Att förstöra självkänslan hos ett barn

Jag vågar nästan aldrig säga någonting när jag är nära ett barn. Man vet ju hur världsbilden för dem förvrids för minsta lilla grej och om det inte vore traumatiskt så skulle inte världens psykologer tjäna så mycket pengar. Och eftersom jag så ofta pratar utan att tänka så är jag en bra kandidat för att förstöra självkänslan hos ett barn.

Häromdagen var jag hemma hos min vän och hans barn. Vi köpte pizza och pratade om livet. Eller ja, det lilla man kan behandla djupa ämnen mellan barnets behov av uppmärksamhet. Mest pratade vi faktiskt om lego och my little pony och teletubbies. Det sistnämnda tittades även på en liten stund. Vännen berättade om hur serien tagits fram och hur man kan lämna barnet framför teven ensam för att serien är så förtrollande. Konstigt nog tappade barnet intresset ganska fort, kissade på sig och var tvungen att duscha så både vännen och barnet försvann. Kvar satt jag i soffan med den äckliga solen som skrattade åt de tre heterosexuella och den ena homosexuella tubbien som upprepade sina grejer till förbannelse. Jag var förtrollad.

Under middagen uppstod följande samtal mellan far och barn
"Pappa älskar dig"
"Nej, pappa älskar inte mig. Hon älskar mig."
Pekar på mig.

Jag vet inte vad jag ska göra. Varje förälder med lite vett vet att jag inte ska släppas nära deras barn. Särskilt inte när de är i trotsåldern. Ska jag säga sanningen?

"Lilla barn, jag tycker väldigt mycket om dig, men kärlek är ett väldigt starkt ord och jag tycker nog inte att vi har träffats tillräckligt mycket. Ja, du är ju väldigt söt och så, men helt ärligt så tycker jag inte att du behandlar mig så väl. Du slår mina katter, du kastar mat på mig, du skriker på mig om jag någon gång säger nej till något du föreslår, och alldeles nyss så spottade du mig faktiskt rakt i ansiktet."

Det fina med barn är förstås att man kan tycka om dom trots att dom beter sig som små mongon.

När jag var sex år och min lillebror var tre var vi på bröllop. Prästen inledde ceremonin med ett litet tal om kärleken

- Vad är det som får jorden att snurra? Som gör oss starka och hela? Vad är det finaste som finns? Det vackraste, mest underbara på vår jord?"

konstpaus. Min bror reser sig upp i bänken.

- Det är jag!

Här kunde ju inte prästen förklara för honom att han inte alls är det vackraste på jorden, på samma sätt som jag inte kunde säga till barnet att jag inte älskar det. Man får skriva om lite.

"Jag tror faktiskt att din pappa älskar dig mer än vad jag gör"

"Ja, mitt barn, barnen är det vackraste och heligaste på jorden och Jesus älskar er. Ni skapas i den heliga unionen mellan man och kvinna. Och den unionen skapas av kärlek"

att skicka sms

Jag vet att en av anledningarna till att jag inte kan låta männen vara är att jag är ett kontrollfreak. Jag vill alltid veta hur det slutar innan jag börjar läsa boken. Jag klarar nämligen inte av spänningen annars. Om det kommer sorg hinner jag stålsätta mig, om allt löser sig kan jag med säkerhet veta att det dåliga bara är en fas.

Samma gäller med män. Så här i efterhand förstår jag att det jag kände för det som jag trodde var min stora kärlek egentligen bara var lathet. För han sa "när allt det här är över så kommer det vara du och jag för evigt". För att jag visste hur det skulle sluta.

Men faktum är att det inte finns några lyckliga slut. För om allt var bra skulle det inte ta slut.

I min definition var "allt det här" dessutom likställt med livet. För jag kunde inte se framför mig att jag faktiskt skulle vara med honom i nuet. Bara i framtiden. När jag gjort det jag skulle och när jag kommit över det jag verkligen kände för honom. Vilket var vänskap. Det gör ont att medge, men anledningen till att vi aldrig var med varandra då var för att tanken på att hångla med honom fick mig att må illa. Trots att han var den vackraste person jag visste.

Jag borde verkligen öva på att släppa det där och låta mig vara lycklig på riktigt. Kanske kan jag bli kär i någon som inte är min typ, extremt höger och som jobbar för mycket? Antagligen borde jag inte hoppas på något med någon som är min typ men inte visar vad han säger.

en ensam lördagkväll

Det är tystare än någonsin i min lägenhet. Taklampan är stark, de kala väggarna opersonliga. Sängen påminner om hur ensam jag kommer sova i den senare ikväll. Hjärtat dunkar. Jag är där igen. Jag har satt mig i den där sitsen igen. Ångesten river. Men varför? För tio år sedan rev den likadant. Jag trodde den var universell och oförståelig. Ett ok jag måste bära för att drivas till skapelse. Jag ville uttrycka mina känslor i ord, sätta dom på papper och låta andra bära dem på samma sätt som jag. Idag kan jag inte riktigt förstå varför. Varför skulle jag vilja fortplanta min ångest över jorden? Få andra att må dåligt som jag utan anledning? Idag förstår jag att andra saker spelar in.

Visst, jag har satt mig i en jävla sits. Jag har två män i mitt liv. Den ena är en sådan som jag sett framför mig att jag ska spendera mitt liv med, men jag tror helt ärligt att jag inte får plats i hans. Om det är för att han inte är intresserad eller för att han är fartblind vet jag inte. Kanske ser jag inte vad han ser. Han vill ta det lugnt. Han vill inte rusa in i något. Det får mig att känna mig lugn. Han är lång och bredaxlad och manlig. Får mig att känna mig trygg men samtidigt oroa mig för att jag inte kan leva så konservativt. Den andra har jag träffat och ratat förut. Jag vill sjunga britneys senaste för honom för jag misstänker att det är vad han är. Han är extremt höger. Båda är upptagna av sina karriärer. Ingen kan tänka sig träffas på en vardag. Jag hatar att vara vuxen. Jag hatar att jag misstänker att jag inte vill något med någon av dom. Jag hatar att dumpningsångesten växer ur just det antagandet. För det värsta jag vet är att bli dumpad av någon jag inte är intresserad av. Varför har jag aldrig förstått men så har det alltid varit. Det är något med skammen att stå där medan han tror att jag vill något och han måste i försiktiga ordalag förklara "det är inte du, det är jag" medan jag hindrar mig från att utbrista "men det är klart jag inte vill ha DIG, ditt cepe" för det är om möjligt bara ett större bevis på att jag måste hävda mig.

Idag har ingen av de två herrarna hört av sig. Och i min ensamhet ekar det. Impulsen att skicka sms är enorm. Och det är detta som egentligen ska analyseras här. Jag tror nämligen inte att jag vill att någon av dom kommer hit.

Däremot har två andra herrar hört av sig till mig. Den ena är en gift man jag haft en fling med en gång. Hans hemmaliv med fru och två barn har kanske blivit tråkigt igen. Han ville dricka öl någon gång - för att det var så länge sen. Den andra är en före detta mycket nära vän som jag för ungefär ett år sen förlorade när han drabbats av själförakt och egocentricitet. Han har tydligen insett vad som hänt och vill be om ursäkt. Jag vill undvika båda.

jag är rädd

Jag tackade ja till lägenheten. Den dyra. Upphetsningen är enorm. Packandet måste genast påbörjas.

Men nu har dom börjat säga upp folk på jobbet. Hur vet man om dom använder konjunkturen som ursäkt för att bli av med de människor de inte gillar eller om man borde vara orolig? Gör det egentligen någon skillnad? Vet jag att dom gillar mig?

Tänk om jag sätter mig i en sits jag inte kan komma ur?

red...

Onsdagen var lite av ett fiasko. Jag hämtade honom vid tunnelbanan med bilen och det tog honom en stund att ta sig från bilen till min lägenhet trots att det inte var särskilt långt att gå. Han var fåordig som vanligt och gjorde inga tecken på att han faktiskt ville träffa mig. Jag kände mig mest som den där. HON som kräver och tvingar. Jag lagade middag åt honom, jag hade till och med bakat en kladdkaka. Vi mös ihop oss på soffan och kollade på en film. Han somnade i mitt knä och jag tittade ensam på en av de sämsta filmerna i världshistorien. Ghost rider. Se inte den.

När det sedan blev läggdags hade vi måste-sex utan förspel och natten blev lång. Han kunde inte sova för att han hade så ont och jag hölls vaken av hans vridande. En gång smög jag upp, tog med mig mobilen in på toaletten, loggade in på facebook för att se om Grand hört av sig. Det hade han. En kort sekund kändes det som att jag är den uttråkade hemmafrun med dåligt sexliv som skaffar ett internet-ragg för att hålla spänningen på topp. På morgonen var jag trött som jag hade förväntat mig vara efter en natt med honom, men inte på det sätt jag hade förväntat mig. Jag skjutsade honom till tunnelbanan och åkte till jobbet.

om män

Det trista med män är att det inte blir lättare ju fler man samlar på sig. Red är på väg över. Det känns lite konstigt. Vi skulle ha setts i söndags, men det blev konstigt. När jag var upptagen på Grand så lät jag det rinna ut i sanden, och det var då de porriga meddelandena började. Och slutade. För om det är något Red inte är, så är det uthållig. Och då menar jag förstås inte på det porriga sättet, förutom sms-porriga då. Jag kände fortfarande lukten av Grand på min hud och det kändes inte rätt att gå från en mans famn till en annans. Även om jag ville.

För nu känns det nämligen som att jag inte vet längre. Jag har väntat så länge på Red, och varit så bestämd. Övertalat mig själv att hans långsamhet beror på att han är bränd och han vill bygga på någonting riktigt. Övertalat mig själv att han är värd att vänta på, även när tiden mellan det att vi setts har blivit till veckor och jag har glömt vad det var jag gillade med honom. Jag vet inte, och jag måste känna efter. Måste se om hans hud känns likadan mot min efter att Grand satt sina spår.

Jag undrar om han tror jag vill ha honom för hans pengar.

I förmiddags fick jag ett sms med den sedvanliga ursäkten. "Jag har gjort illa mig, kan vi ses på fredag istället?" Han som blir galen av att tänka på mig vill skjuta upp vår dejt för att han har ont i foten. Vad tror han att jag ska göra med den? "Det känns som att du ställer in väldigt ofta, hoppas att det inte är för att du inte vill träffa mig". På en halv minut svarade han, ja men då ses vi ikväll. Och nu känns det som att jag tvingat honom.

Dessutom frågade han om jag kan hämta honom vid tunnelbanan med bilen, det betyder att han verkligen är handikappad. Fan också

byta sida?

Jag har blivit erbjuden en lägenhet! En dubbelt så stor, med fantastisk balkong och en walk-in-closet. Dock gräsliga tapeter och en hyra som motsvarar ett litet lands BNP. Och jag vill ju så gärna flytta! Jag är så less på mitt lilla hål i väggen. Men det är på andra sidan stan, och man byter ju inte bara sådär. Det måste ansökas om tillstånd hos alla vänner. what to do?

Gubbjävlar!

Eller... gubbjävel. För det är faktiskt bara en. Just nu.

Är det bara jag som tycker att det är gubbigt och konservativt att författa ett avtal så att alla entreprenörer av alla slag är en "han"?
Det tycker "han". Gubben.

Ursäkt nummer ett: - Det står faktiskt så i branschens allmänna bestämmelser, det är inget jag kan ändra på.

Jag - Men varför skulle det vara negativt om just vårt företag skulle råka vara lite jämställt?

Ursäkt nummer två: - Men hur kan det vara negativt att det inte är så många kvinnor som är entreprenörer. Hur många tjejer vill egentligen bli rörmokare? Det är ju skitkul. (ironi)

Se där. Fördomar mot både kvinnor och arbetare. Hur ska jag kunna argumentera med hans logik? Det går inte! Jag måste bli en treåring och slå honom.

en fortsättning

När dörren väl öppnats igen och jag blivit mig själv. Kommit hem och sovit med mig själv i fosterställning så är det som att Red förstått. Plötsligt haglar det in porriga sms, han blir tydligen helt galen bara av att tänka på mig och han längtar efter att träffa mig.

Men om han blir helt galen borde han väl hålla sig nära?

Släppt

Jag tror inte jag väntar på Red längre. Någon gång under fredagkvällen tröttnade jag på hans tomma ord och på tiden som passerar innan han svarar på sms. Visst, han är norrlänning, men även norrlänningar måste väl följa ett par basala regler? Som den om att man hör av sig om man är intresserad? När jag tröttnat öppnades en dörr, och in släpptes en annan man. När han kommit in öppnades ytterligare en dörr, till hans rum på grand.

När den dörren stängdes så öppnades den inte igen på ett dygn

Du skall icke åtrå din nästas hustru, förutom på konferens

Konferenser gör saker med människor... Den vanliga kritstrecksrandiga vardagen omvandlas till något rosaglittrigt, uppsluppet och vackert. Alkohol har aldrig smakat så gott som när företaget betalar. De människor som vistas i den direkta närheten varje dag har plötsligt duschat och piffat till sig och det blir så tydligt hur väl vi egentligen känner varandra. Vi befinner oss på en ö där det riktiga livet inte får komma in. Där fruar och barn och komplicerade relationer inte längre spelar någon roll. Där allt är koncentrerat runt middagen, vinet, musiken och vänskapen.

Och plötsligt händer det som absolut inte fick ske. Vi är ensamma på mitt rum, hans kinder är våta av tårar och i luften hänger orden om hans nyligen brutna förhållande som vi diskuterat. Hans läppar smakar salt och jag förvånas av hur manlig hans korta kropp faktiskt är. Jag får inte jag får inte jag får... Hans blick är förändrad. Allt är annorlunda nu. Han ser inte hjärtesorgen längre, han ser möjlighet. Hans händer innanför Nej! Jag får inte! Utnyttja honom i hans svaga tillstånd.

Sansad nu. Vi sitter på varsin säng. Allt som vi pratat om hänger i luften. Allt vi pratat om ikväll. Allt vi pratat om förut. Hur stark vår vänskap faktiskt är. "Vad gör du här egentligen?" Mitt lama försök till att skjuta över skulden, få honom att inse att han faktiskt inte ska vara här. Att han egentligen inte vill. "Det kan jag ju inte säga, du blir så kaxig då"

Avståndet försvinner. Suddet tar över. Närheten är stark och lögnen är sanning. Vi delar en 80 cm bred våningssäng och när morgonen kommer är jag inte utvilad. "Jag skulle aldrig göra det här med någon".

Vadå?

Jag kanske kan få prata med någon kille?

Det är svårt att tro att gubbarna besitter visdom när dom kläcker ur sig saker som "jag känner många invandrare, både min städerska och min trädgårdsmästare", eller varför inte "Jag har också varit som du, det var på 70-talet och jag och mina vänner drack rödvin och pratade om kollektivet"

Kollektivet... Brukar jag prata om det? Det känns i alla fall inte så. Oftast känns det som att jag bara pratar om bilar och golf och snoriga småungar, båtar och fiske och annat som män i 50-årsåldern gillar. Jag har blivit en av dom där. Kvinnorna som i konformitetens namn lägger sig till med intressen och kunskaper som behagar männen. Som är tillgänglig och fnittrar förtjust när någon säger något (uppskattande?) om hennes kläder, smycken, kropp eller förtjusande inredningsstil. Inombords kokar jag, men jag vet. Jag kan aldrig vinna.

Häromdagen ringde en man

"Du... Förra gången vi gjorde detta fick vi någon slags kontakt hos er, får vi det den här gången också?"
"jaa, det skulle väl vara jag då"
"Nej, jag menar, det var någon kille som var lite chef över hela grejen. Som kunde svara på frågor"
"Vad för typ av frågor menar du?"
"Ja, vad som gäller, och som kan vara samordnare och bestämma lite"
"Ja. Det skulle väl vara jag då" (igen)
"ok... men den här killen kunde lite grejer, kommer ni inte ha någon sån den här gången?"
"Vet du, om det är någon som behöver veta något så kan du ge den mitt nummer, så får vi se om jag kan svara på frågan. Annars kommer jag veta vem som kan det"

När han la på var han inte riktigt nöjd.

Inte jag heller

Cyklister - dra åt he---te

Jag älskar mina promenadskor! I dom kan jag gå precis vart som helst! Imorse var jag på väg just dit... Vadandes genom löven, hälsandes på hundar, andandes fantastisk luft och kännandes vinden mot min kind. David Gray smekte mina öron för första gången sen den där tiden då jag bodde i London och jag kände att det nästan var jag som sjöng "sail away" för jag kände mig så fångad. Eller hade den låten ens kommit då? Kanske har jag blivit så gammal att händelserna har blandats av tiden och egentligen så satt jag fri som en fågel på en bergstopp när David kom in i mitt liv, men i mitt minne vandrar jag mitt i smogen på Londons gator och längtar efter träd. Träd och gräs och kvittrande fåglar och stjärnor på natten, känslor utan alkohol och en morgon utan 5 sms från den där galna alkoholisten som trodde att hon var kär i mig.

Mitt i minnet ringer en cykelklocka argt bakom mig. Jag hör det knappt och ett snabbt överslag säger mig att jag går nära kanten, ingen annan i närheten, den som vill kan komma förbi...
Cyklisten kör förbi så nära att jag känner hans jackärm snudda vid min innan han har passerat. Han vänder sig om och pekar hetsigt åt mig att jag borde gå på andra sidan det heldragna strecket. Jag hör inget, ser inget, skiter helt ärligt i vad han menar, för varför i helvete måste han cykla så nära? Jag ler för mig själv. En äldre dam som kommer mot mig ger mig en tumme upp. Killen är nu säkert 50 meter bort, stannar nästan cykeln när han ska vända sig och se om jag bytt sida än.

Det har jag inte

Då cyklar han vidare medan han gör "krulla hår"-gesten för att indikera att jag är helt jävla dum i huvet. Jag och tanten skrattar högt.

Det roligaste med den här historien är att jag för ungefär en månad sen hade en liknande incident med en annan cyklist, bara det att jag då gick på andra sidan strecket. Så vart ska jag gå?

Från och med nu struntar jag i er, cyklister.

Höstens alla färger

Jag går långpromenader, nästan varje dag innan jobbet. Särskilt så här års är det underbart. Att vada genom löven ger mig tillfredsställelse som nästan är obeskrivbar. Alla färgade löv överallt. Men det är något konstigt i år. Alla löven är gula, eller gröna. De röda är som försvunna. Vilket påminner mig lite om mitt liv:

Red, vart är du?

Vad är väl en knöl i bröstet?

Idag gjorde jag det.

Idag tog jag av mig tröjan och lät en äldre man känna på mina bröst. Jag vet inte exakt hur jag ska beskriva känslan. Jag lämnade min vän och tryggheten i väntrummet, kvittret och skrattet vi delat dog ut och jag gick ensam in i hans rum. Knölen i bröstet dunkade. Eller var det hjärtat? Hans vita rock lät som nytvättad stärkt rock när han satte sig tillrätta och såg mig i ögonen. Jag svarade på frågor om cancer i familjen men allt jag kunde tänka på var om en bröstdoktor har svårare att se en kvinna i ögonen än andra män. Han bad mig klä av mig. Utan krusiduller. Inget "du kan klä av dig bakom skärmen och säga till när du är redo". Han drog inte ens för gardinerna. Jag fick peka på knölen. Aldrig har jag känt mig så osexig.

"Det högra bröstet är lite större än det vänstra. Det är helt normalt, faktiskt så har de flesta olika stora bröst"
"Jaså?" Jag lyckades få till en förvånad ton trots att jag redan visste. Herregud, jag har väl inte blundat i damernas omklädningsrum.
"Har bröstvårtan vätskat något?"
"nej"
"Har du opererat bröstet?" Han pekade på ett ärr
"Tagit bort ett födelsemärke"
"ah"

Jag fick lägga mig ner. Svala händer som noggrant kände igenom mina bröst, smorde in dem med kall kräm. Han pratade hela tiden, berättade om körtlar, och hur dom är vanligare på utsidan och ovansidan av brösten. Hur brösten är knutiga medan man fortfarande är ung.

Jag stirrade i taket. Kände mig inte som en kropp. Känslan i brösten försvann och för en sekund så kändes det inte som att jag ens hade några. Som att hans händer masserade en formlös rak bröstkorg. Sen var det över och han gav mig papper som jag fick torka av mig med. Jag måste komma tillbaka. Klämma brösten i mammografi och punktera knölen med en lång nål. Men han tror inte att det är något farligt.

"Det är rutin när man är så ung som du"

Känslan är udda. Jag har släppt in honom på min kropp och det var inte intimt. Det tar en stund innan jag återvänder till mig själv, till mina bröst och blir en normal, sexuell varelse. Och lättnaden sprider sig. Nu kan jag släppa det här ett tag.

Rödstrumpan på jobbet

En av de roligaste sysselsättningarna jag har på jobbet, är att prata feminism med gubbarna. För dom vill så gärna! Dom vill bevisa att dom inte är insnöade, att dom är moderna män som skulle tycka det var underbart om deras fruar tjänade mer än dom. då skulle dom minsann ha de finaste trädgårdarna i området, och de skulle handtvätta bilen själv. De skulle visserligen inte ta ut mer föräldraledighet, för det verkar tråkigt och det ligger ju inte i deras biologi. (men det gör det i din, lilla gumman, så oroa dig inte för det)

Idag var den stora diskussionen hur man ska åtgärda pensionsklyftorna som kommer av att kvinnor är hemma mer med barnen och att de oftast inte skaffar en riktig karriär efteråt, och gubbarna ägnade säkert en hel kvart åt att lägga fram ett gångbart förslag. - Egentligen borde mannen och kvinnan få dela pension också, så länge som de är gifta. Då skulle inte kvinnan hamna efter i pensionsstegen. Då skulle det inte göra så mycket om hon är hemma längre med barnen och aldrig börjar jobba heltid igen.

Det som förundrar mig är att tanken inte ens når dom. Den med frågorna som inte får svar.

- Hur gör man kvinnan mer jämställd genom att tvinga en man att försörja henne?

- Vad händer om två kvinnor lever tillsammans?

Och varför i helvete är det aldrig någon som tycker att män borde vara hemma med sina barn. Om dom inte vill ha barn borde dom ju inte skaffa några.a

Konspirationsteorin utvecklas.

Efter en evighetshelg av väntan så hörde Red av sig igår, i form av ett litet sms mitt i natten. Han uttrycker sig så fyrkantigt. Det stör mig ibland, men jag kan ändå inte låta bli att bli glad. Vad kan man förvänta sig av en tekniker som ser världen i kugghjul och fjädrar och drömmar om pengar? Men han är ju inte bara det. Om han vore skulle jag nog inte vara så fast. Klistret är att han mitt i en allvarlig diskussion om jobb och pengar och dyra attiraljer kan flika in något som visar att han är dragen åt samma håll som jag. Det rödstrumpiga alltså. Och jag vill veta mer.

Han skrev att han tycker jag är snygg. Och att det var trevligt att ses i fredags. Och att vi måste göra det igen. Snart. Precis så fyrkantigt skrev han. Och allvarligt talat, vem använder ordet snygg efter att dom fyllt 19? Ju mer jag tänker på det desto fulare blir ordet. Och klockan var 00:02 när min telefon vibrerade till. Jag hade inte somnat för jag låg på soffan och stirrade på sängen, ville inte lägga mig i den och hade just beslutat mig för att ligga kvar hela natten, under filten, med kläderna på. Först blev jag glad. Sen började jag tänka. Varför hör han av sig 00:02 på en söndag?

För att han är full?

eller för att hans fru har somnat?

Min plan var att inte behöva klä på mig när jag vaknade påklädd på soffan på morgonen. Men istället var jag tvungen att klä av mig innan jag duschade. En mycket mystisk morgon.

why do all good things come to an end?

Telefonen ringde. Nummer okänt. Jag visste inte om jag borde svara, jag hatar att svara när jag inte vet vem det är. Det kan vara någon som busringer, det kan vara något gammalt ragg man helst vill glömma. Det kan vara smittskyddscentralen, eller sjukhuset. Det är min fasta tro att människor man vill prata med inte har något att dölja och alltså inte döljer sitt nummer.

"Frida"
"Hej det är x"

lång tystnad, lite flås i luren. Jag känner hur spänningen byggs upp och jag ångrar att jag svarade.

"jo... ee... Jag känner att jag behöver prata med dig... Det här börjar gå för långt och jag vet inte längre hur jag ska bete mig i närheten av dig."
"ok?"
"Jag var på ditt kontor förra veckan och det var ju konstigt... vi hälsade inte på varandra, är det så här det är nu?"
"va, var du på mitt kontor? när då?"
"det spelar ingen roll, det var förut. Men jag vet inte när det blev såhär mellan oss. Jag tyckte alltid att det kändes så bra med dig! Inte som med någon av dom andra tjejerna... Och jag vet inte varför det har blivit så här"

tystnad i luren. Jag kanske måste säga något trots allt.

"Jag tror kanske att vi bara inte kommunicerar så bra. Jag känner inte att du förstår mig, eller att jag förstår dig... Vi pratar liksom förbi varandra. Det är svårt för mig att planera framtiden med dig, för vi har så olika mål"
"Fast jag tycker inte att det är det. Jag tycker vi kommunicerar bra och jag känner att du förstår mig. Jag tror att det handlar om alla andra! Dom lägger sig i vår relation, och det är så mycket snack."
"Ja, jag har ju hört av andra att du är sugen på att leta efter något nytt..."
"Men det är bara snack! Jag vill ju försöka ta mig igenom det här med dig!! Dom snackar så mycket!! Jag blir så... blir så... ah"
"...."
"Jag vill ju att det här ska bli bra... Vi har ju jobbat på det här så länge nu... det vore snopet om det slutar så här... men jag tror att det kanske är dags att runda av nu..."
"...ok..."
"Vi kanske ska tänka på saken över helgen och se hur vi känner?"
"Ja, varför inte?"
"Ok, ta hand om dig så länge"
"hej då!"

när jag lägger på känner jag mig förbryllad. Vad hände egentligen? Jag har ju inte anlitat den där städfirman på länge, varför kände han plötsligt att vi måste prata ut om det?

=o)

mörbultad

....

en finne har gett mig en fläskläpp

det går att tolkas hur man vill

Överanalysera?

Jag?