Ett inre i uppror

observera att musiken tillhörande bilden inte har något med mig att göra, jag har inte ens hört den, men den är säkert jättebra. Fin bild också, köp skivan. ;o)

Mitt inre är i uppror just nu. Det är så mycket känslor att jag inte vet hur jag ska hålla dom på plats. Att råka prata om något som berör mig ger mig tårar i ögonen. Eller gör mig arg. Som konstant pms. (och nej, jag tror inte jag är gravid) En del saker börjar lätta... som att julplaneringen blir bra trots att min familj är psyko. Det här med att lämna singellivet bakom mig är en utmaning. Fler redhaired moments än vanligt. Dubblat av hans himla redhaired moments. Som senare i livet kommer flerdubblas av våra barns himla redhaired moments.

Ännu mer läskigt är att jag faktiskt tror att det skulle kunna hända. Det här förhållandet är det första jag haft på väldigt länge, eller kanske bara det första jag haft, som känns som att det skulle kunna hålla. Han är redan en av mina allra bästa vänner. Det som komplicerar saker mer är att alla gamla ragg verkar vilja höra av sig... Min gamla hemliga crusch är plötsligt singel och visade någon form av intresse sist vi sågs. Mitt sista ragg innan sk8ter har smsat, Red kan tydligen inte sluta tänka på mig, Big boss vill träffas, höras, hjälpa mig hitta ett jobb i hans stad. Mitt intresse för sk8ter testas ju i varje fall grundligt... Och hans sista ragg ska vara med på tv inom kort. På samma program som en bekant till mig, så jag kan ju inte låta bli att kolla heller...

På jobbet börjar saker också bli outhärdliga. Jag har noll motivation för mitt arbete och jag misstänker att boven i dramat är att jag faktiskt inte har så mycket att göra. Och då vill jag inte göra någonting alls. Jag beter mig ytterst oprofessionellt... Jag har nog kommit fram till att jag borde hitta ett nytt jobb. Men ju mer jag tänker på det desto mer misstänker jag att jag kommer ångra mig ifall jag gör det. För ingenstans kommer jag ha sådan frihet som jag har nu. Ingenstans kommer jag tjäna lika mycket pengar som jag gör nu. Det skadar i och för sig inte att kolla... Kanske slutar det med att jag går på två intervjuer och stannar kvar där jag är? Men det finns verkligen noll utvecklingsmöjligheter där jag är. Och varje gång de ska rekrytera en ny chef så blir det en medelålders man som högste chefen känt massor av år. Jag är så fucking less på hur det fungerar. Jag är less på att alltid behöva kämpa för att höras och synas och jag är less på att behöva bli arg för att få respekt. Men jag ska faktiskt skärpa mig. Tills dess jag eventuellt slutar ska jag i alla fall sköta mitt jobb exemplariskt. Det blir nog roligare för mig. (Det roligaste är att enda anledningen till att jag börjat fuska är för att jag är så jäkla arg på gubbstruttarna som gör allt dom kan för att slippa göra ett hederligt handtag. Och så blir jag som dom. Är det verkligen det jag vill?)

Långt inlägg om många saker... det kommer nog mer...