Det jag säger tyst i mitt huvud

Efter gråtattacken ligger jag i hans knä i sängen och han smeker mitt hår

Har du varit med om något? Du kan berätta för mig vad det är... Alla har bagage... Det är okej...


Och jag kan inte ens öppna munnen och komma på någon bra ursäkt. Det känns så fånigt. Mitt problem är ungefär samma som alla 18-20åringar har i sina förhållanden... Det är svårt att öppna sig, svårt att lita på någon. Hur säger jag jo jag spenderade just en halvtimme på ditt badrumsgolv för att jag tror att jag börjar lita på dig? Inte ens jag litar på dig. Inte ens där. Men börjar närma mig... För ett par veckor sen blev jag nervös för att gå ur bilen när han satt kvar i bakom ratten. För tänk om han gasar på och drar? Lämnar mig där... Attraktivt att vara så paranoid...

Allt killar säger har byggt en mur av misstänksamhet. Alltid noterar jag små beteenden bredvid det som sägs. Menar han vad han säger? Som att det skulle hjälpa... Det han säger är bara ord. Hur ska jag kunna lita på något som andra kastar ur sig utan att tänka efter? These are the words of the old spinster...