Är det inte egentligen bättre att vara ensam och slippa jiddra?

Bilden är förstås snodd av någon på nätet, klicka på den så får han credd

Jag har beslutat mig för att flytta igen. Jag har sagt upp min hyresrätt i blåklockan och ska återvända till den lägenhet jag spenderat några år i söder om söder. Jag längtar och jag våndas. Jag trodde min flytt skulle vara ett steg till ytterligare en flytt - ihop med någon annan! Men det visade sig att vi båda lider av singeldomsfegheten och har olika sätt att tackla den. Jag vill riva av plåstret fort. Han vill prata om det ganska länge och kanske flytta ihop till hösten. Han är inte redo att ge upp det han har. Han sa ordagrant "Jag trodde att jag hade ganska många månader kvar att bo i min lilla etta på söder". Som om han är på väg mot en avrättning. Och jag sa "ja, då får du ju tänka på det en stund och lista ut om det är viktigare för dig att få några fler månader i frihet eller om du längtar efter att bo med mig..." och inuti kände jag att jag inte pallar skulden han ger mig när han ringer mig på sina ensamma kvällar och tjatar om att jag borde komma dit. För jag ogillar hans lägenhet. Visst, den ligger bra till, men jag vill inte spendera hela veckor i en råbarkad ungkarlslya. Utan köksprylar. Med oinrett badrum. Med knarkare i porten var och varannan dag.

Och jag tror att jag ångrar mig. Jag borde inte... jag borde inte... hoppats? sagt upp min lägenhet? låtit mig bli så fucking cynisk att jag genast anklagar mig själv för att han inte klarar att klippa navelsträngen med sin lägenhet?
Jag ska nog gå och lägga mig nu.

har ni tänkt på den?

Hur kan 55 personer träffa någon på match.com varje dag? Betyder det att en stackare tror att han/hon träffar någon medan den personen inte tycker det?

Samlingsplatsen för bittra män är här!

En krönika på aftonbladet... 

Och alla kommentarer är av män som tycker att de verkligen blivit oskyldigt beskyllda och dömda...

Hur kommer det sig att kvinnliga krönikörer som råkar nämna något om män hamnar i den situationen? Har män verkligen så lättsårade egon? Är de verkligen hemmatalibaner som inte klarar att bli kritiserade av kvinnor? 

Jag har bara en sak att säga: Suck. 

Vad jag vill!

Jag har tänkt lite på det här. Och jag har kommit fram till att jag vill inte jobba så mycket. Så nu lägger jag upp en plan för hur jag ska kunna jobba deltid och ändå få lika mycket pengar som idag. Några tips?

En resa som förändrar livet...

Jag har aldrig drömt om att åka till Afrika. För många på resan var det en livsdröm, något de längtat efter hela livet! Sparat till i åratal... För mig har det gått ett år sedan tanken slog mig för första gången... Ändå berörde det mig på ett sätt jag inte förväntat mig...

hundratals elefanter... meter ifrån mig.

Jag kan inte ens räkna alla gånger jag var förstummad. 

Lejonen stod på vägen vi åkte på, alldeles bredvid bilen, och dom gav oss knappt en blick. Guiden förklarade att så länge vi sitter stilla i den öppna jeepen kommer de inte se oss som något som lever. Men om man får panik och rör sig så är det farligt. En gång hade en elefant stuckit in snabeln och tagit tag i den enda person som rörde sig... Det jag hade tänkt mig från början gällde inte längre sen. Lejon kändes inte så farliga. Elefanter däremot... Och flodhästar... och Bufflar. Buffel ville jag inte träffa... Aggressiva typer... 

jag vet inte hur jag ska kunna överträffa det?

Vad som stör mig med mitt förhållande

Innan jag åkte var allt frid och fröjd. Vi hade just varit bortresta tillsammans och umgicks jämt. Det kändes jättejobbigt att jag skulle åka. Jag saknade honom hela tiden när jag var borta. Ingen hade någonsin fått mig att känna mig så trygg och lycklig och säker på att jag vill dela min framtid.

När jag kom hem bråkade vi varje dag i tre dagar. Jag vet inte vad som hände då. Allting brast. Han litar inte på mig längre och jag vet inte varför… Han drömmer att jag lämnar honom, gör slut, försvinner, bara är borta. Han uppskattar aldrig när jag kramar honom eller talar om för honom att jag älskar honom. Han bara hatar mig när jag inte gör det. Minsta lilla grej. Om jag inte håller honom i handen när vi går till tunnelbanan. Om jag inte berättar hur mycket jag tycker om honom konstant. Jag kan inte ens räkna upp alla gånger jag fått försvara mig, försäkra honom att det är han jag vill ha. Han tror mig inte. Avvaktande… Och nu känns det som att orden plötsligt saknar mening. Och jag kan inte besluta mig för om det är jag som faktiskt är så dålig som han säger eller om han använder ursäkter för att skjuta mig ifrån sig. Vi pratar hela tiden om när vi borde flytta ihop, men jag undrar om det inte är början på slutet… Jag undrar om det inte är så att han insett att det inte känns lika bra som det gjorde och därför startar bråken… För att slippa vara den som gör slut.

När vi pratade i telefon nyss avslutade han med orden “aja, hej då. Det är ändå inge roligt att prata med dig när du är på jobbet, du är inge gullig då” Måste jag konstant vara gullig? Måste jag konstant prata om att jag saknar honom? Är det verkligen så ett förhållande fungerar? Samtidigt fortsätter han ge mig dåligt samvete för att vi inte ses i veckan. Trots att jag sovit hos honom 5 nätter sen jag kom hem och han sovit hos mig 1. Trots att jag säger att han får komma hem till mig hur mycket han vill och han använder ursäkten att han måste baka och lägger till att han inte kan baka och kan inte jag komma över och hjälpa? Och jag säger att jag gärna hjälper honom hemma hos mig där det finns diskmaskin och alla prylar som underlättar. Och han ignorerar.

Och ändå undrar jag vart alla varma känslor tog vägen… Varför lämnar han mig med klumpen i magen efter ett samtal som i övrigt var roligt och bra?

Tillbaka!

Först och främst. Det är inte helt kul att vara tillbaka. Det är som att gudarna tittat ner på mig och kommit överens om att dom ska sätta dit mig. Jag har varit hemma i fyra dagar och under den tiden har min bil och min dator gått sönder. Jag har varit i ständig strid med mr pojkvän, tre av mina blommor har dött, lägenheten har inte städat sig själv medan jag var borta och det är typ 20 minusgrader. Asså hallå? Är det så här det ska vara?

Fast egentligen är det väl inte så farligt. Även om det inte var jättekul att åka omkring i jättekallt väder med rutorna nedvevade för att klimatanläggningen inte fungerar så kommer bilen lagas på garanti och det kommer inte kosta mig någonting. Datorn har mest ett glapp i kontakten. Pojkvännen var rasande en stund men hämtade sedan andan och var gulligare än någonsin. Men ändå, när jag spenderat evigheter på att hitta parkeringsplats inne i stan, ägnat ytterligare en evighet åt att senare skrapa den och konstatera att den är sönder, vandrat någon kilometer i rekordkylan insåg jag en grej. Jag är inte helt säker på att det här är det man kallar livskvaliltet... 

I tisdags stod jag på en marknad i zimbabwe och gav bort mina skor och kläderna jag hade på kroppen till människor som saknar allt... 

Innan det satt jag i en liten jeep som körde genom en hjord med hundratals elefanter och bredvid två lejonhonor med ungar. 

Innan det vandrade jag i vildmarken med tre personer, bara 10-15 meter från hjordar av zebror och giraffer och aldrig har jag varit så rädd som när jag stod på det avståndet från ett gäng flodhästar som ropade varningsläten.

Innan det flög jag i ett litet plan över gigantiska hjordar av elefanter och flodhästar. 

Innan det gick jag upp kl 4 på morgonen för att klättra upp på en sanddyn och titta på soluppgången. 

Jag har aldrig varit så trött efter en semester. Och aldrig så nöjd. Och aldrig så förvirrad över min livssituation och det överflöd jag lever i. Jag har sett människor som bara äger en liten hydda gjord av kobajs och dom var lyckliga. Är jag?

Den närmare framtiden

Den är veckan:

eller nåt liknande... det är första gången jag åker...

Nästa vecka:

fast min kamera kommer antagligen vara lite mindre. Men som alla vet så har storleken ingen betydelse.

Så det kommer antagligen vara tyst här ett tag (och jag vet, jag har inte varit bra på ett tag men allt det kommer att ändras så fort jag haft semester)

Om kärleken och hur den för- gyller/stör mitt liv

Den man som ger mig kärlek ger mig också ont i hjärtat. Vi bråkar och slåss och han sover på soffan och väcker mig mitt i natten när han inte orkar längre och vi skickar långa mail på dagarna med berättelser om allt som är dåligt med den andra personen och jag...

suckar.

Och jag har sagt flera gånger att jag egentligen inte orkar. Jag kan inte bråka på detta vis. Jag kan inte vara vaken halva nätter för att vi inte kan komma överrens och lyssna på varandra. Och om jag inte saknade honom så fruktansvärt skulle jag gjort slut för länge sen. Men just nu är jag inte arg. Jag är uppgiven. Och igår drack jag en drink som hette något jag inte ens kan uttala med en kvinna som är tio år äldre än mig och jag berättar om mitt sista problem. Att min kärlek alltid vill att vi ska vara hemma hos honom. Att han ger mig dåligt samvete för att han saknar mig när vi inte ses, men han kan inte tänka sig att komma till mig. För att han bor så centralt så det är självklart att jag ska vara hos honom. I hans minilägenhet utan köksbekvämligheter ska vi laga mat tillsammans och hacka lök med hans sko och handdiska tills kärleken är död. Och jag ska släpa min katt och mina kläder och allt möjligt mellan hans och min lägenhet för att vi ska kunna vara tillsammans men han orkar inte komma till mig för att han har så mycket att tänka på. Allt detta berättade jag för kvinnan. Jag berättade att han ville att jag ska sova hos honom igår. Att jag hade sagt att jag är för stressad just nu, att jag inte klarar att sova där och sen gå upp tidigt och åka över halva stan för att hämta bilen och vara bakis och inte få sova ordentligt och han kläcker ur sig att jag är självisk. Jag säger till honom att han är varmt välkommen att sova hos mig. Han ger mig inget svar. Han anklagar mig för några andra saker jag sagt och att jag inte uppskattar honom. Kvinnan berättar om hennes förhållande på massor av år som hon just gjort slut på för att hon inte orkar just det där. Hennes man är omtänksam och romantisk, men han orkar aldrig släpa sig hem till henne. Hon är less på samma saker som jag. Att leta parkering i innerstan till förbannelse. Att aldrig få vara i sitt eget hem. Att hans lata arsle inte har svar på tal när hon säger det utan att han istället undviker att svara och försvinner. Återkommer med anklagelser om att hon inte uppskattar honom och inte vill va med honom eftersom hon inte orkar parkera för hans skull. Och jag blir rädd. När jag känner så redan. Och jag vill inte behöva känna så. Jag vill att han ska vilja ha mig tillräckligt för att sätta sig på tunnelbanan och åka hit.

En man som lessnat på att höra oss bitcha om våra män lutar sig fram mellan oss och säger till mig "tycker du inte att du är lite väl hård nu? Män är bättre än du tror, det finns en chans att han är hemma hos dig nu och väntar. Det kanske var därför han undvek att svara på din fråga, för att överraska dig" och ett litet hopp tänds. Tänk om det faktiskt är så det är? När taxin närmar sig mitt hem tittar jag förväntansfullt upp mot sovrumsfönstret. Det ser mörkt ut. Hoppet släcks en aning, men det är sent. Han kanske sover. Men jag längtar inte längre. När jag öppnar dörren och inser att ingen varit där sen jag stängde dörren och låste är jag tom inombords. När han ringer och berättar att han inte gjort något på hela kvällen förutom att kolla på tv vill jag inte prata med honom längre. Undvikande slöa jävla ego!

Och jag märker att den där muren som jag raserat för att släppa in honom har börjat restaureras. Och det verkar som att han känner likadant. Det är verkligen inte bra just nu...

För den som undrar

så är jag sjuk och alldeles ensam hemma denna fredag… :(

eller juste, hänger med världens bästa kattkrigare förstås! men han verkar tröttare än jag till och med…

Hur man producerar sömn på ett flygplan

Apropå bebisar är det ju tydligen en stor diskussion det där med deras rätt att vistas på allmän plats… Jag läser till exempel Sussis åsikter om detta här och tänker på det brev jag en gång skickade till ett känt flygbolag och föreslog att de ska bygga en ljudisolerad avdelning längst bak i flyget där man placerar alla småbarnsfamiljer (det var efter en flight mellan seattle och köpenhamn då jag höll på att dö av trötthet), och fick något konstigt svar om mänskliga rättigheter, jag fattar typ ingenting. Det skulle ju vara bra för alla!!!

när jag tänker på det kanske repöglor inte ljudisolerar så bra…

Framtiden är här, eller… nä

Nyss tillkom en liten bebis i min bekantskapskrets. Alltså finns det just nu två såna menlösa accessoarer i min direkta närhet. Dom kan inte gå själv, dom kan inte säga något, inte försvara sig mot någonting. Och då smälter alla omkring dom som smör. Och jag vaggas sakta men säkert allt närmare den där framtiden där jag är den som längtar efter små fötters trampande och ständig sömnlös oro. Mitt logiska sinne förstår inte riktigt det där med människors längtan efter barn. Det är så… primitivt… I min värld är det mesta logiskt. Ingenjören som förstår världen i pusselbitar och elektriska kretsar. Inser hur man längtar efter ekonomisk frihet för att kunna ägna sig åt livets förlustelser istället för oro. Att man vill ha ett bekvämt hus, ett roligt jobb och en givande fritid. Att man vill träna sin kropp för att må bra och känna sig stark.

Att skaffa barn är att göra precis tvärtom. Man fyller sin kropp till bristningsgränsen med en annan människa och blir svag och trött. Man skriver under på år av oro för en annan varelse och man binder sig till ett liv man kanske inte kommer känna sig nöjd med längre om några år… Alla de jag känner i generationssnäppet över min är lite missnöjda. Med sin partner, med sina barn, sin bil, sin situation… Det är kanske en av tio av de som i 50-årsåldern fortfarande lever lyckliga i sin familj. Utan lögner… Ändå fylls mitt hjärta av lite rosa fluff när jag tänker på knubbiga bebisar. Jag känner mig nu ungefär som min första katt (som jag nu gett bort till min pappa) först träffade min andra katt (som då var världens räddaste och finaste kattunge). Han som alltid varit så lomhörd och brutal, plötsligt så försiktig… Lekte så varsamt med honom. Låtsades bita honom i tassarna men var aldrig ens nära.

Jag, som alltid känner behovet av att vara först störst och fulast i munnen känner nu att det inte skulle göra så mycket om biologiska klockan började ticka fortare…

Om energitjuvar och eluttag

Häromdagen fick jag för första gången träffa min nya mentor. En kvinna som dök upp från ingenstans och ville träffa mig, prata om livet och jobbet och hur man överlever i den här världen utan att tappa sig själv. Hon sa någonting som slog mig som väldigt viktigt.

Varje dag som du jobbar i den här branschen, varje dag du träffar de här männen som, medvetet eller ej, trycker ner dig, behandlar dig illa, varje dag du klandrar dig själv för att du beter dig på ett sätt som är naturligt för dig, kommer din energinivå gå ner en aning. För alla i vår bransch är energitjuvar. Det gäller därför att du hittar människor som ger dig energi tillbaka så att du har energi att spendera på de andra utan att det börjar kännas jobbigt. För det är när din energi är så låg som den är nu som du känner dig osäker och irriterad och benägen att ge upp.

Hon blev mitt eluttag. Jag är en ny människa. Ganska lik den jag var från början. Starkare och mer målmedveten.

Det kan också vara för att jag äntligen börjat söka nytt jobb. Plötsligt är det kanske lättare att stå ut för att jag vet att jag inte står vid änden av vägen. Den delar sig där framme. Kanske kommer det att sluta med att jag inser hur bra jag har det och stannar därför kvar. Kanske vandrar jag vidare. I vilket fall kommer jag ha det bättre.

Om att bli vuxen

Jag skulle gärna hänga med till stallet en dag, säger sk8ter och tittar på mig allvarligt, jag skulle gärna testa att rida... 
Hmm... Jag vet inte om den här hästen är så bra för dig att rida på, den är lite svår, har försökt kasta av mig några gånger... Och jag vet inte om jag vill att du ska följa med. Stallet är min hemliga plats, ingen pojkvän har någonsin fått vara med mig där, vi kanske kan åka och rida islandshästar någon gång?
Va? Har den försökt kasta av dig? han är plötsligt oroad Jag har läst i tidningen att man kan bli allvarligt skadad, i så fall kanske jag inte gillar att du håller på och rider...

Och idag, medan jag höll fast mig för glatta livet medan hästen snurrade runt och ramlade ner i diket för att den var rädd för en bil, tänkte jag på vad han sa. Och jag insåg att jag nog blivit ganska vuxen... När jag höll på med hästar sist, för tio år sen, så tänkte jag inte så mycket på sånt. Jag red fort. Jag litade på att mina benmuskler skulle hålla mig kvar, att min balans var ganska perfekt. Att sitta på den skräckslagna hästen är som att sitta på en mekanisk tjur, och det känns inte jobbigt att sitta kvar. Men jag skulle inte rida som förut. Jag skulle inte galoppera på högsta växeln, jag skulle inte lita på hästen på samma sätt. Den är ett flyktdjur, den skiter i om jag sitter kvar på eller inte när den flyr undan den livsfarliga stenen. Jag tycker inte längre att det är berg-och dalbana när den försöker kasta av mig...

Men jag undrar om det är ett problem att jag inte vill ha honom med... Jag vill inte dela alla aspekter av mitt liv. Och jag vet att vårt förhållande är annorlunda när vi är hemma hos mig. Jag tar automatiskt avstånd. Det är inte meningen, men det blir så. Och det har lett till att vi bråkat mer än en gång. Han känner av det jag inte ens märker att jag gör men när jag tänker på det så vet jag. Hemma hos honom känner jag mig så himla säker på att jag vill vara med honom. Hemma hos mig tvivlar jag. Det är helt sjukt och jag vet inte varför jag gör så. Igår vaknade vi hemma hos mig, jag kände mig lite grå och konstig, men så fort vi kom utanför dörren och gick promenad kändes det perfekt igen. Jag förstår att jag lider av det klassiska problemet att släppa in någon, och min dörr är den allt för tydliga gränsen, men jag vet inte hur jag ska släppa det.

Berätta igen varför man inte ska vara singel

Säger jag till min vän efter en nästan sömnlös natt på det dåliga sättet, utan ligga men med stressad karl som ligger och vrider och vänder på sig och puttar och sparkar och (när han äntligen somnar) snarkar.
Man ska låta bli att vara singel om man är vansinnigt förälskad, svarar hon. Är jag det? frågar jag mig själv. Jag vet inte. Men jag tror inte det spelar någon roll. Vi bråkar och han kittlas när jag är irriterad och jag klarar inte att ligga med honom efter att ha hört att han en gång gillat något som är avtändande för mig och han passar inte in i min mall alls! Men när han inte är med mig saknar jag honom så jag blir knäpp. Tänk om vi skulle göra slut, det skulle inte gå. Men jag måste kanske lösa min mentalitet som den inbitne singeln... jobbigt.

Ett inre i uppror

observera att musiken tillhörande bilden inte har något med mig att göra, jag har inte ens hört den, men den är säkert jättebra. Fin bild också, köp skivan. ;o)

Mitt inre är i uppror just nu. Det är så mycket känslor att jag inte vet hur jag ska hålla dom på plats. Att råka prata om något som berör mig ger mig tårar i ögonen. Eller gör mig arg. Som konstant pms. (och nej, jag tror inte jag är gravid) En del saker börjar lätta... som att julplaneringen blir bra trots att min familj är psyko. Det här med att lämna singellivet bakom mig är en utmaning. Fler redhaired moments än vanligt. Dubblat av hans himla redhaired moments. Som senare i livet kommer flerdubblas av våra barns himla redhaired moments.

Ännu mer läskigt är att jag faktiskt tror att det skulle kunna hända. Det här förhållandet är det första jag haft på väldigt länge, eller kanske bara det första jag haft, som känns som att det skulle kunna hålla. Han är redan en av mina allra bästa vänner. Det som komplicerar saker mer är att alla gamla ragg verkar vilja höra av sig... Min gamla hemliga crusch är plötsligt singel och visade någon form av intresse sist vi sågs. Mitt sista ragg innan sk8ter har smsat, Red kan tydligen inte sluta tänka på mig, Big boss vill träffas, höras, hjälpa mig hitta ett jobb i hans stad. Mitt intresse för sk8ter testas ju i varje fall grundligt... Och hans sista ragg ska vara med på tv inom kort. På samma program som en bekant till mig, så jag kan ju inte låta bli att kolla heller...

På jobbet börjar saker också bli outhärdliga. Jag har noll motivation för mitt arbete och jag misstänker att boven i dramat är att jag faktiskt inte har så mycket att göra. Och då vill jag inte göra någonting alls. Jag beter mig ytterst oprofessionellt... Jag har nog kommit fram till att jag borde hitta ett nytt jobb. Men ju mer jag tänker på det desto mer misstänker jag att jag kommer ångra mig ifall jag gör det. För ingenstans kommer jag ha sådan frihet som jag har nu. Ingenstans kommer jag tjäna lika mycket pengar som jag gör nu. Det skadar i och för sig inte att kolla... Kanske slutar det med att jag går på två intervjuer och stannar kvar där jag är? Men det finns verkligen noll utvecklingsmöjligheter där jag är. Och varje gång de ska rekrytera en ny chef så blir det en medelålders man som högste chefen känt massor av år. Jag är så fucking less på hur det fungerar. Jag är less på att alltid behöva kämpa för att höras och synas och jag är less på att behöva bli arg för att få respekt. Men jag ska faktiskt skärpa mig. Tills dess jag eventuellt slutar ska jag i alla fall sköta mitt jobb exemplariskt. Det blir nog roligare för mig. (Det roligaste är att enda anledningen till att jag börjat fuska är för att jag är så jäkla arg på gubbstruttarna som gör allt dom kan för att slippa göra ett hederligt handtag. Och så blir jag som dom. Är det verkligen det jag vill?)

Långt inlägg om många saker... det kommer nog mer...

försjunken i tankar...

Det är tyst för att jag inte har vetat vad jag ska säga...

deep within

Djupt inom vet jag inte vad jag är.

Kollar på Dexter och inser att det finns lustar som man inte alltid vill eller kan kontrollera. Jag vet inte om jag behöver honom. Jag vet inte om jag behöver behöva. Jag vet inte om jag orkar med våra dubbla redhaired moment. Jag vet inte om jag vill ha min gamla crusch mer. Jag vet att jag träffade honom och blev mjuk inombords. Sen jag gjorde det har jag funderat på om jag måste ringa honom och berätta hur jag känner. För att komma över? För att se om han vill ha mig? För att se om det kan bli vi?

Jag kanske bara behöver behöva. Jag längtar efter honom mest hela tiden. Det är inte meningen. Men. Har det med honom att göra? eller med mig?

om du går nu är det slut

Vrålade jag till honom när han tog på sig jackan och vinglade mot dörren. Hans osäkerhet i kombination med fylla hade orsakat ett jäkla bråk. Och att han konstant glömde att vi redan hade pratat ut och började om bråket ungefär varje kvart gjorde att jag inte orkade prata mer. Att jag inte orkade prata gjorde att han tänkte dra. För tredje gången. Jag reducerades till ett gråtande monster.

Om han hade gått hade det verkligen varit slut. Jag hade inte kunnat lita på honom mer. Jag känner att det redan nu är lite svajigt... orkar jag det här?

Dagen efter förklarade jag för honom att det finns två saker jag måste ha i ett förhållande. Det ena är att jag måste kunna lita på att han stannar även om det känns lite jobbigt. Det andra är att jag måste kunna lita på att han tar hand om sig själv och inte gör något dumt.

Om han hade gått hade klockan varit 4 på natten, han hade varit fast ganska långt hemifrån utan att veta hur han skulle komma hem. Han hade varit aspackad. Han kunde inte minnas vad jag sa till honom för 15 minuter sen, hur skulle han då kunna minnas vägbeskrivning han eventuellt skulle kunna få om han nu skulle råka springa på någon i det tomma blåklockan? Då hade jag varit orolig och antagligen inte kunnat sova på hela natten. Då hade jag känt mig skyldig till att ha gjort honom så arg. Men inuti skulle jag avsky honom för att han får mig att känna så när jag vet att större delen av ansvaret för bråket ligger hos honom. Jag var nästan nykter. Han var nästan medvetslös. En stapplande zombie utan närminne som bara är arg. Bara vill skälla.

Och minnen från att växa upp i en dysfunktionell familj slår över mig. Minnen av skrikande mammor och fyllekörande pappor och tystnaden och skitsnacket....

och nej, det känns verkligen inte ok. När vi vaknade pratade vi litegrann. Sen frågade han om jag vill vara hans flickvän officiellt. Och om jag vill ha hans nycklar på min knippa. Sen gick han och kräktes.

Jag tror faktiskt inte att jag klarar av det där...

Det jag säger tyst i mitt huvud

Efter gråtattacken ligger jag i hans knä i sängen och han smeker mitt hår

Har du varit med om något? Du kan berätta för mig vad det är... Alla har bagage... Det är okej...


Och jag kan inte ens öppna munnen och komma på någon bra ursäkt. Det känns så fånigt. Mitt problem är ungefär samma som alla 18-20åringar har i sina förhållanden... Det är svårt att öppna sig, svårt att lita på någon. Hur säger jag jo jag spenderade just en halvtimme på ditt badrumsgolv för att jag tror att jag börjar lita på dig? Inte ens jag litar på dig. Inte ens där. Men börjar närma mig... För ett par veckor sen blev jag nervös för att gå ur bilen när han satt kvar i bakom ratten. För tänk om han gasar på och drar? Lämnar mig där... Attraktivt att vara så paranoid...

Allt killar säger har byggt en mur av misstänksamhet. Alltid noterar jag små beteenden bredvid det som sägs. Menar han vad han säger? Som att det skulle hjälpa... Det han säger är bara ord. Hur ska jag kunna lita på något som andra kastar ur sig utan att tänka efter? These are the words of the old spinster...