javisst gör det ont...

när knoppar brister...

är det därför jag inte vågar veta?

Inser när jag sitter med min vän att inget är som jag tror att det är.
Vad har jag som är äkta?
En rädsla att bli som jätten i huset bredvid
Att bli... som jätten i huset bredvid
Som alltid sitter ensam framför teven.
Som alltid pratar för hon vet att ingen har något att säga henne.
Som alltid är ensam.

Jag inser att jag är ett år äldre än henne. Och här sitter jag och klappar min katt. Har inte lyckats med ett vettigt förhållande på flera år. Har ett jobb som jag inte är riktigt nöjd med. Har en familj som beter sig som vettvillingar. Som jag inte längre kan prata med. Har vänner som alla väver in sig i små kokonger och dejtar bara mongon. Hur tänkte jag egentligen när jag dejtade Grand? Mongot? Red? Förstod jag inte att det inte skulle leda någonstans? Kände jag inte den där känslan i magen att något är fel? Jo. Jag kände. Och big boss, som kunde gett mig något riktigt visade jag dörren.

Och här sitter jag och klappar min katt. Den eviga singeln. Och han. Den perfekta som jag har hemlig crusch på och som jag träffade idag. Han glittrade i ögonen och tog på mig. Tittade på mig som att han ville... (?) och sen berättade han om sin nya flickvän. Om hur liten och smärt och duktig hon är på sin sport. 153 fucking centimeter. Då tittade han inte på mig en enda gång. Efteråt frågade han om jag fortfarande dejtar?

"Att säga att jag dejtar vore väl en överdrift..."

Fan.

Fan

fan...

Jag tror faktiskt inte att jag någonsin hade vågat försöka något med honom. Läget är fel, vi känner varandra för bra och för dåligt. Han är min fantasi och min hemliga svaghet. Men jag har en gång haft något på gång med hans kompis. Det mesta är fel. Ändå längtar jag efter honom nu. Sådär som man längtar efter det man aldrig har haft och aldrig kommer kunna få.