jag kommer alltid finnas där för dig...

Vi möttes utanför min gamla gymnasieskola. Den äldre damen och jag. Jag vet att hon känner mig väl, men jag kan inte riktigt sätta fingret på varför. En långsam promenad utanför fordon, media, samhäll och mitt "hem" - natur.

Se på pojkarna därborta, säger hon till mig, det är ett bra gäng. Om du lärde känna dem skulle ni kunna hitta på en massa hyss tillsammans...

Vi vandrar vidare i tystnad och kommer till en lummig ingång till en lite trädgård utanför ett hus som jag känner mig hemma i. Doften är bekant. Av någon anledning står det fat med bullar överallt. Stora, nybakade bullar. Jag tar en av dem och håller upp vid min näsa, insuper kaneldoften tills jag blir varm i magen och smakar en liten bit. Då vet jag. Det är min mormors bullar. Det är min mormor som går med mig i den lummiga trädgården och hon vill inte att jag ska veta att det är hon.

Jag stannar till och hamnar några meter bakom. Vet inte hur jag ska formulera mig men det måste sägas

Men mormor... Jag kan inte längre bli kompis med gymnasiepojkar och hitta på hyss
Hon börjar plocka med några kastruller som av okänd anledning står på trappan
- Varför skulle du inte kunna det? När jag ser på er ungdomar blir jag alldeles varm i hjärtat, säger hon och låter nästan lite irriterad
- För att det där inte är jag längre. Jag är nästan 30 nu. Jag är någons chef och kan inte springa runt och leka med gymnasiepojkar...

Då stannar hon upp och ställer ner kastrullerna. Tittar långsamt upp från trappan och ser rakt på mig. Blanka ögon. Jag ser att hon plötsligt förstår vad hon inte förstod innan. Det har gått tio år. Tio år sedan jag slutade gymnasiet. Tio år fyllda av händelser och ålder. Tio år som hon inte vet om. För det var tio år sedan hon dog. Något säger mig att det är slut och jag vänder mig om som för att gå men jag kan inte. Med fem snabba steg tar jag mig fram till henne och lägger armarna runt hennes axlar. Jag saknar dig, jag älskar dig. Hon säger inget tillbaka, hon kramar mig inte tillbaka. Men jag känner hur ont det gör henne.

Jag vaknar i fosterställning och kippar efter luft. Saknar henne plötsligt som om tio års sorghantering aldrig har hänt. Vill gråta snorigt och högt och astmatiskt men det ligger två andra människor i mitt rum och jag vill inte väcka dem. Istället ligger jag i mörkret och hatar verkliga drömmar, koncentrerar mig på att andas tills smärtan tar slut.