Om att bli vuxen

Jag skulle gärna hänga med till stallet en dag, säger sk8ter och tittar på mig allvarligt, jag skulle gärna testa att rida... 
Hmm... Jag vet inte om den här hästen är så bra för dig att rida på, den är lite svår, har försökt kasta av mig några gånger... Och jag vet inte om jag vill att du ska följa med. Stallet är min hemliga plats, ingen pojkvän har någonsin fått vara med mig där, vi kanske kan åka och rida islandshästar någon gång?
Va? Har den försökt kasta av dig? han är plötsligt oroad Jag har läst i tidningen att man kan bli allvarligt skadad, i så fall kanske jag inte gillar att du håller på och rider...

Och idag, medan jag höll fast mig för glatta livet medan hästen snurrade runt och ramlade ner i diket för att den var rädd för en bil, tänkte jag på vad han sa. Och jag insåg att jag nog blivit ganska vuxen... När jag höll på med hästar sist, för tio år sen, så tänkte jag inte så mycket på sånt. Jag red fort. Jag litade på att mina benmuskler skulle hålla mig kvar, att min balans var ganska perfekt. Att sitta på den skräckslagna hästen är som att sitta på en mekanisk tjur, och det känns inte jobbigt att sitta kvar. Men jag skulle inte rida som förut. Jag skulle inte galoppera på högsta växeln, jag skulle inte lita på hästen på samma sätt. Den är ett flyktdjur, den skiter i om jag sitter kvar på eller inte när den flyr undan den livsfarliga stenen. Jag tycker inte längre att det är berg-och dalbana när den försöker kasta av mig...

Men jag undrar om det är ett problem att jag inte vill ha honom med... Jag vill inte dela alla aspekter av mitt liv. Och jag vet att vårt förhållande är annorlunda när vi är hemma hos mig. Jag tar automatiskt avstånd. Det är inte meningen, men det blir så. Och det har lett till att vi bråkat mer än en gång. Han känner av det jag inte ens märker att jag gör men när jag tänker på det så vet jag. Hemma hos honom känner jag mig så himla säker på att jag vill vara med honom. Hemma hos mig tvivlar jag. Det är helt sjukt och jag vet inte varför jag gör så. Igår vaknade vi hemma hos mig, jag kände mig lite grå och konstig, men så fort vi kom utanför dörren och gick promenad kändes det perfekt igen. Jag förstår att jag lider av det klassiska problemet att släppa in någon, och min dörr är den allt för tydliga gränsen, men jag vet inte hur jag ska släppa det.