Steget ut ur drogdimmorna

Tiden i USA gick som det brukar - Fort! Jag gjorde nästan ingenting på dagarna, och eftersom jag vägrade köra i det land som är uppbyggt för att man ska ta sig runt i bil kom jag inte särskilt långt. Jag hittade en park där jag av outgrundlig anledning nästan alltid hittade någon att prata med. Kalla det den svenska charmen, det långa blonda håret i två flätor, eller den enorma sårbarhet jag kände efter att americano hade brutit ner mig. Det fanns alltid någon där som kunde prata, som kanske kunde rädda mig. Problemet var att jag inte ville bli räddad. Ibland undrar jag om jag inte bara inbillat mig det där andra. Att han misshandlade mig psykiskt. Är det kanske bara hur kärlek fungerar? Hur vet jag som nästan aldrig har haft ett vettigt normalt kärleksfullt förhållande? Och dom gånger jag trott det så har inte den jag varit med tyckt det... Så hur vet jag?

Så en dag kom den oundvikliga hemresedagen. Jag skulle flyga från Albequerque och vi körde dit kvällen innan. På gatan sprang jag nästan in i Marc Anthony och på kvällen åt vi en enorm mexikansk middag. Natten som enligt planen skulle ägnas åt kärleksfulla betygelser och älskog blev istället ett övermätt stirrande i taket och inget direkt prat om vad som skulle hända härnäst. Han ville att jag skulle stanna, han ville åtminstone att jag skulle komma tillbaka. Han kunde betala min flygbiljett. Han kunde tjäna mycket pengar. Jag kunde få vara hemmafru och måla tavlor på dagarna. Tänk vad annorlunda mitt liv kunde vara idag.

Ett halvår senare ringe jag honom från London och berättade att jag blivit tillsammans med en annan amerikan.... Sen dess har jag inte hört av honom

Förrän nu