numera neverending story...

under semestern började Americano skicka lååånga meddelanden på facebook. Han började med ett kort. En länk till konstig new-age:ig sida som handlade om "twin flames". Twin flames är tydligen en själv som delats upp i två och hamnat i olika kroppar här på jorden. Det är någons teori om att man har levat massor av liv för att uppfylla någon slags profetia, och i varje liv letar man efter den andra halvan av sin själ. Det behöver nödvändigtvis inte vara ens livspartner, men det är ju ultimat om det är det.

Tydligen hade americano träffat sin tvillingsjäl. Och det var inte jag. Men tydligen är jag väldigt lik henne utseendemässigt. Så han tror att det var meningen att han och jag skulle träffas för att han skulle förberedas för henne. Vara redo när tiden kom.

Tydligen är det inte heller alltid meningen att tvillingsjälarna ska leva sina liv tillsammans. Man ska spendera ett antal liv åt att leta efter varandra innan man slutligen finner varann, i det sista livet man kommer leva. Då har man uppfyllt sitt öde, Enligt hemsidan är det många som träffar sina tvillingsjälar nu, och det är därför mänskligheten har börjat bry sig om miljön. (väldigt vetenskapligt... :/ )

Det hela började med att han inte fick ha sex med sockersöta amerikanska mamman till hans barn tillräckligt ofta. Han blev därmed tvingad (?) att gå till strippklubbar varje vecka för att dämpa sin egen desperation. Och en kväll fick han en lap-dance av en kvinna med mystiska ögon. Det var uppenbart (hans egna ord) att de hade träffats i tidigare liv och att universum nästan exploderade för att de träffades nu.

Det ena ledde till de andra och han följde med henne hem när hon slutat jobba. Lite senare gjorde han slut med sockersöta mamman och tvingade tvillingsjälen att flytta över hela usa för att bo hos honom och vara med honom. slutet gott allting gott.

...i typ en vecka. Sen bestämde han sig för att det inte passar hans livstil och status att vara tillsammans med en strippa (so much för universum osv) så han gjorde slut med motiveringen "jag gillar dig, men vi kommer att träffas i nästa liv och meningen med vårt nu korta men intensiva förhållande var att du skulle rädda mig ur mitt sexlösa förhållande med sockersöta mamman" (memo to self - måste komma ihåg och använda nästa gång "det är inte du, det är jag" är lite uttjatad)

Och nu hör han av sig till mig varje dag och berättar om hur gärna han vill ligga med mig igen. Jag är tydligen ett praktexemplar till kvinna. Och gud så bra jag skulle ha det i hans varma klimat bredvid hans privata pool. Och han har minsann blivit en fantastiskt mycket bättre älskare nu.

Det fina med hela den här historien är att jag inte är rädd för honom längre. Jag blir bara skrattnödig.

Jag är inne på min tredje kopp te. Molnen flyter förbi ganska sakta. Jag har insett att jag är en av de där människorna som inte ska ha för mycket fritid. Tänker för mycket då. Om jag inte har tillräckligt att tänka på går tankarna runt tills jag blir galen. Det fanns en tid då jag faktiskt trodde att jag höll på att bli galen. Det fanns en annan tid då jag trodde att jag kunde bota den med att skriva. Skrivaskrivaskriva. Det kanske är det jag gör nu och här. Kanske är man och barn botemedlet? Sist jag var inloggad på anonym dejtingsajt på nätet fick jag mystiskt meddelande från okänd man som förklarade att jag är en av de där kvinnorna som alltid koncentrerat mig på annat än att lära mig förstå mig på män och nu står jag här singel och måste hänga på dejtingsajter och det kommer aldrig fungera.

Då loggade jag ur och loggade aldrig in mer. Jag tror mer på dysfunktionell uppväxt och skräck för att bli som mina föräldrar. Just nu längtar jag inte efter förhållande. Jag längtar efter vänner. Mina verkar nämligen mystiskt försvinna, en efter en...

Äsch, det här inlägget verkar inte bli nåt vettigt. Jag ska berätta historien om americano istället.

oooh - sms från okänt nummer

måste vara från hemlig jättesnygg beundrare!

läser

Kära Lena och Kjell. Tack för en fantastisk dag och kväll. Vi hade jättetrevligt. Massa kramar från Birgitta och Bert.

suck

(observera att jag ändrat namnen för att hålla våra antagligen swingers anonyma)

Family portrait

Vi sitter runt mammas nya köksbord. Äter pasta med köttfärs och creme fraiche. Mamma dricker rödvin. Vi andra dricker mjölk.

Jag undrar när det egentligen började. Jag undrar vad som fick det att börja? Var det när jag och min bror flyttat långt bort och hon och pappa var lämnade ensamma åt varandra? Eller var det när vi flyttat närmare och började tömma familjehemmet på alla våra saker?

Det är tyst under nästan hela middagen. Plötsligt går ett brandlarm och det utbryter en hetsig jakt på var brandvarnaren sitter. Vi har lokaliserat den till någonstans bakom spisen. Vi jobbar tillsammans som en familj

Kanske började det under det där halvåret när jag bodde i landet pasta och handgestikulerande. När jag inte pratade med henne på månader. När pappa ringde istället för henne och jag hörde henne gråtmild i bakgrunden. Varför pratade vi inte? Jag minns inte ens...

Hon vänder sig till mig och säger att om jag varit ute någon gång kan jag ju alltid sova i nya lägenheten. Att jag har min egen lägenhet spelar plötsligt ingen roll. Hon tänker att det ska vara som när hon och pappa var separerade förra gången och mitt enda alternativ efter en utekväll var att åka långt ut i buschen med nattbussen. Kanske en strävan efter normalitet?

Kanske började det ännu tidigare. Var det när mormor dog? Under de långa hemska månaderna när väntan var outhärdlig men vi ändå ville att tiden skulle gå långsammare. Andra började röka och jag slutade sova.

Jag känner att det kliar i kroppen. Vill inte längre vara i den klaustrofobiska lägenheten med den konstiga stämningen. Vill att det ska vara som vanligt. Vill inte bo mer vuxet än min mamma. Vill...
...inser att det jag längtar efter aldrig ens har funnits...

Jag trodde verkligen att det var ett nytt påfund, men ju mer jag tänker desto längre verkar det som att det alltid pågått. När jag tänker på mamma har hon ett glas vin i handen. Kanske började det redan när jag var liten och hon och pappa hade slutat prata med varandra. Den kyliga stämningen som rådde hemma gick inte att ta miste på.

Egentligen förstår jag varför jag lever ensam.

och tisdagen kom och gick...

jag har ännu inte hört av mig till den enda karl som är kvar av mina bachelors... Ibland undrar jag om han ens finns på riktigt. Vi har träffats sen typ i mars. Jag har inte nämnt honom här, det är väldigt få av mina vänner som känner till honom. Det är inte det att jag inte velat... det har liksom bara inte funnits nåt att säga. Och jag har inget passande smeknamn till honom. Jag berättade om honom för vänner häromdagen. Jaså du träffar någon? Vem är det? jag blir en aning förstummad. Vet inte vad jag ska säga "Han heter M. Ehh... han jobbar väldigt mycket. Det har liksom inte blivit nåt än. Jag vet inte... tror nog inte att det kommer bli någonting heller". För om sanningen ska fram: Hade det skullat bli någonting skulle det ha hänt by now. Hade han varit intresserad skulle jag veta by now. Hade jag varit intresserad hade jag hört av mig till honom på andra tider på dygnet än mitt i natten. "Men Frida, du kallade honom just vid namn. Du kallar aldrig någon av dina ragg vid deras riktiga namn... Betyder det?"

Jag tror inte det betyder någonting. Det betyder att han antingen inte är viktig nog för att få ett smeknamn eller att han är alldeles för viktig för att få det. Eller bara att jag inte vet vad jag ska kalla honom. Egentligen borde jag veta. Han har flera drag som lätt skulle kunna användas som smeknamn. En stor krokig romarnäsa. Han jobbar med flygplan. Jag träffade honom på trendig söderkrog där han och hans vän var de enda med skjorta, kavaj och backslick (obs, han hade bara inte klippt sig. Jag gillar inte backslick) och mitt första intryck var oj, här har någon visst kommit fel.

Och varje gång i träffas känns det så bra. Sexet är fantastiskt! Hans värderingar stämmer så fantastiskt överrens med mina. Hans dialekt får mig att smälta.

Men så fort vi inte träffas längre är det som att jag glömmer att han finns. Kanske är det för att jag inte är intresserad. Eller för att jag känner av att han inte är det. Och kanske är det kanske bara bäst att släppa taget. Jag vill inte ha det där. Jag vill ha det enkelt. passionerat. roligt.

och när jag ändå är inne på musica

Det var bara en vecka sen men det känns som en evighet. Massor av mil, tusen glas vin sen. Inte en enda arbetsdag.

Jag befinner mig här:



Havet brummar, solen bränner, syrsornas ljud är öronbedövande. Ur högtalarna kommer tonerna från den här:



Han för mig bestämt i en dans jag aldrig förut har dansat. Hans hand ligger obekymrat och vilar på den mest svettiga delen av min rygg. Han måste vara minst 15 år äldre än mig. Hans hår är prydligt kammat och han har glasögonen på plats trots att det säkert är 40 grader i solen.

"Förstår du vad hon sjunger? Hon säger att allt han säger är ord. Ord, ord ord. Och förstår du vad han säger?"

"Ja, jag förstår. Hon tycker att hans ord är tomma"

"Han säger de vackraste saker man kan säga, men menar inte vad han säger"

"...som alla italienare alltså...?"

inget svar. Konstigt.

och när man står vid ett vägskäl kommer någon och sjunger om det.

Vem är egentligen jag?

Jag har inte alltid varit den person jag är idag. Jag har tänkt mycket på det här under de senaste två veckorna. Den här semestern har varit lite av en kalldusch för mig. Det hela började väl egentligen under arvikafestivalen. En spirande längtan efter att umgås med människor som är som jag. I min egen ålder. Ett yrke där jag inte ständigt behöver hindra mig från att säga fel saker, ha fel åsikter, bete mig för mjukt för att få respekt eller för hårt för att hålla mig vän med de som har makten. Sista veckan på jobbet var en pina.

För varje dag jag varit ledig har knuten i magen släppt en aning. För varje dag vågar jag känna lite mer... lite till... tills jag känner mig som mig själv igen. Den där välbekanta upptäckarlusten i magen. Min längtan efter att prata med nya människor som jag inte känt på flera år. Den där oförklarliga olusten är borta och jag börjar liksom känna igen mig själv. Som den människan jag oftast identifierar mig som. Den där andra. Hon som ingen kallar för bossen. Hon som ingen tycker är kall och hård i sina åsikter. Och min insikt är som en spark i magen.

Jag ligger i min solstol på en klippa. Blickar ut över medelhavet tillsammans med mina resekamrater. Jag undrar om dom tänker som jag. Undrar om alla ständigt går igenom kriser som jag. Undrar varför folk inte pratar om det. Jag låtsas läsa min bok men inuti går det storm. Vad jag känner är en intensiv längtan efter att vara där. Just där jag är, med tre nya fräknar på knäet och med vänliga tanter och farbröder och färsk pasta och tomatsås och rött vin som får mig att smälta inifrån. Jag är där. Och ändå känner jag en så stark längtan dit att jag inte vet hur jag ska uttrycka den.

Jag vet varför jag känner så. Jag har under de senaste åren jobbat så intensivt med att uppnå ett mål att jag knappt minns varför jag strävar efter det. Och nu har jag placerat mig i en sits som inte alls stämmer överrens med den personen jag tror att jag är eller ens vill vara. Det senaste halvåret har mitt största mål varit att få fysisk bekräftelse av män (och uppenbarligen kvinnor, inte att förglömma) och jag hatar mig själv för det. Jag tror att livet är mer än att hitta en passande partner. Jag tror inte en man kan göra mig lycklig. Ändå har jag betett mig som det.

Vad mer? Jo, jag tror inte att det skulle räcka att byta jobb. Jag känner igen rastlösheten. Jag letar efter ett nytt liv. Och det känns som att komma hem.

Jag tror jag börjar bli mig själv igen.

jag kommer alltid finnas där för dig...

Vi möttes utanför min gamla gymnasieskola. Den äldre damen och jag. Jag vet att hon känner mig väl, men jag kan inte riktigt sätta fingret på varför. En långsam promenad utanför fordon, media, samhäll och mitt "hem" - natur.

Se på pojkarna därborta, säger hon till mig, det är ett bra gäng. Om du lärde känna dem skulle ni kunna hitta på en massa hyss tillsammans...

Vi vandrar vidare i tystnad och kommer till en lummig ingång till en lite trädgård utanför ett hus som jag känner mig hemma i. Doften är bekant. Av någon anledning står det fat med bullar överallt. Stora, nybakade bullar. Jag tar en av dem och håller upp vid min näsa, insuper kaneldoften tills jag blir varm i magen och smakar en liten bit. Då vet jag. Det är min mormors bullar. Det är min mormor som går med mig i den lummiga trädgården och hon vill inte att jag ska veta att det är hon.

Jag stannar till och hamnar några meter bakom. Vet inte hur jag ska formulera mig men det måste sägas

Men mormor... Jag kan inte längre bli kompis med gymnasiepojkar och hitta på hyss
Hon börjar plocka med några kastruller som av okänd anledning står på trappan
- Varför skulle du inte kunna det? När jag ser på er ungdomar blir jag alldeles varm i hjärtat, säger hon och låter nästan lite irriterad
- För att det där inte är jag längre. Jag är nästan 30 nu. Jag är någons chef och kan inte springa runt och leka med gymnasiepojkar...

Då stannar hon upp och ställer ner kastrullerna. Tittar långsamt upp från trappan och ser rakt på mig. Blanka ögon. Jag ser att hon plötsligt förstår vad hon inte förstod innan. Det har gått tio år. Tio år sedan jag slutade gymnasiet. Tio år fyllda av händelser och ålder. Tio år som hon inte vet om. För det var tio år sedan hon dog. Något säger mig att det är slut och jag vänder mig om som för att gå men jag kan inte. Med fem snabba steg tar jag mig fram till henne och lägger armarna runt hennes axlar. Jag saknar dig, jag älskar dig. Hon säger inget tillbaka, hon kramar mig inte tillbaka. Men jag känner hur ont det gör henne.

Jag vaknar i fosterställning och kippar efter luft. Saknar henne plötsligt som om tio års sorghantering aldrig har hänt. Vill gråta snorigt och högt och astmatiskt men det ligger två andra människor i mitt rum och jag vill inte väcka dem. Istället ligger jag i mörkret och hatar verkliga drömmar, koncentrerar mig på att andas tills smärtan tar slut.

tillbaka

jag har varit på semester. nu är jag tillbaka, fylld av känslor och tankar. alltihop ska in här

Frida - den misslyckade författaren

När jag häromveckan var nere i källaren och rotade efter nostalgisk och fin present till gymnasiekompis som ska gifta sig hittade jag något annat nostalgiskt. Boken jag skrev i hyllning till livet. Den låg i sitt kuvert där den legat sen den kom tillbaka från förlaget tillsammans med ett "tack för ditt engagemang, men du suger" - brev och då jag beslutade mig för att aldrig läsa den.

Jag blev förstås överlycklig. I min hand höll jag alla mina tonårshemligheter och känslor. Min fantasi om min egen storhet. Drömmar som jag inte längre har. Jag bullade genast upp täcket i sängen och kokade en kopp te innan jag satte mig för att sträckläsa. Hela kvällen skulle jag ägna åt detta!

Efter 45 minuter hade jag skummat alltihop. (hoppat över ungefär 100 sidor i mitten) Det var det sämsta jävla skit jag någonsin läst. Handlingen är hoppig. Huvudpersonen är någon slags förvirrad människa i övre tonåren och övriga personer är för flyktiga för att man ska få en relation med dem. Och den har den sjukaste sensmoral jag någonsin hört. Man ska nöja sig med det näst bästa. Liksom.

Med facit i hand kan jag säga att den där boken är extremt viktig för mig på flera sätt. Dels skrev jag den under alla mina ångestattacker under mina tidiga 20talsår och fick mig att fokusera på annat än bästa sätt att ta livet av mig själv (antagligen anledningen till att handlingen var halvcepe). Dels hjälpte den mig att komma över det som jag fram tills slutet på boken trodde var mitt livs kärlek (därav nöja sig med det näst bästa-skiten. Det är verkligen sjukt. För man tror fram till sista sidan att huvudpersonen ska bli tillsammans med en kille, och så i sista stycket kastas det helt om och hon väljer en annan. Ologiskt. Jag var uppenbarligen inte lika logisk då som jag är nu). Sist men inte minst; det var det första projekt jag någonsin färdigställde. Innan dess var mitt rum målat överallt utom bakom garderoben, jag hade bra betyg i alla ämnen utom psykologi och teknik C, där jag hade ig, jag hade börjat plugga på två olika utbildningar på universitetet och hoppat av. Jag var en extremt ofärdig människa.

Det mest intressanta är nästan att jag trodde att det var ödet att jag skulle författa för att jag hade drivet. För att jag längtade efter att uttrycka mig. Tänk så fel man kan ha.

American history - NU

För några veckor sen hittade jag honom på facebook. Tvekade i flera sekunder innan jag addade. Gjorde det sen. Chattade och det kändes bra

Han bor nu i staden i Texas där han först bodde. Han har barn och är i princip gift med en amerikansk kvinna. Bilderna på dem är sådär... amerikanska och sötsliskiga och jag blir bara varm i hjärtat för att det blev så bra för honom. Då känns allt liksom lite mer ok. Det var för tre veckor sen.

För två veckor sen gjorde han slut med henne.

Igår hörde han av sig och sa kryptiska saker som att han och jag fick för lite tid tillsammans...

Jag är lite rädd. Rädd för att jag kanske har förstört hans liv igen. (men... det kan jag väl inte... en liten addning på fejjan förstör väl inte ett giftermål med barn?) Rädd för att han kommer komma hit. För att han ska ringa. För att jag kommer falla dit igen.

Jag är...

(förhoppningsvis inte så viktig som jag tror)

...rädd

Steget ut ur drogdimmorna

Tiden i USA gick som det brukar - Fort! Jag gjorde nästan ingenting på dagarna, och eftersom jag vägrade köra i det land som är uppbyggt för att man ska ta sig runt i bil kom jag inte särskilt långt. Jag hittade en park där jag av outgrundlig anledning nästan alltid hittade någon att prata med. Kalla det den svenska charmen, det långa blonda håret i två flätor, eller den enorma sårbarhet jag kände efter att americano hade brutit ner mig. Det fanns alltid någon där som kunde prata, som kanske kunde rädda mig. Problemet var att jag inte ville bli räddad. Ibland undrar jag om jag inte bara inbillat mig det där andra. Att han misshandlade mig psykiskt. Är det kanske bara hur kärlek fungerar? Hur vet jag som nästan aldrig har haft ett vettigt normalt kärleksfullt förhållande? Och dom gånger jag trott det så har inte den jag varit med tyckt det... Så hur vet jag?

Så en dag kom den oundvikliga hemresedagen. Jag skulle flyga från Albequerque och vi körde dit kvällen innan. På gatan sprang jag nästan in i Marc Anthony och på kvällen åt vi en enorm mexikansk middag. Natten som enligt planen skulle ägnas åt kärleksfulla betygelser och älskog blev istället ett övermätt stirrande i taket och inget direkt prat om vad som skulle hända härnäst. Han ville att jag skulle stanna, han ville åtminstone att jag skulle komma tillbaka. Han kunde betala min flygbiljett. Han kunde tjäna mycket pengar. Jag kunde få vara hemmafru och måla tavlor på dagarna. Tänk vad annorlunda mitt liv kunde vara idag.

Ett halvår senare ringe jag honom från London och berättade att jag blivit tillsammans med en annan amerikan.... Sen dess har jag inte hört av honom

Förrän nu

jobba?

Hur ska jag någonsin kunna nästla mig in i ett sällskap på tre medelålders män med samma intressen?

Idag åt jag lunch med dem. Vi pratade om golf, båtar, artister från 70-talet, sportsällskap från 60-talet och SAAB. Jag var tyst nästan hela tiden. Det är bara att inse. Jag kommer inte kunna bli en av dom. Och jag vill det inte heller.

Det måste ändå sägas om helgen. Att bara hänga med ett gäng i min egen ålder, med liknande åsikter och könssyn och alkoholsyn var fantastiskt. Hur mycket jag än gjorde bort mig. Att det dessutom var 30 grader varmt hela tiden och det gick att hänga i bikini hela dagarna och spela spel, hoppa studsmatta och dricka öl, fundera över livet och meningen med det utan att störas av bittra testosteronfighter om vem som vet mest om fucking glödlampor, bilar, båtar eller golf gjorde mig så fantastiskt lycklig. Jag vill mer! MER!

Förresten drar jag till italien på söndag. wohoo. Två veckor av slapp.

ångestframkallande festivalbesök

Det har varit en händelserik helg. Jag har haft asaroligt. Nu har jag asaångest.

1. Depeche mode spelade inte min favoritlåt "Freelove". Anledningen till att jag gillar den är för att jag i mina yngre år trodde att dom sjöng "Frida" med lite engelsk touch. Sen trodde jag att den hette "Free love" vilket ledde till att jag inte hittade den på Spotify, och ingen i mitt festivalsällskap hade någonsin hört den förut, vilket fick mig att uppleva en släng av truman show-ångest. Tänk om de aldrig gjort den låten?



2. Jag har tydligen lagt mig till med fyllemessande. Det kan ha kostat mig norrmannen. Eller egentligen inte... för det var dödfött från början. Måste dock göra något åt mitt fylletelefonanvändande... Och måste skaffa mig en pojkvän så jag kan sluta bete mig så jäkla desperat.

3. Att inte äta på hela dagen igår var antagligen anledningen till att jag blev så jäkla packad. Och det i sin tur har nog gett mig min nuvarande kemiska ångest.

4. ...och det var nog anledningen till att jag tokflirtade med upptagen man. Och det var ju verkligen inget jag skulle ha gjort egentligen. Jag MENADE inget med det! Om jag ska trösta mig själv så är det antagligen ingen jag kommer umgås med så skammen kanske kan lägga sig efter ett tag. Och det var faktiskt han som började. Men jag är den där. Äckliga tanten. Memo to self: skaffa pojkvän och sluta bete sig så desperat.

5. Upplevelsen påminde mig om något som hände i vad som nu känns som en helt annan livstid. En annan festival. Ett annat festivalgäng. En man som höll mig i handen och fick mig att känna mig trygg. Jag saknar honom. Tror jag... Undrar vad han gör nu? Vem han får att känna sig trygg... Ibland blir jag bitter över val jag gjorde som jag tror var fel.



6. Hånglade med en tjej igen. Det är väl som det är. Jag är sommargay. Hon var skitsnygg och jättepå och jag undrar hur hon valde ut mig i mängden.

Jag är så full av känslor just nu. Jag längtar och ångrar och bittrar och kvittrar och vill inte jobba imorgon. Framför allt. Jag vill inte jobba imorgon. suck

självplåga

jag har köpt en epilator.

Det gör ont att använda den

och jag tycker ändå jag har stubb.

minns vad som hände när jag var i tidig 20årsålder och gick till kvinna som skulle vaxa mina ben. håren var för klena och gick av, konstaterade hon. Det är säkert det som händer nu också. menlöst

jag hittar ett litet rakmunstycke som hör till. dom har då tänkt på allt

Jag har tänkt på en sak

På den gamla goda tiden när dom filmade Tarzan för första gången, så valde dom en rätt mager, vältränad, hårlös man till att spela huvudrollen... Anledningen till det var tydligen för att han inte skulle anses vara en sexuell varelse eftersom han skulle vara så mycket naken. Tydligen så är en hårlös man omanlig och en muskulös man någon fattiglapp som måste arbeta med kroppen. Tänk att dom inte förstod att dom skapade en ny sexuell varelse på det här sättet...

Jag undrar hur dagens kvinnoideal har vuxit fram...

the end of mongot?

Jag har just skickat det längsta sms jag någonsin skrivit. Som svar på "kan vi prata ikväll?" kom allt dåligt jag någonsin känt för honom. Mongot. Den vackraste man jag vet. Han som jag tror att jag skulle kunna älska mer än någon. skulle ha kunnat. Kanske.

Jag vågade för det där skulle ha. jag tror inte jag kan älska honom längre. Jag har spenderat år åt att hoppas att han ska ändra sig. Vilja ha mig. Och nu vill jag bara slå honom.

har köpt en ny tv.

Ingen killtv, men ändå. Jag kan inte blogga just nu, måste spela nintendo.

jag tar fram fotoalbumet från för 9 år sen och häller upp en whisky

Jag var tjugo vårar och förundrad över världen. På bilderna ler vi alltid. Alltid separat, aldrig tillsammans. Americano kör bilen hela vägen och jag sitter i passagerarsätet och tittar på himlen. På molnen som driver förbi och skapar sotsvarta fläckar på det platta landskapet. Det ser ut som det har brunnit. Americano är fascinerad över att jag alltid verkar ha något att tänka på. Att jag alltid är så distant. Jag förklarar det som att det är för att jag är så långt hemifrån, så långt från mina rötter... längre än jag någonsin varit förut. I själva verket känner jag mig instängd i mig själv tillsammans med en man som skrämmer mig en aning. Han ger mig inte rosor den här gången. Han har accepterat att vi inte är ett par, men när natten kryper närmare och vi tar in på motel som ger oss dubbelsängar kommer han närmare inpå. När jag säger nej blir han arg och vänder sig häftigt om. En bred rygg pryder 180 grader av min tillvaro.

När vi slutligen kommer fram dit vi ska ändras allting. En kväll lagar vi tacos och dricker vin. Vi hånar min späda ålder och att jag inte får gå på barer i landet stor och stark. Vi röker på. Han fortsätter sin övertalning och jag kan inte längre stå emot. Jag säger som jag tänker "bara den här gången, bara den här gången." och han svarar "we'll see". Jag tar på mig en mössa under själva akten, antagligen för att slippa känna mig helt naken och utlämnad.

Det blir inte bara den gången. Jag lär mig snabbt att det är lättare att göra som han vill och leva tillsammans med honom i sängen och utanför, än att bråka och slåss om småsaker. Han var på mig om allt. Hade han druckit kunde han få ett vansinnesutbrott och ge sig iväg. Med bilen. Och jag var tvungen att lägga mig ensam i sängen och vänta på att han skulle komma hem. Om han kommer hem. Om han skulle köra ihjäl sig skulle det vara mitt fel. Jag som inte ville släppa in honom i mitt liv. När han till slut kom tillbaka efter flera timmars mållöst körande var jag fortfarande vaken. Han var rödgråten. "I'm sorry, it's just that I've never loved like this before. I've never wanted someone like this before. I want you to stay" och jag som hade trott att han som jag bara väntade ut tiden på att jag skulle åka hem blev chockad. Stammade fram att jag inte vet, vi bara bråkar ju jämt. Men det skulle tydligen inte vara så om det var permanent. Det skulle tydligen inte...

För kärleken övervinner allt?

Samtalet kom upp om och om igen. En dag hade jag pratat för länge med en holländsk servitör om hur det är att vara från europa. Då var han tyst resten av kvällen och jag sov på golvet i vardagsrummet eftersom han inte hade någon soffa. Mitt i natten väckte han mig för att tala om att han älskar mig och att han vill gifta sig med mig så jag kan få ett green card. För han kan inte leva utan mig. Då kände jag det plötsligt tillbaka. Han hade hjärntvättat mig till att älska honom och från och med den dagen så var det en drog.