Nyss tillkom en liten bebis i min bekantskapskrets. Alltså finns det just nu två såna menlösa accessoarer i min direkta närhet. Dom kan inte gå själv, dom kan inte säga något, inte försvara sig mot någonting. Och då smälter alla omkring dom som smör. Och jag vaggas sakta men säkert allt närmare den där framtiden där jag är den som längtar efter små fötters trampande och ständig sömnlös oro. Mitt logiska sinne förstår inte riktigt det där med människors längtan efter barn. Det är så… primitivt… I min värld är det mesta logiskt. Ingenjören som förstår världen i pusselbitar och elektriska kretsar. Inser hur man längtar efter ekonomisk frihet för att kunna ägna sig åt livets förlustelser istället för oro. Att man vill ha ett bekvämt hus, ett roligt jobb och en givande fritid. Att man vill träna sin kropp för att må bra och känna sig stark.
Att skaffa barn är att göra precis tvärtom. Man fyller sin kropp till bristningsgränsen med en annan människa och blir svag och trött. Man skriver under på år av oro för en annan varelse och man binder sig till ett liv man kanske inte kommer känna sig nöjd med längre om några år… Alla de jag känner i generationssnäppet över min är lite missnöjda. Med sin partner, med sina barn, sin bil, sin situation… Det är kanske en av tio av de som i 50-årsåldern fortfarande lever lyckliga i sin familj. Utan lögner… Ändå fylls mitt hjärta av lite rosa fluff när jag tänker på knubbiga bebisar. Jag känner mig nu ungefär som min första katt (som jag nu gett bort till min pappa) först träffade min andra katt (som då var världens räddaste och finaste kattunge). Han som alltid varit så lomhörd och brutal, plötsligt så försiktig… Lekte så varsamt med honom. Låtsades bita honom i tassarna men var aldrig ens nära.
Jag, som alltid känner behovet av att vara först störst och fulast i munnen känner nu att det inte skulle göra så mycket om biologiska klockan började ticka fortare…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar