Om män

...och deras vara eller icke vara i mitt liv. Jag sa nyligen att jag lyckligtvis inte kastar mig efter karlarna. Jag kan ha haft fel.

Onsdag kväll och jag sitter framför datorn. Kommer på mig själv med att provocera fram ett försök till middag med fotografen. Vi bokar nästa vecka och jag intalar mig själv att jag inte vill att det ska vara en dejt. Att de varma känslor jag känner är för en ny vän med vettiga åsikter och fantastisk humor. Skriver in en klausul om att det kanske inte alls gäller om han skulle visa intresse. Återigen hatar jag mig själv för min feghet. Vill jag ragga på någon borde jag göra det, inte skriva klausuler med mig själv om falska intentioner.

Fredag eftermiddag och jag hittar mig själv ensam med en 21-årig hantverkare med breda axlar och långa fingrar som kan tillverka en vägg på nolltid och som alltid är redo att bära saker på mitt kommando. Jag har aldrig varit ensam med honom förut men jag har alltid sett honom i hemlighet. Jag vet att han är aaalldeles för ung för att tänka på med fula tankar i bakhuvudet. Jag vet att jag är för gammal för att han ens skulle komma på tanken. Och att jag borde vara alldeles för smart för att läsa ritningar så nära honom att jag kan känna hans doft. Ändå gör jag det. Undrar om han märker min blick på hans rygg när han vänder sig om. Undrar hur det skulle kännas att luta mig mot den. När jag upptäcker mig själv i min gumsjuka rosa tillvaro ger jag mig själv en örfil och tar mig snabbt därifrån. Strictly forbidden. Jag vet att den lekfulla flirtighet han utstrålar har mer med makt att göra och jag ska inte ge mig in i det. Absolut inte. Men det är lätt att glömma sig själv i ett par vackra ögon och ett rufsigt hår.

Fredag natt och en segdragen sms-konversation med Red närmar sig sin ände. Som vanligt har jag skällt på honom. Och just nu är sanningen att jag är för less för att bry mig. Anledningen till att jag vågar säga åt honom är för att jag inte har något att förlora längre. Om du vill träffa mig måste du nog bli bättre på att visa det. Och frågan är om jag ens vill träffa honom. Någonstans i USA tappade jag min fighter-spirit. Jag tror inte längre att jag kan vinna evig kärlek med Red om jag kämpar. Jag tror att kärlek ska vara lätt och om det inte är det så är det av en anledning. Och den är att jag har bättre saker att göra med min tid än att analysera hans alla fucking egenheter och bagagetaggar.

Fredag natt och jag letar efter en viss man på facebook. För en vecka sedan träffade vi åter på varandra genom någon annan och den här gången var det en annan historia. Uppenbarligen hade jag gjort bort mig, för när våra ögon möttes blev det stelt och trots att jag ville kasta mig runt hans hals så slutade det med att han var den enda av massor som jag aldrig gav en kram. Det tog en stund innan våra ögon vågade mötas igen, men då var känslan där. Den fina och bekväma. Han är kanske den vackraste människan jag mött. Och återigen intalar jag mig att han inte är intresserad trots att han visat tecken för att jag ska slippa anstränga mig, slippa ragga som jag är så dålig på och slippa leva med rejection. Och jag vill så mycket som jag inte vill. Men jag vågar inte.

Summan av kardemumman är att jag antagligen bara borde släppa greppet och hitta något helt nytt. För den återvändsgränd jag står i kommer inte ta mig någonstans och det finns ju risk att jag inbillar mig känslor av ensamhet och att anledningen till att jag är handlingsförlamad är för att jag inte är intresserad.

porrsurfa

Jag skrattade högt när jag läste det här.

Det påminde mig lite om när jag råkade ringa en väsande kvinnoröst som meddelade att hon kunde tänka sig göra allt jag vill och lite till, och att det kommer kosta 15 kr minuten.

från jobbmobilen.

Det gav lite ångest. Men jag tog mig i öronen och ringde min chef och förklarade mig. Sen om han verkligen trodde på mig när jag förklarade att jag hamnat på någon konstig vidarekoppling när jag glömt slå 08 före stockholmsnumret förtäljer inte historien, men det verkar som att jag har mitt jobb kvar.

Gubbdjävlar

Idag hände det. Jag slutade vara förlamad och återtog min roll. Som bitchen. Den onde. Men fy fan vad jag är LESS.

på gubbar.

Det började med att jag sprang på en klasskompis från kth på mcdonalds i förorten. Han var där med arbetskamrater. Äldre män. Karlsloken är under 30 men har redan blivit som dom. En gubbe. Med minimalt minspel och maximalt maktspel. Konstant jämförande. Bil, muskler, pondus. Allt en förlängare av... maskulinitet.

Det bubblade inom mig. Och plötsligt kunde jag inte vara tyst längre. Inte längre rädd. På mötet efteråt satte jag handen i bordet och sa ifrån. Jag FÖRSTÅR inte vad problemet är. Varför kan dom inte acceptera mitt ord för vad det är? Varför måste dom säga emot även om det inte finns något att säga? Ständigt utmana, nedvärdera. Kan jag inte bara få vara?

Åker vidare till andra män, andra aktiviteter. Samma visa, men andra ord. Måste ha rätt, måste klaga på övermakten, lagen, måsten och andras inkompetens. Kan inte ha fel, även om det inte spelar roll. Måste alltid sitta fram. Ha sista ordet. Och när jag säger ifrån kommer den. Den jag inte kan säga något emot men som egentligen bara bevisar deras egen ignorans.

P-M-S?

Well, no, but the bitch is back.

Kent är som smör på såren

I bilen med stirrblicken genom fönstet, längtan efter badkaret och svaret som kanske ligger begravet där, mörkret utanför fönstret och jobbet ebbandes ut ur mitt medvetande kommer svaret.

Du orkar ta dig genom det här

Resten av texten är skit. Det känns inte alls som att kärleken väntar. Bara som att livet består av ett jobb och en längtan. Efter något annat. Som jag inte vet vad. Men vet du, jag orkar ta mig igenom det här. Det finns kanske inget svar. Varken i badkaret eller spriten. Det är bara att vänta sig igenom. Mamma kommer fortsätta ringa varje dag och mucka gräl. Min lägenhet kommer inte vara mitt hem förrän om ett tag. Jag kommer leva ensam tills jag träffar någon. Gubbarna på jobbet kommer antagligen inte tycka att jag är bättre eller sämre någon gång snart. Jag kommer må dåligt tills det går över.

Jag kommer må dåligt.

Men det kommer gå över.

Jag orkar ta mig genom det här.

Förfallet av mänskligheten

Jag tittade lite närmare på min bloggstatistik idag. Mitt mest lästa inlägg var När mitt liv blev en porrnovell. Och hur hade dom hittat det? Jo, dom hade googlat på porrnovell. Tji fick dom att det inte handlar om porr. Mohahaha.

Varför njuter jag av att göra andra människor besvikna? Det är något uppenbart fel på mig.

Destruktiv? Jag?

So... helgen blev inte riktigt som planerad. Jag var en duktig flicka och ställde in alla mina saker. Gick hem tidigt, vilade. Men när lördageftermiddagen blev till kväll och grannarna drog igång sin partymusik så fick nog vara nog. Jag drog på mig ett leende och en destruktiv längtan efter alkohol, mötte upp en vän med liknande längtan och blev så full att jag istället för att vakna sjuk och ensam på söndag morgon så vaknade jag sjukare, bakis och ensam på söndag morgon med en visshet om sms som kommit iväg i glömskan av natten. Lyckligtvis har min nya downsizade telefon inte den funktionen att den sparar utgående sms. Och det som det inte finns bevis för har inte hänt.

Vad söndagen led kom svaren tillbaka och skammen reste sig.

En liten analys visar på både positiva och negativa effekter. Den positiva sidan är att jag inte går hem med första bästa kille på kvarnen som raggar på mig. Det negativa är att jag uppenbarligen är så illa däran att jag konstant längtar efter alkohol. Jag dricker en öl till middagen as we speak.

Om mitt liv i allmänhet kan sägas att jag dessutom har fått en inbillning att jag kommer inse vad det är för fel på mig medan jag badar. Den senaste veckan har jag badat två gånger om dagen. Min hud är torrare än någonsin. Och trots detta tvekar jag varje gång telefonen ringer. Och varje gång jag ska gå hem från jobbet tar det en stund att gå ut genom dörren. Som att något väntar där.

Jag måste lösa det.

Jag måste lösa det. Jag har inte varit deprimerad på snart tio år och det är inte en gammal vana jag längtar efter att återuppta.

mera gnäll

Jag saknar min diskmaskin

The life of lesbians

Jag är besatt av L-word och jag har inbillat mig att jag inte förstår varför. Kanske är det längtan efter ett liv jag aldrig kommer få. Kanske påminner det mig om mina egna sexuella funderingar och får mig att förstå mer om mig själv och de val jag har gjort. Antagligen är det inte alls så djupt. Antagligen handlar det om att serien handlar om starka kvinnor. Mogna, självständiga kvinnor med karriärer och visioner. Som skapar sin egen lycka. Det är en uppfriskande skillnad mot annan tv där man får lära sig att män är meningen mot livet, och en balanserande känsla mot min egen irrationella längtan efter en man som kan fixa saker åt mig. Koppla in diskmaskinen, vet hur man rensar avloppet i vasken. Tapetsera.

Den fruktansvärda sanningen är dock att män inte är mer än människor heller. Dom kan inte tapetsera mer än jag i grunden. Och det är antagligen lika jobbigt för dom att lära sig som det är för mig.

Det är det jag älskar med L-word. Där finns inga män att tänka över. Bara kvinnor för mig att identifiera mig med. Inte traditionellt kvinnliga, men sinnliga. Och jag slipper reflektera över avsaknaden av män i mitt liv.

Att bryta en ond cirkel

Jag tänker tänker.... vaknar, somnar, äter. Tänker. Jag inser att min deppiga period startade med något jag inte avslutat. Min knöl i bröstet. Jag blev kallad till mammografi en dag i december men jag kunde inte och jag hamnade på fel sjukhus. Jag ställde in, och har ännu inte gjort något åt det. Kanske är det där min onda cirkel kan brytas och det nya kan påbörjas. Det är ett nytt år, och jag kan tänka mig att påbörja ett nytt liv.

När mörkret faller...

Och så börjar det bli mörkt i vintersverige. Och jag tänder lamporna i fönstet och på balkongen. Katterna får mat och någon kommer hem till hunden som har skällt hela dagen på våningen under. Bilarna utanför kör fram till dagiset och hämtar barnen till föräldrarna och någon skriker och blir ledsen och någon annan blir arg och höjer rösten och en tredje håller en teckning. Och ingen kommer till mig. Jag är ensam i min lägenhet byggd för fler och när jag är sjuk och patetisk undrar jag varför jag har byggt det här livet åt mig själv. Hur tänkte jag? Och varför fortsätter jag att träffa män som leder mig in i återvändsgränder? För att varje gång jag är frisk och stark så vill jag träffa någon som kan erbjuda mig sex och roligt, och varje gång jag är sjuk och vek så är dom.... inte här?

Det här är anledningen till att jag inte vill. Jag vill inte tänka på det här.

sjuk igen

Jag trodde det var över, jag trodde det var slut. Jag trodde att min hälsa, var som det skulle, och jag skulle ut..

Men det var fel, jag hade fel. damn it. Och idag har jag haft en chans att tänka lite, samtidigt som jag har låtsats jobba. När någon kund har ring har jag skitit i att berätta att jag är sjuk. "jobbar hemma" heter det. Jag orkar inte vara den sjuka personen längre. Eller, rättare sagt, orkar gör jag ingenting just nu. Bara ligga på soffan och tycka synd om mig själv. Det är mycket synd om mig just nu.

Men det där med sjukdom verkar ju vara något som går just nu. Mamman cita spekulerade häromsistens i varför man alltid tror att man skolkar från jobbet när man är sjuk. Själv hatar jag att ställa in mina privata ärenden när jag är sjuk. För det känns som att jag skolkar från mina kompisar. Och det är inte snällt. Ikväll ska jag egentligen träffa en underbar vän som jag inte träffat på evigheter, och jag har just lämnat ett gnälligt meddelande på hennes telefonsvarare där jag försöker låta frisk, men själv tycker att jag låter som att jag förställer mig för att låta sjukare. Imorgon har jag en brunch med ett gäng kompisar jag inte heller träffat på länge. Och på kvällen fira en annan vän som tagit sin examen kombinerat med lösa planer om att möta upp Red. Nu kommer inget av det bli sant. Istället kommer jag antagligen ligga i soffan med en katt på huvet och en på magen och datorn inställt på någon hjärndöd serie.

jag vill inte. Det var så jag menade. Jag VILL verkligen INTE

vilsen

Jag har kommit på mig själv med att tänka på Red. Det var meningen att vi skulle setts i lördags, men eftersom jag var sjuk var jag tvungen att ställa in. Det var hans förslag, men sen dess har han inte hört av sig. Inte frågat hur jag mår. Inte någonting. Och jag tänker: behöver jag verkligen honom? Jag vet hur jag känt för honom. This just might be him... Jag vet hur mina knän blivit svaga när jag lutat mitt huvud mot hans breda axel. Hur mitt resonabla jag tittat på hans yrke och ambitioner, politiska visioner, och kommit fram till att vi nog kan vara en match. Men är det verkligen värt det när han inte ens kan tala om vad problemet är? bagage? Det är ju tydligen inte en fru i alla fall...

Ny dator

Yours truly fick en dag för sig att hon skulle laga sin dator. Hon skruvade och pustade, bände och böjde. Fick slutligen in en pincett och ut en hög med damm och katthår. Datorn fungerade klanderfritt. Tills hon stängt av den en gång och startat den en gång. Då hade fläkten fått en knäpp. Nu måste man starta om datorn tre gånger för att den ska fungera.

- Ska du verkligen köpa en ny? hördes upprörda röster runtomkring.
- Du kanske kan laga den? En ny fläkt kostar inte många pengar.

Men faktum är att datorn redan varit på service av samma anledning två gånger förut. Och nu gäller inte garantin längre. Vilket innebär att jag skulle få betala för kalaset själv. Och med vetskapen om att samma problem kommer dyka upp om ett halvår igen så kändes det fruktlöst.

-Du borde köpa en mac. Hördes rösterna skalla. Och jag lyssnade, men hur kan jag, den resonabla, ever-ekonomiska, ickedesignfixerade, köpa något som säger status mer än prestanda?

- Du borde köpa... en viss processor... en viss prestanda... en viss färg eller ett visst märke. Tänk på...

Till slut blev jag trött på att tänka. Jag vill inte betala 10000 för nåt jag egentligen inte vill ha. Så jag köpte det billigaste. En acer, netbook. Den är skitliten. Den är blå. Den kostade 3900 istället för multum. Den ligger fint i knät och den väger ingenting. Den ska följa mig vart jag än går. Känslan jag känner är... nöjd. Problemet avlöst utan större ekonomisk skada. Nu kan jag vänta med att köpa en riktig dator tills det finns något jag vill ha.

downsizing

Idag har jag nog gjort mitt livs bästa köp. nämligen en telefon som på bilden. Den har ingenting. Ingen kamera. Ingen flashig internetsynkning, inga spel. Man kan inte ens kopiera över kontakter från sim-kortet. Men den har batteritiden. Och det är en viktelefon! Och den är röd! Det finns ingen hejd på hur bra den är. Den ska bli min partytelefon, och jag ska lägga min företagstelefon på hyllan då och då. yoeeee

Regler

Det är lördag förmiddag. Jag är inte bakis och funderar över hur jag ska utöva skadebegränsning i mitt liv. Och jag tror jag har kommit fram till tre regler som kommer få mig att må mycket bättre i själen


1. Var ärlig, men håll käften så ofta det går


2. Ta aldrig mer än 15 varor på IKEA


3. Det är ok att säga nej till energivampyrer

sjuk

Grädden på moset är förstås en släng feber och en trasig hals, hosta som skulle kunna leda till kräks och dessutom två katter som verkar vara magsjuka samt en dator som verkar packa ihop när som helst.

Det kommer förstås att bli bra. Det mesta går att lösa och hälsan återkommer väl förr eller senare, men just nu känner jag att jag inte riktigt förstår vad som hände. För ett halvår sedan mådde jag så bra som jag aldrig gjort förut. Jag hade så roligt på jobbet, och var klar med min utbildning, hade fått en ny lägenhet och hade en jätterolig semester inplanerad. Vad är egentligen skillnaden nu? Typ ingenting. Jag gillar fortfarande mitt jobb. Jag har flyttat in i den där nya lägenheten och den blir mer och mer inredd för varje dag. Jag har just kommit hem från semestern och köpte igår en ny flygbiljett. jag lider av det man kallar i-landsproblem.

Jag mådde inte så bra innan jag åkte heller. Trodde det skulle gå bort över semestern, men det tog tydligen bara en paus. Vad är det dom säger? Vid årsskiftet ska man ha styrelsemöte med sig själv och utvärdera det år som har gått, analysera nuvärdet och göra en aktivitetsplan för det kommande året. Det kanske är det jag ska göra idag när jag ligger hemma och tycker synd om mig själv istället för att vara på jobbet. Igår försökte jag laga min dator = försökte plocka isär den och pilla ut katthår. Funkade jättebra, men idag när jag startade datorn var fläkten inte alls nöjd längre. Men den låter inte blockerad längre. Bara paj. Det finns kanske inget val. Den är trots allt 2,5 år och min vanliga tro är ju att datorer inte lever längre än 3. det kanske är dags att begrava den och lägga ut sura tusenlappar på att köpa en ny. Undrar om det finns någon utan fläkt?

jobbig kund

Jag börjar känna mig som en jobbig kund... Jag har en groende konflikt med företaget jag hyr min lägenhet av. Jag tycker nämligen att ytskikten är lite sådär, och dom tycker att jag är jobbig och försöker ge mig kalla axeln.

Från början kändes det jobbigt att vara den kunden. Som är missnöjd, jag borde ju bara vara glad att jag har en lägenhet, eller? Är det jantelagen eller kvinnan i mig som inte tycker att jag förtjänar att få bo bra? För jag skäms fortfarande lite över mig själv. Men nu börjar jag bli arg och då kan jag inte hindra mig längre. Jag kommer ringa och vara jobbig och skälla och höja rösten och be att få prata med någons chef. Jag vet det redan nu. och redan ångrar jag mig lite i förväg, för vad ska dom tycka om mig?

lite kognitiv beteendeterapi kanske?

Tillbaka på jobbet

På bordet stod en flaska sprit och en massa choklad. Dom vet tydligen precis vad jag behöver...

Så vad hände egentligen med Red?

Det var en vibrerande fredagkväll när han kom hit. Jag mötte honom på stationen och det var lite konstigt men det övergick till en trevlig kväll. Vi åt middag och drack vin. Tittade på film och somnade i soffan. Mkt mysigt...

När klockan slog tre bestämde han sig för att han skulle gå hem. Eftersom jag var yrvaken och fortfarande lite full blev jag arg och kunde inte hindra mig. Jag sa saker till honom, som att han är konstig och att jag är konstig som träffar honom. Jag minns inte exakt, men jag gick och la mig irriterad. Det är ju uppenbarligen något fel om han hellre väntar på en oviss nattbuss i ett område jag är så nyinflyttad till att jag inte ens kan peka vilket håll han ska gå åt för att hitta en nattbuss, än att sova kvar och ta det trygga tåget nästa morgon, även om han måste gå upp tidigt.

När jag inte kunde sova av frustration över hans ovilja att berätta för mig vad det egentligen är som stör honom skickade jag ett sms. Skrev att det är ok om han bara vill ha sex men att jag inte förstår mig på honom, för han beter sig varken som att han är ute efter sex eller ett förhållande. Undrade om han bara var ute efter att somna på min soffa eller om han är gift. Att han kan vara ärlig mot mig.

Svaret kom på en minut. Han menar tydligen inte att såra mig och han tycker att han är ärlig. Han är inte gift. Han vill fortsätta träffas när jag kommer hem.

Och jag kände att jag antagligen tappat lusten. Mitt tålamod för människors bagage börjar tryta och jag är trött. Förstår inte hur man kan vara 30 år och inte känna sig själv så mycket...

Till saken hör väl antagligen att han hört av sig medan jag varit borta. Taffligt och fyrkantigt som vanligt. Använder uttryck som "på snart återseende", som om jag är hans kund. Men faktum är att han är sådan. Frågan är om jag klarar av det. Hur svårt ska det vara att hitta en manlig man som är som en kvinna? Som kan prata om allt och inget, ta halva bördan hemma, som kan tänka sig att inte jobba ihjäl sig och inte vara en slacker. Som inte gillar flygvärdinnor och som kan laga mat. Som har tillräcklig EQ för att förstå att man inte kan bete sig på vissa sätt mot andra människor. Är det för mycket begärt?

hemma igen...

Ibland är det skönt att vara en resenär på livets motorväg. Man behöver inte tänka så mycket på vart man ska eller vad som kommer hända där. Analys är redundant. Jag är nyss hemkommen från en roadtrip om ca 750 mil som sträckt sig från USAs östra kust tills dess västra. Jag har sett så mycket tjocka människor, så mycket äcklig ignorans och så många underbara underbara saker. Jag har bara trott att jag ska dö två gånger. Den ena gången i en liten byhåla där vi råkade köra fel och hamna i slumområden med skabbiga människor som ropade saker efter oss. Det slutade med att vi spelade guitar hero med nya vänner till klockan 5 på morgonen. Andra gången var när grand canyon var fylld med snö och vi skulle försöka ta oss ner från berget med sommardäck och automatväxlad bil. Men det gick vägen.

Min hemkomst var planerad så att jag skulle bli mött av min mamma och bjuden på middag i mina föräldrars lugna vrå. Sedan misstänkte jag att jag skulle vara så trött att jag inte skulle vilja åka hem utan sova kvar i mitt flickrum och samla mig inför nästa dag. Saker blir inte alltid som man tänkt sig.

Jetlaggad och sjuk anlände jag på arlanda bara för att få reda på att sas valt att lämna min väska i köpenhamn. I bilen på väg hem fick jag veta att mamma träffat en ny man och numera bor hemma hos honom. Middagen bestod av tårögda föräldrar och Frida som tappat matlusten. Dom hade båda ställt in sina planer för kvällen för att kunna spendera den med mig. Och jag ville bara därifrån. Jag har varit med om detta förut, dom får göra som dom vill. Jag har ingen lust att se dom gråta när jag själv är trött och sjuk och bara vill vara trygg. Jag hatar drama och har ingen respekt för att dom inte sagt något förut utan väntar tills jag kommit hem efter ett dygns resa för att jag ska kunna bli riktigt chockad. Så jag packar in mina få saker jag fortfarande äger och mina katter i bilen och åker hem. Tyngd av att komma hem till ensamheten i min lägenhet som fortfarande inte är ett hem. Oron för pappa som nu är ensam i det där huset. Hatet mot mig själv för att jag anklagar dem för min egen ensamhet. För att jag helt ärligt tror att jag alltid kommer leva ensam för att dom lärt mig om kärlek.

Toppa med en månads post och ett tomt kylskåp och det är nästan så jag önskar att jag tappat bort mig själv någonstans i usas öken.