... eller ja, det var en gång för nästan tio år sedan. Vi träffades i december och julen närmade sig med stormsteg....
Det var när jag bodde i Rom. Jag huserade i en trerumslägenhet med 8 andra svenskar som alla gjorde ungefär samma sak där och då. Jobba/plugga, dricka öl, gå på kickboxning och laga italiensk mat. Italiensk mat = Passerade tomater uppvärmda i en kastrull tillsammans med lite grönsaker och mozzarella, serverad över en pasta kokad till perfekt al dente. Till det avsmakades rött vin i 20-kronorsklassen och en brödbit om man hade tur. Mina dagar utspelade sig ungefär likadant. Jag gick upp halv åtta. Promenerade längs smutsiga gator till skolan och påbörjade lektionen klockan nio. Framförallt minns jag lukten av Roma. Aroma, if you will. Det var en särskild lukt av dammiga gator och gammalt hundbajs. Vi bodde i närheten av Rocko. Inte för att jag tror att det var han som luktade, jag har hört att porrstjärnor måste vara väldigt noga med sin hygien.
I alla fall. Vid lunch var skoldagen över och jag släpade mig hem samma väg som jag kommit. Orkade jag inte gå tog jag bussen, och om jag hade tur slapp jag känna något hårt mot rumpan under den kvart som resan tog. När jag kom hem sov jag ungefär två timmar för att återhämta mig en aning. Det var nämligen mer regel än undantag att jag hade varit ute kvällen innan. Oftast med min engelske vän James. (Och nej, han vägrade oftast att hämta mina tofflor eller ett glas cognac.)
James var redan vid den späda åldern 22 någon form av alkoholist. Jag tyckte att jag drack mycket på den tiden, men det var ändå inget mot vad james gjorde. James hade flyttat till Rom för att vara med sin italienska flickvän och hon hade dumpat honom hårt och sedan raggat på en av mina swedish viking lägenhetskamrater. Det var hårt för James. Och en kväll när det var extra svårt hade han funnit sig själv utslagen vid sidan av vägen. Och en amerikansk ängel hade räddat honom. Åkt med honom hem i en taxi och ringt honom dagen efter för att kolla att han var ok. Är det inte så typiskt amerikanskt ansvarstagande att du nästan vill kräkas? Americano, som han heter från och med nu, blev snabbt en del av vårt gäng och nästan lika snabbt började han uppvakta mig. Jag var 19 år. Han var 26 och därmed till dags dato den med störst åldersskillnad jag varit med. Han gav mig rosor varje dag. Långstjälkade röda rosor som jag kämpade för att kunna ha i den sunkiga lägenheten där det varken fanns vaser eller någon skyddad plats där de kunde stå. Hus i Italien är nämligen i allmänhet väldigt dåligt isolerade och vi var alla ständigt sjuka för att vi var vana vid hellylliga svenska hus med treglasfönster och mysiga duntäcken. Rosorna dog fort, men i det stora hela gjorde det inte så mycket eftersom jag skulle flytta hem till Sverige vilken dag som helst.
Americano uppvaktade mig som på film. Det var inte bara rosorna, det var middagar och öppna dörrar och slå igen dom och köra mig till skolan i taxi, eskortera mig vart vi än gick med handen i min ländrygg och filmkyssarna. Ni vet, den klassiska typen. Passionerat och hett, men ändå med tid över för att stryka undan håret från min kind och den kyska omfamningen. Och följa mig till dörren och skrapa med foten och inte gå för långt för fort för ve och fasa för att jag skulle tro att han inte respekterade mig. Han var från Texas. Dessutom. Hur präktigt kan det bli? Men en nittonårig svensk tjej som i sitt liv endast blivit uppvaktad av tafatta svenska pojkar med alkohol innanför västen eller italienska slemmon med en vespa eller glidandes i en polisbil med sirenerna på var det himmelriket.
Vi fick nästan tre veckor tillsammans. jag minns inte exakt vad som hände när jag väl åkte hem, men jag minns att jag var trött. Jag var trött och sliten och längtade hem efter mina föräldrars trygga hus och julen och katten och alla vännerna hemma. Jag ville aldrig stanna kvar. Han försökte nog få till ett melodrama sista kvällen men jag var kall. I vilket fall höll vi kontakten. Jag minns att vi pratade i telefon då och då, och jag minns att vi mailade. Långa och roliga mail. Han var liksom min hemlighet. Det var coolt att ha en amerikansk pojke att hålla kontakten med och med tiden så blev samtalen färre och mailen reducerades till ungefär en gång i månaden. Tills det plötsligt gått nästan ett år och jag råkade ringa honom på fyllan...
...to be continued...
