"Jag gillar sex"

Sa en kille som jag dejtade för ett tag sen, vi kan kalla honom mantvåpunktnoll (vilket refererar både till hans längd och det faktum att han kanske är den mest moderna man jag vet, åsiktsmässigt). Jag skrattade självklart rått åt honom:
- HAHA. Juste, för det gör ingen annan.
Well, förklarade han, det är en skillnad mellan att gilla sex och att gilla att komma.
Jag skrattade fortfarande rått i huvudet men utanpå var jag tyst.

Sen dess har jag tänkt ganska mycket på det där. Mantvåpunktnoll talade sanning. Han gillar verkligen sex. Sexet i sig, inte själva kommandet. Och jag har nog aldrig varit med någon som fått mig att känna mig så vacker och porrig och kvinnlig och jämställd på samma gång. Jag brukar säga att jag älskar att jag snart är 30 för det betyder att jag får ligga med 30-åriga män. Tänk att aldrig mer behöva hantera det hetsiga, osäkra i män som knappt passerat 20... (faktum är att i verkligheten får jag ju nästan aldrig ligga alls, men det hör inte hit) Men om sanningen ska fram så är de senare stjärnskotten på min himmel inte så mycket bättre än så. Att jag också kommer är viktigare för dom nu, men det är fortfarande samma hets. Gränsen mellan att ha sex och att inte ha sex är så stark. En lesbisk vän till mig uttryckte under sin "komma ut-fas" att det var så underbart att vara med kvinnor för att det är mer jämnt... Med män är det något som byggs upp byggs upp till något jättehetsigt och sedan tar det bara slut. Med kvinnor kan man hålla på hela natten.

Fast... det kan man ju bevisligen göra med en man också. Rätt man. En man som gillar sex. Men hur ska man hitta en sån? Dom verkar ju tro att dom gör det allihop...

När vänskap blir den rosa elefanten

Jag har en vän som jag inte pratat med på ett tag. Det är inte det att jag inte älskar henne. Men ni som är trogna läsare vet att jag kanske inte mått så bra det här året då min mamma lämnat min pappa för valfri raggare och sedan börjat bete sig som att hon skulle kunna vara alkoholist. Jag utredde knöl i bröstet. Jag har utsatts för gubbdjävular på jobbet och fått mina sommardäck till bilen snodda (nya kostar 6000. 6000!!! Fuck that thief. And not the good way) Kärleken har inte heller gått nå vidare, men det känns så futtigt jämfört med mina andra problem. Det börjar dock klarna. Min pappa mår i alla fall bra nu. Mamma verkar kunna stå på sina egna ben igen. Jag kanske får några slags pengar från försäkringen för däcken. Sommaren kanske kommer. (Jag är fortfarande inte helt säker efter nattens snöfall)

Problemet med min vän är att hon undviker att fråga hur jag mår när hon vet att jag mår dåligt. Jag vet inte om det är med flit, men jag misstänker det. Och det ger mig tankar som jag inte riktigt orkar hantera när jag redan är nere. Jag tycker själv att jag ställt upp för henne när hon behövt det. Men jag kanske har fel?

10 minuter

...tog det från inlägg om fransman till att han ringde och berättade att jag gärna får smsa, för han gillar mina sms...

Läser han det här?

Diskussion med fransman II

Han - Vilken fin balkong du har!

Jag - Jag vet, den är nästan enda anledningen till att jag faktiskt bor i den här helveteshålan

Han - Ja, den får du ta med dig när du flyttar in till mig

Jag - ....

Han - Det är sjukt, vi har så mycket som är samma. Du måste vara min soulmate.



Sen åkte han hem, skickade ett par kryptiska sms igår och har inte ens hört av sig idag. Till alla er kryptiska män där ute har jag en fråga som jag antagligen aldrig kommer att få svar på: Varför vill ni skrämma livet ur oss godtrogna människor om ni ändå inte menar det?

Diskussion med fransman I

Han - Min syster har sett bild på dig, hon säger att hon tycker du är söt.

Jag - Jaså? vad trevligt då... hon är säkert också söt...

Han - Det är så konstigt det där, varför inte tjejer kan säga att en annan tjej är skitsnygg.

Jag - haha... Tycker du det? Menar du att du ofta säger att andra killar är skitsnygga?

Han - .....

...dessutom skrämmer jag bort mig själv. Jag vill ju ha happy ending nu... Kärlek för evigt och det där. Vilket gör att jag ser en fälla i varje potentiell partner. gaaah.

Ibland vill jag faktiskt bara ta en paus från mig själv.

How to lose a guy in 10 days

Eller två...

Jag har en lenröstad fransman på ingående. Tror jag.

Efter två dagar av ständigt smsande och gulligullande och stora ord fick Frida frispel och svarade inte. När sedan han skrev en gång till och frågade om jag dött (typ, fast med fina franska accenter på mycket finare ord) svarade jag något helt annat än vad som passade till det han skrivit så han måste tro jag är knäpp.

Sen...

...sen fick jag för mig att jag inte orkar åka till stan och möta honom. Så jag tyckte att han får komma hem till mig i blåklockan.

Sen...

...fick jag ångest för att han ska komma hem till mig när jag (JU) inte vill ligga. Började således skicka mystiska sms om att jag inte vill att det ska gå för fort (mellan raderna: vill inte se dig naken, damn it) varpå han var tvungen att skriva massa pjoller om respekt och regler och varför och hit och dit och att han bara vill prata och pussas.

Nu...

...tycker jag han är en fjolla som vill P-R-A-T-A...

Finns det någon brudmanual? jag skulle behöva en på mig själv

How I feel at work

see more Lolcats and funny pictures

kulturkrock

Idag var jag och handlade på Willys i invandrartown, utanför blåklockan där jag bor. Och jag la märke till en rolig och märklig sak. Nämligen att invandrarna handlar sina varor, lägger dom i påsar och sen knyter dom ihop påsarna så jag inte skulle se skillnad på varor och sopor.

Men det var sjukt bra stämning där. Alla verkade känna varann och det var livliga diskussioner i trånga gångar. Jag saknar det där i mitt liv.

Dagens google

Någon har googlat på meningen "porrnovell kissa på sig" och hamnade på mitt inlägg som inte alls handlar om det...

Världen är sjuk. SJUK!

problemet

med mig är att jag står mig själv så fucking jävla nära.... Hela dagen har jag dansat runt som på små moln när jag tänkt på mannen från igår, och nu... nu när jag sitter hemma i mörkret så tvivlar jag... Han vill träffas imorgon, och lördag, och alla andra dagar. Och jag tycker bara om mig själv så fucking jävla mycket att jag undrar hur jag ska komma ur det...

Fast.. jag tror inte jag vill komma ur det. Det är bara någon gammal himla reflex som säger åt mig att fly innan det är försent. Han kysser som en gud. Han är rolig och tänkande och utbildad och kan tiotusen språk och är så fantastiskt osvensk och han ger mig konstant komplimanger och uppmärksamhet och lyssnar på varje ord jag säger som att dom är viktiga.

Samtidigt, i den mörka lägenheten kryper paniken på. Tänk om han vill sova tillsammans, tänk om han försöker något, hur ska jag ta mig ur, hur? (this coming from kvinnan som i sin senaste låtsasrelation mest hade ångest över att hon kvävde sin motpart med sin sexualitet. Det är komplicerat att vara kvinna. Man är frigjord och kåt och frigid och svår. Komplicerat)

Han skriver "mjuka pussar" i sina sms. Mjuka... Som jag vet att hans pussar är.

Han vill ha tre barn. Jag skämtade att ordet jämställd inte finns på hans språk. Jag skämtade men menade det. Känner skräck för att föda tre barn och förlora 6 år av min karriär. Inte nu. Inte NU. Jag vill stanna här i mitt skal. I mörkret i min lägenhet. I tystnaden efter katterna som inte finns här just nu. Som nästan aldrig finns här. Jag saknar dom, men när dom är här står jag inte ut. Tre barn. Med en ojämnställd man. Inte nu...

Men jag vet vad det handlar om. Jag är mig själv för nära. Kommer alltid sitta här ensam i mörkret. Ibland kommer någon man förbi med mörka ögon och mjuka läppar och komplimanger som gör mig obekväm och alldeles för många sms om dagen. Och jag kommer längta till ensamheten. Och förr eller senare kommer jag tillbaka till den. Det är bara att luta mig tillbaka och vänta.

Tillägg

Förresten är jag nog inte så oberörd som jag låtsas.

Eller så var jag oberörd. Jag tyckte bara att det var en bra ide att lämna mobiltelefonen i spärren till tunnelbanan och sedan inte komma på det förrän jag nästan satt på tåget och var tvungen att springa tillbaka för att hämta dem.

suck

nyss hemkommen

från en dejt med utrikisk man med mörka mörka ögon och mjuka läppar. Den här mannen är mitt sista försök på ett tag. Har jag bestämt. Om det inte blir något så ska jag leva i celibat en stund. Och det ska bli skönt. För jag börjar trilla tillbaka i fällan.

När jag gjorde mig i ordning för dejten drabbades jag av akut tjockångest. Så stark som jag nästan inte känt sen jag gick i gymnasiet. I vanliga fall brukar jag ta det där med jämnmod. Visst, jag väger mer än då, men vafan, brösten blir ju också större och sånt brukar ju gillas. Nu fanns det ingen tröst.

Jag kunde inte ta en komplimang. Inte en enda. Vill bara skämta bort. För det är klart att han inte tycker vad han säger. Det är hans nationalitet som betingar honom att säga att jag är vacker. Eller att han i allmänhet är man och lurad.

Men ändå. Jag vet en sak. Man har bara så roligt som man gör sig och livet är ganska lätt när man låter det vara det. Så nu tänker jag för en sekund låtsas att jag är normal och anta att det han sa var sant för hans ord fick den utslagna kvinnan på marken vid tunnelbanan att hicka till och stanna upp i sin klagosång och om jag inte misstog mig så log hon ett ganska äkta leende och tänk att det var min upplevelse som fick henne att glömma sig själv.
















Cyniska Frida här: Gud, jag hoppas inte den där kvinnan blev tyst för att hon satte i halsen och dog.

Artiklar om kön kan vara hur intressanta som helst...

- men den riktiga handlingen utspelar sig i kommentarsfältet. Se bara vad som händer när aftonbladet skriver om att män i allmänhet mår bättre än kvinnor trots att dom lever sämre.

Försäkra dig om att du inte missar den medelålders mannen som vill hävda biologiska anledningar till att kvinnor presterar sämre i arbetslivet trots att de är bättre i skolan. Och den 19-åringa pojken som tycker att anledningen till att han mår bättre än medelålders kvinnor är för att han tar dagen som den kommer.

Humor på hög nivå

life is a bitch and then you die

Idag har två jobbiga saker hänt

1. Någon har snott mina sommardäck till bilen. Suck.

2. Min mamma använde uttrycket "Nu är det kaos i paradiset". Vilket fucking jävla paradis? Jag orkar inte ens berätta om hur dåligt hon verkar må och vilka medel hon verkar använda för att dämpa det och hur det får mig att känna mig. Jag stänger av och håller mig till mig själv.

sorg

Jag är just hemkommen från konferens med jobbet... Det blev alldeles för lite sömn och alldeles för mycket alkohol, som vanligt. Och alldeles för mycket skitsnack. Också som vanligt

En sak som inte var som vanligt var att jag istället för att anstränga mig hårt för att undvika närkontakt av tredje graden med gubbstruttarna spenderade en rätt lång stund med en av kvinnorna på företaget. En kvinna som förra året förlorade sin tjugoåriga son i en mystisk bilolycka. Alkoholen gjorde mig inte starkare och den sorg jag känner för henne... kan jag inte ens beskriva. Vilket avgrundshål hon befinner sig i. Hon fick inte ens se honom för att han var så illa tilltygad. Oigenkännlig. Hon kommer aldrig få veta vad som hände. Var det en olycka? Var det någon som ville honom illa? Blev han puttad, hoppade han själv, eller vinglade han?

Livet är fullt av smärta. Och idag tillägnar jag de människor som fattas mig. Mina ögon får vara rödsvullna. Det gör ingenting.

aj

Idag har jag sådan mensvärk att jag helst vill ligga dubbelvikt på soffan och inte göra något över huvudtaget...

Om att bli dumpad II

Eftersom det var på väg att bli en lång kommentar så får Mr K sitt svar här...

Det bästa med att vara på det här sättet är, som du skriver, att det inte är särskilt tidseffektivt. Det har hänt mig att personen jag försöker få att dumpa mig inte alls plockar upp signalerna. Vilket betyder att jag är knepig och svår och undviker att svara på tilltal. Och han bara kramar mig extra hårt, pratar mer eller mindre beroende på situation, lagar mat oftare och vill vara mitt stöd i vad han tror är en fas där jag har det lite svårt. Något som borde få mig att älska honom mer... men bara ger mig själv ångest över att jag inte vill vara med honom trots att han är så underbar.

Sen när jag väl lyckats samla mod och säger något så tar jag nästan tillbaka det så fort jag sagt det, för j-a-g KAN inte göra slut. Det är ett ok. En gång tog det fyra månader att göra slut. Och enda anledningen till att det slutligen tog slut var för att han blev så rädd för mig att han inte vågade föreslå att vi skulle ses, trots att han kontinuerligt hörde av sig och jag kontinuerligt svarade. Det är en sjukdom. Jag är sjuk.

(hmm... betyder det att jag fortfarande är tillsammans med honom? Man kanske skulle kräva in lite ligga)

(Vafan, det där sista var väl onödigt)















(För den som inte förstått det ännu så handlar detta om att jag försöker få damen jag uppvaktade för ett par veckor sen att dumpa mig. Det går sådär)

Om att bli dumpad

En gång dejtade jag en kille som vi kan kalla för Pelle Plutt. Varför jag vill kalla honom det kan ni säkerligen lista ut genom att tänka på en viss del på mannen som ofta diskuteras i form av storlek i olika sammanhang. (Jag själv gillar att vråla efter galningar på motorvägen "Hur jävla liten har du? Ditt praktarsle" Efter att de gjort en vansinnig omkörning som riskerade livet på alla inom en radie på 200 meter eller bara söndagskört i 180. (Vilket för övrigt en del gubbar på mitt jobb gillar att hålla på med och jag har noll respekt för. Man tjänar typ 5 minuter på en timmes körtid och man har bevisat att man har mindervärdeskomplex. I rest my case))

I alla fall... Pelle var en jättetrevlig kille som jag hade hittat på någon happening genom något nätverk som jag en gång belyste med min närvare tre gånger om året. Han är en fantastiskt trevlig kille! Omtänksam, smart, vettiga värderingar... (Förutom att han var aktiv medlem i kyrkan och jag tycker att kyrkan är en sekt, men det har inte med den här historien att göra så jag lämnar det utanför) Han tog med mig ut på segling, promenader i slottsträdgården och andra helylleaktiviteter som fick mig att smälta inombords. Vi höll oss till ganska traditionell uppvaktning i några veckor innan jag skulle sova över för första gången. Och vi beslutade innan att vi inte skulle göra något... utan bara sova. Det slutade ändå med att vi kände lite på varandra, och jag upptäckte till min stora fasa och förtret att... den var den minsta jag någonsin sett.... Och då har jag ändå råkat surfa in på en snuskig hemsida med just den inriktningen... (den händelsen vill jag verkligen inte prata om)

Jag tänkte över saken under de närmaste dagarna och kom fram till att det ändå skulle bli spännande att göra the dirty deed med honom. För att det var en ny upplevelse liksom. Och för att jag faktiskt gillade honom. Och för att jag hade hört det där om att män som saknar vissa grejer anstränger sig mer på andra saker osv. Jag ville verkligen veta om det var sant!

Det var det inte.

Spänningen i vårt förhållande tog bara slut. Det fanns ingen energi kvar. Och när jag försökte analysera kunde jag inte se någon annan anledning till det än att Pelle... var en Plutt. Mind you, så här i efterhand inser jag ju att om Pelle hade ansträngt sig lite för mig i sänghalmen på något sätt över huvudtaget så hade jag kanske känt spänningen någorlunda. Så det var inte bara pluttigheten per se som avgjorde. Men om han hetat Pelle Enorm hade det kanske fungerat ändå... Det är en komplicerad tankekedja.

I vilket fall. Då, som nu, var jag livrädd för att folk ska tro att jag är ytlig efter att jag i åratal propagerat för att kärlek är större än oss alla och sällan handlar om sex. Så jag kunde inte göra slut av den anledningen. Jag var tvungen att vänta kvar. Vara lite obekväm. Bete mig lite konstigt så han kände på sig... Tills han gjorde slut.

Det lustigaste är att jag vid varje break-up har en liknande historia. Jag har nästan aldrig gjort slut på riktigt. Jag kan inte göra slut.

In love with josh groban

DEt är pinsamt. Jag vet. Det är vad mormor håller på med. Men jag tror jag är kär i josh.

Särskilt en låt som jag lyssnat på om och om igen i bilen. Hans röst är vacker. Att den italienska han använder är den mest komplicerade grammatiska formen lämnar gåshud på min rygg. Att min italienska suger gör inte upplevelsen sämre.

"Om jag är för dig det du är för mig så har kärleken segrat"

Om jag översatt rätt är det så vackert att jag nästan går sönder.

Om jag översatt fel hoppas jag att ingen någonsin talar om det för mig.