Vem är egentligen jag?

Jag har inte alltid varit den person jag är idag. Jag har tänkt mycket på det här under de senaste två veckorna. Den här semestern har varit lite av en kalldusch för mig. Det hela började väl egentligen under arvikafestivalen. En spirande längtan efter att umgås med människor som är som jag. I min egen ålder. Ett yrke där jag inte ständigt behöver hindra mig från att säga fel saker, ha fel åsikter, bete mig för mjukt för att få respekt eller för hårt för att hålla mig vän med de som har makten. Sista veckan på jobbet var en pina.

För varje dag jag varit ledig har knuten i magen släppt en aning. För varje dag vågar jag känna lite mer... lite till... tills jag känner mig som mig själv igen. Den där välbekanta upptäckarlusten i magen. Min längtan efter att prata med nya människor som jag inte känt på flera år. Den där oförklarliga olusten är borta och jag börjar liksom känna igen mig själv. Som den människan jag oftast identifierar mig som. Den där andra. Hon som ingen kallar för bossen. Hon som ingen tycker är kall och hård i sina åsikter. Och min insikt är som en spark i magen.

Jag ligger i min solstol på en klippa. Blickar ut över medelhavet tillsammans med mina resekamrater. Jag undrar om dom tänker som jag. Undrar om alla ständigt går igenom kriser som jag. Undrar varför folk inte pratar om det. Jag låtsas läsa min bok men inuti går det storm. Vad jag känner är en intensiv längtan efter att vara där. Just där jag är, med tre nya fräknar på knäet och med vänliga tanter och farbröder och färsk pasta och tomatsås och rött vin som får mig att smälta inifrån. Jag är där. Och ändå känner jag en så stark längtan dit att jag inte vet hur jag ska uttrycka den.

Jag vet varför jag känner så. Jag har under de senaste åren jobbat så intensivt med att uppnå ett mål att jag knappt minns varför jag strävar efter det. Och nu har jag placerat mig i en sits som inte alls stämmer överrens med den personen jag tror att jag är eller ens vill vara. Det senaste halvåret har mitt största mål varit att få fysisk bekräftelse av män (och uppenbarligen kvinnor, inte att förglömma) och jag hatar mig själv för det. Jag tror att livet är mer än att hitta en passande partner. Jag tror inte en man kan göra mig lycklig. Ändå har jag betett mig som det.

Vad mer? Jo, jag tror inte att det skulle räcka att byta jobb. Jag känner igen rastlösheten. Jag letar efter ett nytt liv. Och det känns som att komma hem.

Jag tror jag börjar bli mig själv igen.