so much for words.

jag åkte förstås till grand.

On the upside: känner ömhetsbehovet stillat, iaf för en stund.

On the downside: har inte sovit mkt. trött...

On the plain side: hade en internetdejt inplanerat idag på den tidiga eftermiddagen. Var tvungen att trava mina horiga steg från grand hotell till dejten med oborstade tänder och gårdagens uppklädnad på min kropp. Äckligare har jag nog aldrig varit. Jag måste verkligen skärpa mig.

sms-jouren

Tidigare ikväll kom ett sms från grand intravandes i min inbox. Ett rätt segt sådant. Jag svarade, och nu har han inte svarat på över en timme. What the fuck? En månad har gått... Vad vill han? ligga förstås... och jag, mitt känslomonster, börjar bygga illusioner. Vad spelar det för roll? har jag inte redan bestämt att jag inte är intresserad? Jag måste skärpa mig. Jag behöver inte hans bekräftelse. Jag behöver inte

hans bekräftelse

Jag hade en kär vän i min lägenhet ikväll. Plötsligt kändes det lite mer som hemma. Trots kartongerna. Trots tomheten och avsaknaden av personlighet. Det kanske är så jag måste jobba... hit med vännerna, ut med obekvämheten...

ömhetstörstande

Nyss återkommen från tre dagar konferens i Sveriges framstjärt stapplar jag in i min kartongfyllda lägenhet. Ångesten kryper över mig. Detta är inte ett hem. I alla fall inte än... Jag saknar den känslan... När allt fungerar och jag känner mig lugn...

I göteborg var allt som vanligt. Jag jobbade mest hela tiden och när jag inte gjorde det drack jag öl eller klagade på standarden på Scandic. Efter ett par öl påbörjades en onödig sms-konversation med en viss gift man som jag jobbade tillsammans med en gång. Det är en komplicerad och lång historia kantad av något... sötsliskigt kanske? Vi har en viss personkemi. Det berömda klicket, if you will... Vi träffades av en slump för en vecka sedan. Det var mitt på dagen, mitt bland människor som absolut inte behöver veta om vår kemi. Jag kände mig som en magnet och han satt fast vid min sida. Han hittade ursäkter att befinna sig nära mig så jag kände värmen från hans kropp och tryggheten från hans famn. Så nära att jag nästan kunde krypa in i den.

Sista gången vi träffades innan dess gick saker väldigt fel. Vi hånglade. Och pratade. Och jag sa saker jag inte menade, saker han uppfattade som stora känslor för honom men som jag menade som en stundens ingivelse. "Om allt vore annorlunda... skulle det kanske kunna vara vi..." var det jag menade. Men när jag lyssnar på vår konversation i efterhand hör jag det han hörde. Även om jag inte menade att jag vill att han ska lämna sitt liv så kunde det mycket väl ha tolkats så. Och när han började prata kunde jag inte stoppa honom. För det skulle låta fel...

Igår utbyttes vanliga skämt i sms-rymden.

Idag trillade ett ovanligt in. "Ses vi på söder ikväll?"

Instinkten är en konstig sak. Kanske hade min instinkt varit annorlunda om vi inte setts för några dagar sen. Kanske om jag inte varit kärlekskrank och ensam... Kanske om jag inte varit lite bitter för att någon jag faktiskt har kemi med redan är upptagen på det allvarliga sättet. Kanske om hans beteende inte gjorde att jag tappar tron på män och relationer i allmänhet. Men nu är det inte så. Och min instinkt talade om för mig att jag bör åka till söder. Trots att jag luktar lite illa. Trots att jag är trött och har massor att göra och måste upp tidigt imorgon. Trots att jag vet att det han vill är att följa med mig hem, och jag vill inte släppa in honom. För mitt hem är en kartong.

Lyssna på mig... Jag borde tycka att han inte ska följa med mig för att han är GIFT. Jag måste sluta vara så desperat...

Ute ligger snön på taken...

Inne sitter Frida i långkalsonger och tjocka strumpor och svär. Rösten är borta. Hostan är hemma. Alla mediciner jag ägt ligger i någon av förtielva lådor och jag måste jobba. Måste. Från min soffa i mjukisar och helst inte svara i telefon. Håret är fett och schampoot ligger i bilen. Inte mycket känns logiskt just nu. Jag är mest glad över att jag faktiskt vet var schampoot är. Plåstren jag skulle behöva till min skärskada från igår är som försvunna. Min hostmedicin likaså. Frukost kan jag ju drömma om.

Måste kolla upp var närmsta affär ligger

senaste: att inreda med flyttkartonger

Nu är det officiellt. Jag hatar att flytta. Det var 4 år sen sist och jag trodde att det skulle bli kul. Tills igår morse då det var dags... När jag vaknade gjorde det ont i hela kroppen av olust och sömnbrist. Jag hade varit vaken fram till 2 och packat, sen höll jag mig vaken en timme till i väntan på kungen som festat och behövde min soffa. Och där låg hon när jag hade ont i kroppen. "Jag vill inte flytta" viskade jag och hon stirrade på mig med röda ögon. "det är snart över ska du se"

Hela dagen igår längtade jag efter att den skulle vara över. Själva flytten gick jättebra! 16 starka armar klämde mina möbler och kartonger och dessutom en pizza innan klockan ens slagit 2. Och en liten stund trodde jag att jag skulle komma lätt undan.

Idag vaknade jag med smärta i hela kroppen. En ny underbar förkylning gjorde sitt, en plogbil som väckt mig 03:33 gjorde lite till i mitt gardinlösa sovrum. Snöstormen var ett faktum. Marschfarten till jobbet var 40 km/h på motorvägen. När jag väl kom fram skar jag mig i handen. Sen insåg jag att det var onödigt att jag hade åkt till kontoret eftersom jag bara hade 20 minuter till att vara där innan jag skulle behöva åka till andra sidan stan och gå på möte-möte-möte-möte-möte. 5 jävla möten inplanerade med tight om körtid mellan. Jag beklagade mig för mina kollegor men skrev ut mina papper och åkte.

Det blev inte bättre än jag hade trott. Sura gubbstruttar med negativa åsikter om allt jag hade att säga. När det äntligen var över var det bara att åka tillbaka till gamla lägenheten och städa ur. Jag trodde det skulle ta 2 timmar. Det tog 5 timmar och oändliga promenader till grovsoprummet. Hur kunde det vara så mycket skit kvar? Jag fattar ingenting... I telefonen sa kungens röst åt mig att jag måste sluta säga att jag inte vill. Jag känner mig som ett barn. Måste hitta min vilja.

Kom slutligen hem. Tappade ett rispaket på golvet så det gick sönder. Vattnade mina blommor med ett martiniglas eftersom inget annat finns att tillgå just nu. Med tanke på att det mesta varit jobbigt idag ska jag nog bara gå och lägga mig nu. Så att den här dagen äntligen får ett slut.

Att förflytta sig

Med hjälp av underbara vänner och släktingar har allt jag äger förflyttats norrut. Det gick förvånansvärt fort... Sen åt vi pizza och de försvann alla åt sina håll. Kvar är jag... I en större lägenhet med lamplöst mörker som mitt enda sällskap. Och jag vet inte vad som känns. Tystnaden låter annorlunda här. Alla mina saker är gömda. Jag vill inte rota i kartonger, vill inte inreda, tänka... Känns nästan som panik. Ångrar jag mig?

jag har en lista

En lista som ska ge mig mindre ångest. Jag har pratat om den förut. Den ger mig inte mindre ångest. Den blir bara längre och längre ju mer tid jag får på mig att tänka. Den innehåller allt jag borde göra. Allra helst igår. Jag kan inte göra saker igår. Psykologer tror att listan gör ångesten mindre. Men allt börjar falla på plats. Jag övar på att släppa det jag inte kan kontrollera. Att min bror är en skitstövel kan jag inte påverka. Fast han är ingen skitstövel. Han är en fin människa. Men han är en kille, och som en ganska normal sådan har han ingen som helst framförhållning i sitt tänkande om hur man beter sig mot andra människor för att vara artig. Han är också väldigt konflikträdd. Så istället för att säga "Nej, jag kan inte hjälpa dig flytta" så undviker han att svara i telefon och skickar sedan ett fegt meddelande på msn om att han sovit hela dagen och tror att han håller på att bli sjuk. När jag 2 sekunder senare svarar är han redan borta. Escaped question igen. För att han vet att jag ska bli arg? Men där tar han fel, det är ju nu jag blir arg. Om han bara sa nej skulle jag ju veta och kunna fråga någon annan.

"Jag förstår mig inte på män. Men med choklad har jag inga problem"

Jag bråkade med en annan man på jobbet idag. Han tycker att jag alltid bara vill göra honom arg. Faktum är att det är precis tvärtom. Jag tycker det är jätteobehagligt när han är arg, men jag kan inte vara tyst med mina åsikter när han uttrycker sig så urbota korkat ibland. Jag förstår inte hur man kan vara nästan femti och så omedveten om att man är rasist och sexist och egoist. Men det finns väl antagligen konstigare saker än det här i världen. Och nu släpper jag det också

Kommer jag göra bort mig?

En glittrande kväll inte så långt fram i tiden kommer den här kvinnan vara ett nervöst vrak. Jag ska åka på en illa beryktad kryssning med ms klamydia. Lyckligtvis ska jag inte ragga på finländare med hockeyfrilla (även om jag gillar att kalla dom fin-ländare, för det skulle betyda att jag är halvfin... =o) ) utan åka med ett gäng utvalda gamla kompisar som gillar att dricka alkohol tillsammans och prata om tider som varit men aldrig kommer igen.

Anledningen till att jag är nervös är för att en viss man ska följa med. Jag har inte träffat honom på länge nu. Sist var kanske i september. Då stal jag en stund i hans närhet trots att vi egentligen satt vid olika ändar av bordet. Trots att jag hade honom vid min ena sida och hans dåvarande flickvän vid min andra så stannade världen till en aning. Det var då han berättade att allt inte var solsken på den planet som var deras och en liten gnista tändes inom mig. Av vad? Av hopp? kanske...

Det konstiga med den här människan är att han är så... mänsklig...! Vänlig och varm och riktig utan att tumma på det andra. Smartheten, humorheten, underbarheten.

Det som är oroväckande är att hans ex är en vältränad sak. En graciös liten fjäril, vän och vänlig. Vacker. Och jag? Jag mäter 190 i högklackat, fyller ut mina kläder både på smickrande och osmickrande sätt, skrattar högt och bullrigt och kan blir arg för ingenting. Hur ska jag kunna passa in i hans mall?

orkaorkaorkaorka

jobba, flyttpacka, respacka, kattlogistik, jobba, prata i telefon med gubbar, jaga flytt-tanten, göra lång lista på allt som ger mig ångest, listan ger mig ångest diska, packa, tvätta, planera 50årsfest, jobba, jobba, jobbajobba, sova dåligt, prataprata, dåligplanering, hata, nervös för att träffa hemlig kärlek, packa, äta, elda, köra köra, jobbajobbajobba, planera.

Regn

Kalla gummistövlar, lera, vända papper, attestera fakturor, svara i telefon, rita, räkna, vilja slänga datorn i väggen, sova i dålig säng. Ångest över män som finns där och över dom som inte gör det. Skrynkliga lakan

Att köpa ny säng

Att ta sig in på IKEA kan ibland vara svårare än att bryta sig in på slottet. Kuska runt parkeringen för att under årets första snöfall hitta en parkeringsplats någorlunda nära ingången känns lönlöst, att köa sig igenom tre våningar proppfyllda med grejer och människor och barn som gråter och vagnar och barnvagnar och folk som inte kan bär en tavla med vett och äntligen komma fram till avdelningen med sängar tömmer huvudet på all inspiration, men nu, nu är jag ju framme och kan provligga. Vrida och vända och tänka att här kanske jag ska sova. Så inser jag att det inte alls är så lätt. Sist jag skulle köpa säng var för 15 år sen och då fanns det tre modeller. Mjuk. Medelmjuk och Hård. Nu ska man tänka på hur lång man är och hur tjock man är, och vart tjockheten sitter. På höfterna? Axlarna? Fryser jag om natten ska jag ha en sorts madrass och svettas jag ska jag ha en annan. Sover jag på rygg ska jag ha en tredje. Sover jag på sidan kanske jag kan ha den första trots allt. Jag kan inte bestämma mig.

Att titta på sängstommar är ännu mer tröstlöst. Vad... vill... jag... ha? Och varför hade jag inte vett att skaffa mig en karl innan beslutet skulle tas så jag kunde lämpa över det på honom. Det är ju alltid lättare att veta vad man vill när någon tjafsar emot.

dejting

Insåg förresten att killen jag var på dejt med igår heter Tegel i efternamn. Jag bara måste gifta mig med honom nu! Jag ser framför mig när jag ska svara i telefon på jobbet.

- Byggföretaget, Tegel.

Eller så kanske jag inte ska gifta mig med honom. Jag kanske ska vänta med det tills jag hittar en person jag kan gå på dejt med utan att flirta med killen som sitter bakom honom. För det gjorde jag. Jag är hemsk. Precis bakom Tegel satt en ganska vacker man och brölade med sina kompisar och han spanade hela tiden mot mig. Jag funderade på om jag borde ge honom mitt visitkort innan jag gick. Men det skulle ju helt gå emot mina principer. Hela grejen med att gilla någon för sitt inre skulle ju vara förlorad. Och allvarligt. Han var aspackad. Men det har inte jag rätt att döma någon för...

längtan...

... efter mening är ett vitt begrepp. Idag längtar jag efter två saker. Det ena är en mening i mitt kärleksliv. Jag är just hemkommen från en date. Psykiskt påfrestad är ett annat vitt begrepp. För dejten var jättetrevlig! Det var en jättetrevlig man som jag aldrig träffat förut. En domare, minsann... Han verkar ha bra åsikter, fina värderingar, lagom ambitioner och en mogenhet som inte alla kan skriva under på. Men han skrattade lite halvhysteriskt. Och han sa lite konstiga halvnervösa saker.. Och pratade dalmål.



Vem bestämmer hur personkemi ser ut?



Jag skulle jättegärna ha velat ha den här mannen. Men hans fingrar är korta och han har USA-komplex. Och den obekväma tystnaden bredde ut sig mot slutet. När han försökte rädda den gjorde han det värre. Han ville skåla innan varje klunk. Han ville ge mig en komplimang och det blev fel. Jag tror inte vi kommer uppfostra barn tillsammans.



Men han fick mig att tänka på en sak. När man dejtar blir frågeställningen om manligt och kvinnligt som vanligt aktuellt, och jag insåg: att om en man vill bjuda så är det för att han är intresserad. Om en kvinna vill bjuda så är det precis tvärtom. För om hon är bjuden är hon skyldig att bjuda igen... so to speak. Även jag är fast i det här tänket. Det är ett sätt man använder för att vara tydlig med signalerna. På den här dejten köpte jag sista rundan. Men allvarligt talat, jag trodde det här var 2000-talet?

Den andra saken jag längtar efter är en ny säng. Jag ska till ikea imorgon och provligga. Jag känner mig som ett barn och nu måste jag gå och lägga mig så det blir julafton snart.

one ring to rule them all...

Nu sitter den på mitt finger. Jag är färdig. Klar. En riktig människa? Två saker slår mig.

1. Jag har just betalat 4000 för en ganska ful ring.

2. Den är rätt lik sagan om ringen-ringen. Min ingenjörstveksamme väns ord väser i mitt huvud. "precioussssss...."

This one goes out...

... till min goda vän kungen.

Kungen har det inte lätt just nu. Hon har en majestätisk smärta i sitt knä. På dansgolvet måste hon ta det lugnt så hon inte tappar det... Hon har drabbats av en royal förkylning och kan inte gå till jobbet. Istället ligger hon hemma och grubblar över sin hjärtesmärta och klagar på att jag inte uppdaterar min blogg medan jag är på jobbet.

Just nu känner jag mig som det eviga mongot, för jag kan inte hjälpa kungen. Hon kallar mig sin livscoach och för det är jag stolt. Men mina råd till henne är helt baserade på mig själv, trots att jag vet att vi är fundamentalt olika på några punkter. För detta känner jag mig självisk. Särskilt som jag själv har brottats med exakt samma ångest som hon. Det var för länge sen och jag har nästan glömt. Och av det jag kommer ihåg spottar jag ur mig bitar som att det är självklart. Men det är inte självklart. Så kungen, this one is for you:

Det är tillåtet att älta. Man måste tömma sin kropp på känslor och det bästa sättet är att prataprataprataprata... Det är okej att vara självisk. Man får hata småbarnsfamiljer och handhållande tonåringar på stan. Du kan till och med slänga in lite hat för pensionärer som varit tillsammans så länge att deras känslor för varandra liknar hat med en släng av lojalitet. Men akta dig för att hata dina vänner. Du kan behöva dom sen.

Och om vännerna lessnar på att lyssna, blogga! skriv dagbok eller ring friends-hotline. Tillåt dig själv att tänka på och prata om annat med dina vänner.

Tänk på att det snart är sommar! =o)

...

Dom säger att om man drömmer om döden så markerar man en stor förändring i sitt liv. Gäller det även om man drömmer att någon annan dör? Jag misstänker att min dröm kan ha lite med stress att göra... Blandat med lite sanning eftersom jag för några dagar sen skulle beställa lite saker i jobbet och fick ett konstigt besked om försening eftersom någon dragits in i en maskin och blivit av med diverse kroppsdelar... Det är ganska hemskt... Jag får ont i min kropp bara jag tänker på det...

något är i görningen

Tjejen som stod i baren skulle bara gå över parkeringen för att säga något till sin pappa men snubblar och ramlar in under en bil som kör fram långsamt. Pappan blir galen och kastar sig fram, lyfter bilen med sina bara händer och hon börjar resa sig. Jag har hört att sånt kan hända, att någon som ser sitt barn fara illa får superstyrka! Jag tror hon kommer klara sig, men då tappar pappan greppet. Bilen faller ner på henne igen. Föraren försöker i panik backa bort men pappan håller fast i bilen. Då dras hennes huvud och överkropp in i hjulhuset och ett högt knäckande ljud får mig att förstå att det är kört. Några kvinnor i folkmassan börjar gråta och skrika. Plötsligt ser jag något. Tjejen blir lite suddig och svår att se. Men hon reser sig upp. Tittar förvånat ner på sin pappa och sin livlösa kropp som nu har fallit ihop i ett litet paket.

Jag vaknar kallsvettig för fjärde gången. Klockan är inte ens midnatt.

Circle of life...

Regnet öser ner. Månen är oroväckande nära hel, och det har blåst storm nästan hela dagen. Jag har haft känslan i magen ända sedan jag vaknade och jag vet inte om det är på grund av vädret, på grund av någon man, för att jag inte tränat på länge eller för att det är något ödesdigert på gång...

Kartongerna är framme och jag börjar packa ner mitt liv... bok för dammig bok, plagg för på länge oanvänt plagg... Man samlar på sig mycket bagage på fyra år. Jag tänker på männen som kommit och gått, Kärlek och sorg. All KTH-ångest jag känt. Mina skolböcker som kanske aldrig kommer komma upp ur sin kartong igen.

Telefonen är tyst och kungen är lessen. Hur tröstar man den som tror att ödet är en för evigt ensam framtid?

Fiskare

Det är förresten något ohämmat sexigt med män som kan fiska. Dom känner fisken, vet var den bor och vad den gillar. Dom har inget emot att vänta. Det där lugnet de utstrålar som jag så gärna vill känna i själen.

Vart hittar man det?

Att vara nöjd

När jag läser mitt förra inlägg så måste jag ju givetvis fundera över varför jag är så nöjd... Och kommer fram till att det finns både anledningar och följder...

Igår var nästan som terapi för mig. Batteriet till telefonen dog rätt tidigt, så ingen kunde ringa mig och det blev som att jag var ledig från jobbet. Folk har ju alltid sagt att det är terapi att fiska, och det kanske är sant. Att jag dessutom knäppte karlarna på näsan var ju kul! Och att sedan avsluta dagen med att äta min egenhändigt infångade mat tillsammans med en god vän och ett glas champagne är ju underbart.

Sen ska jag flytta! Och kommer antagligen äntligen bo i en lägenhet jag tycker om.

Jag älskar mitt jobb! Faktiskt. Inte bara för att det ger mig pengar, utan för att jag tycker att det är underbart roligt. Konflikterna där känns numera så små och hanterbara att det är som att dom nästan inte finns.

Jag älskar förstås mina vänner, som alltid.

Och jag har en stor resa coming up.

Och nu när jag känner mig stark tänker jag nog göra mig av med både Red och Grand. Det finns ju massor av bra karlar som inte jobbar ihjäl sig och som inte är konstiga. Varför skulle jag då välja just en sån?

Storfiskaren

Igår var antagligen den bästa dagen på länge. För mig. För de 11 gubbar jag var med kändes det nog inte lika kul.

Dagen började med att telefonen ringde halv sju. Det var min kollega som berättade att han skulle hämta upp mig om ungefär 20 minuter. Jag hade förstås vetat om innan att jag skulle bli hämtad tidigt för att åka på äventyr. Men någon gång under torsdagkvällen hade den informationen liksom hamnat i skymundan. Kanske var det i samma ögonblick som jag sminkade mig, eller när jag och företagets controller beställde in en flaska bubbel? Antagligen var informationen borta redan när jag gick till tunnelbanan, så att det var fem minuter kvar till min tunnelbana och istället satte mig i en taxi. (Det där sista är en sådan sak jag hakar upp mig på. Varför gjorde jag så? Varför har jag ingen respekt för pengar? Så himla onödigt. Jag kanske tjänade fem minuter på hela grejen.)

I vilket fall bultade huvudet kallt medan min kollega ville diskutera trafikläget och snabbaste vägen fram. När jag sedan satte mig i hans bil och började må illa undrade jag stilla hur jag skulle klara en hel dag i en båt. Bakis. Utan toalett. Utan coca cola och chips. Men med 11 karlar som alla har fiskat förut. Jag har visserligen också fiskat förut, men jag vill helst inte räkna de där gångerna jag och pappa var ute och metade abborre när jag var liten. Skillnaden från då är att jag är större nu, men jag vill fortfarande inte sätta masken på kroken...

Till min positiva överraskning så fanns det cola på båten. Dessutom så var de tre karlar jag hade i mitt lag fantastiskt trevliga och det var ju faktiskt inte så svårt att kasta som jag hade trott. Det var till och med ganska roligt! Dessvärre roade fiskarna oss med sin frånvaro. Tydligen har det något med kosten att göra. Just nu äter havsöringen mest strömming, och för att hitta strömmingen måste de ut och jaga på djupa vatten. Dit vi inte når med våra ytliga drag.

MEN. Det är här det roliga kommer in. Det var nämligen en person som fick en fisk under vår dag till sjöss. En person. Och det var jag. Genast blev karlarna sporrade och kastade som aldrig förr! Man kan ju inte vara sämre än en tjej! (Hur man nu ska kunna bli sämre. När fisken nappade skrek jag rakt ut, och jag behövde hjälp från två män för att håva in den. En av dom fick dessutom mäta den och väga den och slå ihjäl den. 60 cm var den. 2,5 kg.) När jag dessutom råkade kläcka ur mig nåt i stil med "Det är såna här aktiviteter som skiljer pojkarna från männen" så kastade dom nästan i mig.

Sedan fick samma man som dödat fisken rensa den och hugga av den huvudet. Därefter tog jag med den hem till miss S, som sedan innan lovat mig en middag och champagne för att fira min examen och hon påstod att det var det roligaste som hänt på hela veckan när jag hade skickat sms:et "Jag har fångat en öring, kan vi äta den till middag?" när hon trodde att jag satt på mitt kontor och attesterade fakturor...

Är det tillåtet i detta janteland att bara vara nöjd med sitt liv? För i så fall är jag det just nu