Jag är inne på min tredje kopp te. Molnen flyter förbi ganska sakta. Jag har insett att jag är en av de där människorna som inte ska ha för mycket fritid. Tänker för mycket då. Om jag inte har tillräckligt att tänka på går tankarna runt tills jag blir galen. Det fanns en tid då jag faktiskt trodde att jag höll på att bli galen. Det fanns en annan tid då jag trodde att jag kunde bota den med att skriva. Skrivaskrivaskriva. Det kanske är det jag gör nu och här. Kanske är man och barn botemedlet? Sist jag var inloggad på anonym dejtingsajt på nätet fick jag mystiskt meddelande från okänd man som förklarade att jag är en av de där kvinnorna som alltid koncentrerat mig på annat än att lära mig förstå mig på män och nu står jag här singel och måste hänga på dejtingsajter och det kommer aldrig fungera.

Då loggade jag ur och loggade aldrig in mer. Jag tror mer på dysfunktionell uppväxt och skräck för att bli som mina föräldrar. Just nu längtar jag inte efter förhållande. Jag längtar efter vänner. Mina verkar nämligen mystiskt försvinna, en efter en...

Äsch, det här inlägget verkar inte bli nåt vettigt. Jag ska berätta historien om americano istället.