I förvirringens tid

Jag sitter hemma hos min bästis i mjukisbyxorna och dricker kaffet hon har lagat åt mig. Och när hon ber mig om en redogörelse för vad som har hänt i mitt liv sen vi sågs sist och när hon ber mig sätta ord på mina känslor så finns det inget där. Hur ska jag förklara vilket känslomässigt vrak jag är just nu? Hur jag egentligen absolut inte vet vad jag håller på med? Stapplande förklarar jag om hur jag gömde vinflaskor i garderoben när jag skulle få besök, hur jag blev totalt nersupen av snickare, hur jag längtar efter någon form av utmaning och jag har tappat greppet om vad jag älskar och hur jag ska hantera dem i min närhet som mår dåligt.

Jag tror inte något jag sa lät vettigt. Jag vet inte ens om hon lyssnade så det kanske inte spelar någon roll. Spelar det egentligen någon roll för mig heller? Behöver jag ens haspla ur mig känslor längre? Idag har jag nog känt tillräckligt. Jag saknar redan. Jag vet inte om jag borde säga det till honom. Jag vet inte ens om han känner tillbaka. Men jag har antagit det eftersom han tagit sig an det där problemet om huruvida vi kan träffas. Och visserligen kommit fram till att det antagligen inte går. Spelar det verkligen någon roll?

- jag tycker det här känns extremt jobbigt

- jag vet.

- vad tycker du?

- ... Det är... ju... svårt.... att dra igång något på distans...

- jag vet.

- ...

- Men... tänk om det går? Jag är rädd för att det går och att jag struntar i det bara för att jag är rädd. Vet du hur sällan jag känner att jag vill dra igång något med NÅGON? Aldrig. Är svaret.

...aldrig...

Så här i efterhand känns det ju som att jag bara plågade mig själv. Varför träffa någon som jag vet kan göra mig svag, som kan få mig att stamma, vars kyssar gör mig varm i hela kroppen och får mig att glömma världen runtomkring, om det bara ska påminna mig om det jag inte kan få?

I love all pony-songs

säger hon innan han sjunger en låt om en ponny i stallet och hon faller.

"hon har mycket saliv i munnen. Mer än alla andra. Jag har aldrig blivit kysst så förut."

Jag önskar att kärlek i riktiga livet var mer som kärlek på tv. Jag önskar jag var kär och att det inte kändes så komplicerat som det gör nu.

Imorgon måste jag antingen köpa trosor eller boka en tvättid. Jag gissar på alternativ nummer 1.

kärlek och värme på jobbet

Jag gillar att klaga på mitt jobb, men när jag tänker på det lite extra så blir jag alltid lite varm i hjärtat... Idag var jag antagligen mest bakis på hela det här året. Jag genomled ett möte och jobbade aktivt ungefär en kvart. Var på kontoret totalt tre timmar tror jag. Högsta chefen frågade om jag hade betongkepsen på och skrockade lite. Det är det jag gillar med mitt jobb. Man kan liksom vara sig själv, dom räknar med att jag sköter mitt jobb och ifrågasätter inte hur jag beter mig.

Minuset var att big boss var där. Han var där igår också. Jag hade förväntat mig något. Jag vet inte vad. Han ringde innan och frågade om han kunde sova hos mig. Jag sa att han nog skulle ta in på hotell. Han ville att vi skulle ses och prata ut. jag skulle ut och supa mig gumsjuk med 20 snickare. Jag vill nog inte prata mer. För jag vet redan vad jag vill. Att jag inte vill. Men jag kan inte säga det. Jag kan verkligen inte göra slut. Jag tyckte jag var duktig som lyckades göra det en gång. Måste jag verkligen göra det en gång till?

För fines skull

skriver jag en lista trots att jag egentligen hatar dom.

Fyra jobb jag har haft i livet:

låssmedslärling
telefonkundtjänst
slipsförsäljare
äggpackare

Fyra platser jag bott på

Svedmyra
London
Rom
Melbourne

Fyra tv-serier jag gillar

L-word
Simpsons
Scrubs (som vissa dissar, men fan vad jag gärna skulle gifta mig med ledfiguren. PRECIS min typ)
Big bang theory

Fyra platser jag varit på semester

Kiev
Hong Kong
kanarieöarna
skottland

Fyra ställen jag hellre skulle vara just nu

ehm... jag har faktiskt ingen lust att vara någon annanstans just nu. Jag sitter i min favoritfåtölj bredvid varma elementet och tittar ut över regnig gråtrist gata samtidigt som jag lyssnar på min stulna diskmaskin som rytmiskt gör rent allt jag smutsat ner. Min sidekick är på väg över och vi ska svulla och kolla på chickflick som jag köpte för 19 kronor på willys. Men fyra ställen jag vill åka till inom ett år?

NYC
Dubai
Sydafrika
Amalfikusten

Jag håller just på och övertalar sidekick om vilken bra ide dessa resor är. Åtminstone två kommer nog att bli av.

Fem tecken på att jag var alldeles för full igår.

1. Jag vaknar av att jobbet ringer och undrar om jag är vaken. Kl 09:40

2. Katten ropar i köket för att han inte fått mat.

3. Bredvid toaletten ligger följande i en prydlig hög: Skor, jeans med korvade strumpor och trosor i. Hemnycklar. Bh och tröja har jag ännu inte hittat. Jag är naken.

4. Jag är tvungen att leta efter datorn i en kvart innan jag hittar den. Under huvudkudden.

5. Jag vill ha pizza. NU!!!!

Vad fan sa jag till dom igår egentligen? Ångest.

En liten stund var dom fyra...

Nu är dom tre igen...

Det som förvånar mig mest är inte min egen indifference. Utan det faktum att alla hör av sig ungefär samtidigt. Det stärker min tro att människan är programmerad efter solen och månen och längtar efter närhet ungefär samtidigt på dygnet/veckan/månaden.

I övrigt tror jag att jag ska påbörja mitt eget lilla bachelorette och rösta ut en i veckan. Men om jag ska fortsätta ta in en ny i veckan så kommer det bli neverending story.

Fast det är det ju redan. Mitt liv alltså.

10 år har gått

För tio år sedan dog min mormor.

Det var ungefär nu på året. Hon hade inte lämnat sängen på länge och hennes hudfärg blev alltmer gul. När levern slutat fungera händer det tydligen. Jag hade just tagit studenten.

stod i hennes sovrum med min vita klänning och champagnestinna ögon. Blommor runt halsen och vännerna utanför. Det var den dagen hon inte kunde ta sig ur sängen mer. Liemannen väntade på balkongen. Blommorna morfar plockat torkade i sin vas. Klockan slutade slå. Mormor hade makt över tingen. Över bingolotten med hennes personnummer till lottnummer. Den som morfar vann 1000 kronor på och aldrig löste in.

Ibland saknar jag henne fortfarande så det gör ont.

AAARGHH!

Det finns få människor som kan framkalla ursinnig, vettlös vrede i mig. Jag tycker själv att jag har ganska bra tålamod... Förutom när jag har mina redhaired moments... Och när Linda Skugge är på tapeten är hela livet rödhårigt för mig.

Häromdagen drabbades jag av en knäpp på ICA och köpte en jävla tjejtidning (vad fan e upp med tjejtidningar egentligen? Nu såg jag en som verkade ha artiklar om karriärkvinnor och samarbete med E24, det måste betyda bra, tänkte jag. Kanske lite mer girl power liksom och inte lika mycket gud hur ska jag bete mig för att han ska vilja knulla mig liksom. Tänk vad jag inte visste att jag skulle bli arg. Igen. Suck.) och i den jävla tjejtidningen är tydligen Linda Fucking Skugge kolumnist. Och jag vet inte vad det handlar om. Jag har alltid hatat fucking Skugge, men inte lika mycket som nu. Hon kallar sig feminist, men jag misstänker att det hon håller på med är att beklaga sig över att livet är jobbigt och anledningen till det kan ju verkligen inte vara att det är hennes eget fel. Newsflash! Du är inte den första personen i världen som haft det svårt! Eller som haft barn! Eller ett jobb! För det handlade hennes kolumn om nu. Hon kan tänka sig rösta på Marit Paulsen i europavalet. Inte för att hon har bra åsikter. Inte för att hon tillhör ett parti fucking skugge stöder. Inte för att hon visat brösten i pojktidning eller vilken jävla annan anledning som helst som jag FAKTISKT kan tänka mig godkänna. (för jag godkänner nästan vad som helst bara det är sagt med humor)

utan för att Marit har 10 barn. Tio barn. "Tio små ädelstenar" skriver skugge. Och en kvinna som har tio barn har tydligen alla kvinnors erfarenheter gånger tio och måste förstå alla kvinnor. Hon måste alltså vara den enda som förstår Skugge. "För kvinnor är familjen själva livlinan. Meningen med livet"

Jag säger visserligen inte emot. Familjen kanske är meningen med livet. Inte för mig och alla andra som inte har familj. Men för dom som har det. Men det jag för mitt liv inte kan förstå är varför familjen skulle vara mindre mening med livet för ALLA män? Och hur kommer det sig att dagens feminist-Skugge drar tillbaka jämställdhetsdiskussionen med säg 2 decennier?

Hon lyckas också kläcka ur sig att Annika Östberg ska släppas ut nu när hon är i Sverige. Inte för att hon är oskyldig. Utan för att hon är kvinna och måste få träffa sin son och sin mamma.

What?

Alltså jag menar...

What?

the thief

Jag trodde jag hade lyckats sno till mig en bättre begagnad diskmaskin från jobbet.

Det visade sig att den är sprillans. Aldrig använd... Ibland har till och med fånar som jag tur.

Blommor vid min dörr

"Alla tjejer förtjänar att någon gång få blommor. kram Big boss"

En gång råkade jag säga till big boss att jag aldrig fått blommor. Så han skickar blommor till mig efter att vi gjort slut (eller vad man ska kalla det om man setts tre gånger...) Jag fattade förstås en misstanke och sköt upp det där med att ringa och tacka för blommorna. Han hörde av sig senare på kvällen och frågade om jag fått dom. Ville bara vara lite omtänksam. Fin kille liksom.

Han följde upp med ytterligare ett samtal några öl senare. Tydligen saknar han mig och vet inte riktigt vad han håller på med. Jag vet inte heller vad han håller på med, för jag tror inte att han har ett val i frågan. Men det gör allt lite ont i hjärtat. Och blommorna luktar gott i mitt kök...

Har du bestämt dig?

Jag tror att jag har det nu. För att byta jobb. Plötsligt insåg jag att jag inte ens är arg på jobbet längre. Inte arg? Det betyder att det bara finns likgiltighet kvar, och då är det dags att byta. Då finns det ju bara en sak att bestämma kvar. Nämligen till vad.

Ska jag återuppta min gamla dröm om att bli författare? Köpa ett hus vid havet och skriva smäktande kärlekshistorier?

Nej, det går inte. Jag har inte råd att köpa hus och inte jobba. Plus att jag är en skitdålig författare så det skulle inte komma in några nya pengar någon gång snart. Jag skulle inte heller kunna försörja mig på någon annan form av konstnärligt yrke (även om jag LÄÄNGTAR efter att få uttrycka mig i andra ord än "Kan du förklara den här kostnaden?") för att jag har noll tålamod med frilans. Tacka vet jag hard cash in på kontot varje månad.

Så det blir nog till att hålla sig till manliga industrier. Några tips på vilken av dom jag ska ge mig in i? För det är nu dags att hitta någon ny.

Idag är en fantastiskt bra/dålig dag

1. Jag har gjort slut med big boss. Han förde det på tal. Hade märkt att jag var tveksam. Det känns bra. Vi är vänner. Tror jag. Vi kom överrens om att avståndet var dödsstöten. Suck. Jag känner mig lessen och lättad inombords. Det blev inte så jobbigt. Men som vid varje breakup så saknar jag det där jag inte har. kärlek. Det gick inte den här gången heller. Suck.

2. Det är strömavbrott i blåklockan. Jag trodde proppen hade gått men sen såg jag att hälften av alla grannar stod på balkongen och tittade på husen runtomkring. Ingen kan kolla på tv. Några öppnade en öl och började prata över balkonräckena. Tänk vad som skulle hända om vi aldrig mer hade ström. Kanske skulle man få några nya vänner. Jag hoppas strömmen går igång snart så inte alla mina grejer i kylen förstörs.

3. Det är mors dag. Min relation med min mamma är så frostig att jag skickade ett sms. Jag saknar min mamma.

4. Det har varit fantastiskt väder idag. Sommaren är här. Igår gick jag stan runt i flipflops och har idag kramp i vaden som tack. Flipflops älskar inte mig som jag älskar dom.

5. Jag har nog bestämt mig gällande mongot. Jag vill ha honom så det gör ont när jag tänker på det. När jag inte tänker på det känns det inte alls. Jag ska sluta tänka på honom. Han har fortfarande noll självinsikt. Jag skulle vara extremt olycklig med honom.

6. Tredje killen jag träffar har varit singel i 4 veckor och är inte alls redo för ett förhållande. Han tror nog det, men jag tror inte det. Vi får väl se vad som händer, men jag misstänker att inget kommer hända.

7. Imorgon ska jag jobba. Igen. Hur mycket ska man behöva göra det för att bli ekonomiskt oberoende? Jag börjar lessna nu.

8. Jag har gått upp ett halvt kilo igen. Suck.

Livet är ett ständigt vägskäl

Efter en lång promenad med sidekick kommer jag hem till ett missat samtal från big boss.

Jag borde väl ringa tillbaka. Jag gissar att han kommer vilja hälsa på inom ett par dagar. Jag vet inte vad jag ska säga. Jag är mållös. Kall. Vill inte vara ensam och därför känns det inte helt farfetched att jag kommer säga ok. Men det finns också risk för att jag kommer behöva ha det. DET. Snacket. Som jag nog redan har sagt till honom. Fast i andra ord än dom riktiga. Mellan raderna. Jag tror inte killar fattar sånt. Så egentligen har jag nog inte sagt någonting.

ensam är stark?

Plötsligt inser jag att jag just nu träffar tre män. TRE! Men det känns som att jag träffar ingen. Mongot Han har makten att såra mig och jag vet att han kommer göra det. Förr eller senare. Jag kan inte fortsätta med honom. Jag tror inte att jag kan det i alla fall. Än så länge är jag inte i fällan. Än så länge klarar jag mig utan honom. Big boss hör av sig varje dag. För jag har inte sagt det till honom än.

Imorse vaknade jag ensam. Fågelkvitter och solsken. Jag åkte till willys ensam. Handlade för 1400:- Hade täckning på kortet trots att jag alltid blir nervös. Gick på Jula ensam. Sökte bra förvaring för mina vinterdäck. Om jag hade en man kunde han ta det ansvaret. Men det har jag inte. Och dom hade ingen hylla.

När jag kom hem sken fortfarande solen och rastlösheten spred sig i kroppen. Med ständigt sällskap blir det svårt att vara ensam. Jag övertalar mig själv att det är ok ändå. Jag kan strunta i att det känns jobbigt. Jag kan stanna hemma ändå. Sitta ensam på min balkong och läsa en bok. Dricka kaffe. Jag kan. Jag är inte rädd.

På väg hem?

I onsdags kastade jag mig spontant iväg mot oanade mål. Så fort jag slutat jobbet styrde jag kosan mot byhåla där big boss bor och spenderade nästan ett dygn med honom. Jag fick ett par timmar på mig att tänka. Himlen var blå, utsikten vacker och längs vägen byttes ångesten mot ro. Förr eller senare kommer jag komma på vad jag vill....

När jag kom fram bevisades det. Han är trevlig. Vi har mycket att prata om. Han gillar mig. Men han har det också extremt karligt inrett. Möbler som inte passar ihop, ett tomt kylskåp. Jag kanske är dum, men jag tycker sånt är så extremt osexigt... Plötsligt ville jag inte hångla längre. Jag ville inte ha hans händer på min kropp. Jag vill inte bli tillsammans med en trettifemåring som i sin lägenhet är nitton. Och han gjorde ganska klart för mig att han gärna gör som jag vill. Om jag bestämmer det så blir vi tillsammans. Om jag bestämmer det flyttar han till Stockholm. Om jag bestämmer skaffar vi barn, han går ner i arbetstid och slutar vara arbetsnarkoman.

Om jag bestämmer...

För två år sen gjorde jag slut med mitt sista ex. Vi kan kalla honom Stålmannen. Inte för att han någonsin räddade mig utan för att han kom när jag kallade och besvarade mina känslor om jag bad honom. Som Clark Kent försökte han aldrig erövra mig. Han tog bara godmodigt emot det jag gav honom och ansträngde sig för att göra som jag ville. Jag bestämde. Som vanligt.

Passus: Om man har ett jobb som innebär att man tar tiotusen beslut om dagen och alltid bestämmer över andra så är det ganska skönt om man får komma hem och någon säger "ikväll ska vi ha så himla trevligt. Jag har planerat allt" och jag slipper tänka på en enda grej förutom att se lite fin ut och vara på rätt plats i rätt tid. (Jag undrar om jag är som dom där på kanal5s outsider som jobbar som höga chefer och på fritiden vill vara maktlösa till den grad att de tar på sig lädermasker med dragkedja för munnen och åker hem till sin domina och städar och sover på en liten matta utanför hennes rum? kittlande tanke)

Stålmannens ide om omtanke var att säga "ikväll är din kväll. Du får bestämma exakt vad du vill göra!" och jag ville skrika "VAFAN. Jag bestämmer ju ALLTID annars vad jag vill göra... Kan du inte bara sluta ge mig ansvaret för vår kväll tillsammans"

Jag tror att big boss är likadan. Han har hintat att han vill ha en lite dominant kvinna som tar initiativ eftersom han bestämmer så mycket på jobbet.

och ja... nej...

jag tror inte det här kommer gå...

Världens kanske sämsta film

Jag har just sett Highlander 2. Redan efter tre minuter insåg jag att den antagligen kommer vara den sämsta film jag någonsin sett. Efter hela insåg jag att jag hade rätt.

Och ser det inte lite ut som att dom vill hångla med varann på den här bilden?

Har ni tänkt på att...?

Sexuell upphetsning för en man är att faktiskt vilja tränga in i en annan människa. Dom har liksom könet på utsidan.

Det är jättekonstigt.

When fun comes to fun.

Min sidekick var på dejt med en man för ett tag sen. Han skulle låna toaletten hemma hos henne innan han gick hem. När han kommer in utbrister han "Jag har varit här förut!! Jag känner igen mig jättemycket"

Nu tänker du något i stil med "ah, han kände nån som bodde där innan, vilket sammanträffande" eller "ah, tänk om han själv bodde där innan! Vilket sammanträffande!" Men nej.

Jag och sidekick hade efterfest med honom och hans vän. För mer än ett år sen. Vi hittade dom utanför sunkig söderkrog en av årets bästa dagar, en av årets mest osminkade dagar. De träffades igen på internet. Kände inte igen varann.

Då blev sidekick raggad på av hans kompis, och jag fick massage av honom. Lyckligtvis hände inget mellan någon. Nu kanske Gud (eller vem som helst) säger att de får en chans till.

Att våga eller inte våga

Nu vågar jag inte skriva om det som spelar roll längre. För tänk om fel person läser. Jag har ännu inte bestämt mig och det kommer antagligen inte bli något av något. Men jag vet att om jag skriver om det så kommer det antagligen bita mig i rumpan. Jag läser ständigt om andra som blir hittade. Andra, som inte är så öppna som jag med vissa saker. Den som känner mig skulle genast veta vem jag är. Det känns som att det är så viktigt och jag vet inte hur jag ska hantera det. Skräcken. För att bli sedd. Inifrån.