På min gata bor en transvestit. Jag har aldrig sett honom in action, men ryktet går att han ibland kommer ut ur sin lägenhet som en tvåmeters fabulös glittrande kvinna. Jag vet inte vad han heter eller vad han jobbar med. Men ibland försvinner han iväg i sin lilla skåpbil och ibland hämtas han av någon som kör en bil med en rörmokarlogo på sidan. Han har alltid snickarbyxor och på huvudet har han tjockt brunt hår med självfall som räcker nedanför hakbenet.
När hans barn inte är här på gatan och leker (han har två, jag gissar att dom ibland bor hos sin mamma) så har han alltid en kompis som hänger på bänken utanför och väntar. Dom verkar göra allt tillsammans. Det är mycket ryggdunkande, bilmekande och allmänt grabbigt beteende. Båda i sina blåbyxor, vandrandes fram och tillbaka på gatan i blåklockan.
Häromdagen insåg jag att dom ju förstås är ett par. Den lilla fågeln som viskade i mitt öra om tvåmetersglittret berättade även att det på hennes arm satt en aningen kortare karlakarlig karl. Jag har inte tänkt på det förut. Men tecknen är ju där. Han är alltid här. Dom delar sina liv tillsammans. Halvt i hemlighet. Inte när du har barnen, kan jag tänka mig att mamman sa när de gjorde slut. Och pappan lyder.
Det här är förstås bara spekulationer, men i mitt huvud är det sant. I mitt huvud har de båda männen det bästa förhållandet jag kan tänka mig. Best friends på dagen. Fotboll, bilar, bygga saker, dricka öl och dunka i ryggen. Lovers på natten. Där den kortare manliga mannen får sin mastodontkvinna att hålla om. Och hon får känna sig åtrådd som hon längtat efter hela dagen. När ljuset släcks släpps alla hämningar och föreställningar om hur livet borde vara. Bara kärlek kvar.
Om Att Vara Singel (Eller Inte)
14 år sedan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar