Family portrait

Vi sitter runt mammas nya köksbord. Äter pasta med köttfärs och creme fraiche. Mamma dricker rödvin. Vi andra dricker mjölk.

Jag undrar när det egentligen började. Jag undrar vad som fick det att börja? Var det när jag och min bror flyttat långt bort och hon och pappa var lämnade ensamma åt varandra? Eller var det när vi flyttat närmare och började tömma familjehemmet på alla våra saker?

Det är tyst under nästan hela middagen. Plötsligt går ett brandlarm och det utbryter en hetsig jakt på var brandvarnaren sitter. Vi har lokaliserat den till någonstans bakom spisen. Vi jobbar tillsammans som en familj

Kanske började det under det där halvåret när jag bodde i landet pasta och handgestikulerande. När jag inte pratade med henne på månader. När pappa ringde istället för henne och jag hörde henne gråtmild i bakgrunden. Varför pratade vi inte? Jag minns inte ens...

Hon vänder sig till mig och säger att om jag varit ute någon gång kan jag ju alltid sova i nya lägenheten. Att jag har min egen lägenhet spelar plötsligt ingen roll. Hon tänker att det ska vara som när hon och pappa var separerade förra gången och mitt enda alternativ efter en utekväll var att åka långt ut i buschen med nattbussen. Kanske en strävan efter normalitet?

Kanske började det ännu tidigare. Var det när mormor dog? Under de långa hemska månaderna när väntan var outhärdlig men vi ändå ville att tiden skulle gå långsammare. Andra började röka och jag slutade sova.

Jag känner att det kliar i kroppen. Vill inte längre vara i den klaustrofobiska lägenheten med den konstiga stämningen. Vill att det ska vara som vanligt. Vill inte bo mer vuxet än min mamma. Vill...
...inser att det jag längtar efter aldrig ens har funnits...

Jag trodde verkligen att det var ett nytt påfund, men ju mer jag tänker desto längre verkar det som att det alltid pågått. När jag tänker på mamma har hon ett glas vin i handen. Kanske började det redan när jag var liten och hon och pappa hade slutat prata med varandra. Den kyliga stämningen som rådde hemma gick inte att ta miste på.

Egentligen förstår jag varför jag lever ensam.