och männen samlades runt Frida...

Det var nämligen dags för besiktning av utfört arbete och gubbarna med magarna och utan håret och handskakandet och böjandet på näsor i försök att se ner på varandra samlades runt Frida för en genomgång. Mannen med pengarna och makten kommer fram till Frida:

Han - Jaha, men du, kommer det ingen representant från Företaget?

Jag - Förutom jag menar du? För sist jag kollade jobbar jag där. *skrock skrock*

Han - hehe, ja, jag menar inte så. Men det kanske skulle komma någon som... har lite mer ansvar... över själva arbetena?

Jag - *kall* vad menar du?

Han - *börjar stamma lite* jaaa.... Förra gången vi jobbade med er så kom det någon som det någon... som hade ansvar för arbetena...

Jag - Och jag duger inte menar du?`

Han - Nej, inte så, men du vet. Han som var här förra gången...

Jag - Du menar att det borde komma en kille?

Han - hehe... ja, det var ju en karl här då och du jobbar väl inte med sånt?

Jag - Du pratar om Kalle K, min kollega. Vi har samma befattning på Företaget och det är dessvärre jag som har ansvar här den här gången, så det kommer ingen annan.

Sedan följde ett antal inlägg från andra män som stod i närheten som försökte släta över hans dumhet och min ilska. Mötet avslutades med att en yngre blyg kvinna anslöt av okänd anledning och den äldste herren erbjöd sig att värma henne. med en mysig kram.

Finns det hopp?

east bloc - here I come

Nu vet jag självklart att man inte får säga östblocket längre. Det är en term lika död som käftis och macken. Men... JAG SKA DIT!

Guideboken säger att jag antagligen kommer bli lurad, rånad, mördad, påkörd av en bil och smittad med HIV. Så alla smycken som inte är köpta på H&M får nog stanna hemma. Likaså datorn, dyra telefonen (istället ska jag ta med min fantastiska partytelefon!!! Jag älskar den fortfarande) och allt jag inte kan ersätta för mindre än ett par hundralappar.

Min kompis på plats säger att det inte finns varmvatten men att det finns råttor och att ingen pratar engelska. Det ska verkligen bli en intressant resa...

jag hatar arbetskamraters barn

Inte för att jag träffat dom, inte alls. Men för att jag är så fucking jävla less på att bli påprackad jultidningar klasskorvar, strumpor som sitter illa och blomlökar. Det är den första saken jag hatar. Förälderns lite anklagande blick när jag tycker att jag behöver väl inte köpa nån jävla korv för 200 spänn för jag tvingar ju aldrig henne att lägga ut pengar på mina katter? Sen måste jag lyssna på de tokhögersvängda arbetskamraternas ilska över att man måste låta barnen sälja grejer för att det inte är tillåtet att låta föräldrarna ge pengar till klassen. Ingen förståelse för dom som inte har pengar!! (observera att jag nu hatar båda sidor av denna aspekt, och jag vet att jag har dubbelmoral, men jag behöver inte vara vettig. Dessutom hade jag kanske köpt nåt om ungjäveln frågat mig själv istället för att vara cepelat och tvinga mamma eller pappa att göra jobbet)

Det är nämligen det andra jag hatar med barn idag. Att dom är så fucking jävla lata!!! Och det är inte barnens fel, jag vetdet. Det är föräldrarna. Och jag har själv valt att bo i en kommun blå som blåklinten bredvid ett dagis där föräldrar lämnar sina barn i en enorm lexus trots att dom bor tre kvarter bort och det skapar ett trafikkaos som gör att jag knappt kommer ut från parkeringsplatsen. Samma trafikkaos är ju LIVSFARLIGT för barnen. För det är ju inte som att pappa lexus eller pappa bmw (konstigt nog är det nästan aldrig mamma lexus eller mamma audi. Mest mamma volkswagen eller mamma volvo. men men... feministfrida ska kanske nöja sig med att papporna faktiskt tar ansvar för att ungen kommer till dagis. Mammor har ju faktiskt inget sånt organ man måste kompensera för) skiter ju fullständigt i gångtrafikanter runt omkring! Trottoaren är ett extra körfält och pengar gör ju helt enkelt andra människor mindre viktiga.

Sen hör jag om folk som har barn som ska börja gymnasiet. Folk som bokar en egen tid med syo på skolan för att kolla vad barnet har för val och vad folk bör välja för sina barn. Och det gör mig mörkrädd. Vad jag minns det som kunde man mycket väl välja vad man ville läsa på gymnasiet själv. Ett litet stöd från mamma och pappa som säger att man får göra vad man vill och svarar på frågor räcker väl fint?

Shit pommes frites. Jag kommer säkert bli likadan. Och barnlösa människor överallt kommer göra korstecknet när jag kommer åt deras håll och jag kommer inte bry mig för min lexus stänger ute alla ljud och ljus. Gud hjälpe mig

strävan

För ett år sen visste jag precis vem jag var. Min strävan och min väg låg framför mig. Jag bad aldrig om ursäkt för den jag är. Sen vet jag inte vad som hände. Kanske var det när jag fick ett jobb och skulle omdefiniera den som jag kämpat så för att bli. Kanske är det att mitt jag i relation till gubbmännen inte stämmer överrens med vem jag vill vara? Kanske...

Nu kan ett telefonsamtal få mig att tappa fattningen och stirra blankt in i dataskärmen tills det är dags att gå hem. För det dom kan... är att pressa ner mig under ytan och få mig att känna mig oduglig. Utan anledning egentligen. Och om jag vill säga emot och försvara mig blir saker bara värre. Så jag är tyst. Samlar missnöje tills jag går sönder och det enda sättet att laga mig är att ligga i badet en hel kväll.

I think I made a mistake.

en ny dag stundar

Ögat är trött av xbox, magen är full av vad som skulle kunna vara 4 portioner thai, en chokladkaka, en påse gott och blandat, en liter läsk, en gammal matlåda från frysen och min vanliga frukost av youghurt och mackor. Kroppen är trött av att ha släpat möbler till nytestad position och sen tillbaka igen när ögat inte var nöjt. näsan är trött av att ha luktat på alla blommor jag bestämt mig för att vattna. Jag är trött, så trött. Och ändå tror jag inte jag kommer kunna sova. perkilainen.

I min lägenhet

Där allt är grått och tomt sånär som på mismatchade möbler och tyst så när som på ett droppande jag inte känner igen och dött sånär som på misshandlade blommor och en trött själv i soffan. Det är där det händer. Det är här jag väljer. Jag känner mig för ovanlighetens skull lite deppig (OVANLIGHETEN? är du galen kvinna? Det är det enda du känt dig i en månad, det enda som ältats. D E T enda.) Bestämmer mig för att grotta ner mig. Ta på mig största mössan och jackan, hämta hem färdiglagad thaimat och choklad och läsk och kanske chips. Skit fullständigt i tjockångest. För... face it. Om jag fortsätter att må så här så är deppigheten fett mer oattraktivt än 5 kilo extra. Det är lika bra att genast gräva ner sig och inte komma ut förrän det är vår.

Att köpa öl till en man

"Jag fixar maten om du fixar ölen!"

skrev han. Och jag ställde mig ställd. Vad köper man för öl om man vill göra intryck på en vän man ännu inte har? Jag kan ju inget om öl. Jag vet inte vad han gillar. Jag vet med andra ord ingenting.

Jag valde 5 olika öl. Alla med djurbilder på. Han kommer definitivt tro att jag är knäpp

inkvoterad?

skämtet börjar bli gammalt, varför måste dom dra det framför hela företaget? Jag vill ju vara anställd på grund av min kompetens.

Hur kan det kännas så rätt när det egentligen inte känns alls?

Red är verkligen min dröm-man. Han är lång och bredaxlad och ambitiös och ser bra ut i kostym. Han har fantastiska värderingar och han är omtänksam och han gillar mina katter och han kan leka med dom i all oändlighet. Och jag faller för det. Men jag tror det är för sent. De varma känslor jag en gång fick i maggropen bara av att tänka på honom har bytts ut mot misstänksamhet. För det är så uppenbart att han döljer något för mig.

Men han är förändrad. Han är mer närvarande. Han sov kvar. Och han ville duscha tillsammans. Och han frågade mig massor om mig. Och ville hångla även utan det andra. Såg mig i ögonen medan vi hade sex. Det kändes som att han faktiskt börjar släppa in mig, men också som att det kanske var sista gången vi sågs. Och jag orkar inte ens analysera.

ucraine, 2 points

Jag ska dit. Mannen i bokaffären gav mig guideboken gratis med motiveringen "ingen vill ändå åka dit". Jag ska äta chicken kiev och dricka vodka och tvätta mig i kallvatten. Om en vecka. Och ingen kan stoppa mig.

Frida är desperat II

Cirkeln sluts om och om igen i the neverending story. Red är på väg hit, jag känner mig som en slampa, men en levande sådan. Han har redan planerat hur han ska göra imorgon, när han vaknar här... När jag för en gångs skull ställt in mig på att det är skönt att sova ensam. Jag skulle vilja veta vad som rör sig i den mannens hjärna. Något konstigt är det, och nu när jag plötsligt bestämt mig för att det får vara nog så har han plötsligt börjat kämpa litegrann. Och det vet jag inte hur jag ska hantera, jag vet inte vad jag vill med honom, jag vill bara inte vara ensam just nu.

Frida är desperat

Återigen får jag sona för att jag sagt att jag är stark. I lördags var jag på krogen och mina kvitton talar om för mig att jag inhandlat starksprit strax före stängning. Du vet, den där nödvändiga sista drinken innan man går hem. Jag minns inte mycket av vad som hände efter midnatt. Tydligen har jag dansat. Kanske har jag rökt. Mina kläder luktar så. Vilket verkar jättekonstigt eftersom jag ALDRIG röker. Förutom cigarr när jag får för mig att jag ska passa in hos gubbarna på jobbet och göra karriär. Jag har fått berättat för mig att en kille med långt hår kom fram och pratade. Att hans kompis blivit framkallad för att jag tyckte han var snygg. Och han var lång, och mörkhårig, och bredaxlad. Och vi pratade och skämtade. Och det visade sig att han jobbar på samma jobb som min moster. Jag berättade aldrig det för honom. Inte när vi började hångla. Inte i taxin till tjottaheiti där han bor. Inte efter att vi däckade i hans säng utan att ha sex. (För att han tydligen var för full... och ja... du vet) Inte på morgonen när han inte heller... kunde... Sen berättade han att han har problem med potensen för att han blivit dumpad och lider av hjärtesmärta.

I sure know how to pick them

Och när jag vandrade the walk of shame på gator jag aldrig sett förut för att hitta en buss mot en tunnelbanestation i slutet av en linje för att resa två timmar och komma hem kändes det ändå lite bättre. Som att jag var lite mer levande än igår. Som att leva är att göra destruktiva saker och ge stackars emotionellt misshandlade män lite ångest. Men han var snygg, och det var kul och han ville träffas igen. Varför vet jag inte, men det var bra för mitt självförtroende.

Om män

...och deras vara eller icke vara i mitt liv. Jag sa nyligen att jag lyckligtvis inte kastar mig efter karlarna. Jag kan ha haft fel.

Onsdag kväll och jag sitter framför datorn. Kommer på mig själv med att provocera fram ett försök till middag med fotografen. Vi bokar nästa vecka och jag intalar mig själv att jag inte vill att det ska vara en dejt. Att de varma känslor jag känner är för en ny vän med vettiga åsikter och fantastisk humor. Skriver in en klausul om att det kanske inte alls gäller om han skulle visa intresse. Återigen hatar jag mig själv för min feghet. Vill jag ragga på någon borde jag göra det, inte skriva klausuler med mig själv om falska intentioner.

Fredag eftermiddag och jag hittar mig själv ensam med en 21-årig hantverkare med breda axlar och långa fingrar som kan tillverka en vägg på nolltid och som alltid är redo att bära saker på mitt kommando. Jag har aldrig varit ensam med honom förut men jag har alltid sett honom i hemlighet. Jag vet att han är aaalldeles för ung för att tänka på med fula tankar i bakhuvudet. Jag vet att jag är för gammal för att han ens skulle komma på tanken. Och att jag borde vara alldeles för smart för att läsa ritningar så nära honom att jag kan känna hans doft. Ändå gör jag det. Undrar om han märker min blick på hans rygg när han vänder sig om. Undrar hur det skulle kännas att luta mig mot den. När jag upptäcker mig själv i min gumsjuka rosa tillvaro ger jag mig själv en örfil och tar mig snabbt därifrån. Strictly forbidden. Jag vet att den lekfulla flirtighet han utstrålar har mer med makt att göra och jag ska inte ge mig in i det. Absolut inte. Men det är lätt att glömma sig själv i ett par vackra ögon och ett rufsigt hår.

Fredag natt och en segdragen sms-konversation med Red närmar sig sin ände. Som vanligt har jag skällt på honom. Och just nu är sanningen att jag är för less för att bry mig. Anledningen till att jag vågar säga åt honom är för att jag inte har något att förlora längre. Om du vill träffa mig måste du nog bli bättre på att visa det. Och frågan är om jag ens vill träffa honom. Någonstans i USA tappade jag min fighter-spirit. Jag tror inte längre att jag kan vinna evig kärlek med Red om jag kämpar. Jag tror att kärlek ska vara lätt och om det inte är det så är det av en anledning. Och den är att jag har bättre saker att göra med min tid än att analysera hans alla fucking egenheter och bagagetaggar.

Fredag natt och jag letar efter en viss man på facebook. För en vecka sedan träffade vi åter på varandra genom någon annan och den här gången var det en annan historia. Uppenbarligen hade jag gjort bort mig, för när våra ögon möttes blev det stelt och trots att jag ville kasta mig runt hans hals så slutade det med att han var den enda av massor som jag aldrig gav en kram. Det tog en stund innan våra ögon vågade mötas igen, men då var känslan där. Den fina och bekväma. Han är kanske den vackraste människan jag mött. Och återigen intalar jag mig att han inte är intresserad trots att han visat tecken för att jag ska slippa anstränga mig, slippa ragga som jag är så dålig på och slippa leva med rejection. Och jag vill så mycket som jag inte vill. Men jag vågar inte.

Summan av kardemumman är att jag antagligen bara borde släppa greppet och hitta något helt nytt. För den återvändsgränd jag står i kommer inte ta mig någonstans och det finns ju risk att jag inbillar mig känslor av ensamhet och att anledningen till att jag är handlingsförlamad är för att jag inte är intresserad.

porrsurfa

Jag skrattade högt när jag läste det här.

Det påminde mig lite om när jag råkade ringa en väsande kvinnoröst som meddelade att hon kunde tänka sig göra allt jag vill och lite till, och att det kommer kosta 15 kr minuten.

från jobbmobilen.

Det gav lite ångest. Men jag tog mig i öronen och ringde min chef och förklarade mig. Sen om han verkligen trodde på mig när jag förklarade att jag hamnat på någon konstig vidarekoppling när jag glömt slå 08 före stockholmsnumret förtäljer inte historien, men det verkar som att jag har mitt jobb kvar.

Gubbdjävlar

Idag hände det. Jag slutade vara förlamad och återtog min roll. Som bitchen. Den onde. Men fy fan vad jag är LESS.

på gubbar.

Det började med att jag sprang på en klasskompis från kth på mcdonalds i förorten. Han var där med arbetskamrater. Äldre män. Karlsloken är under 30 men har redan blivit som dom. En gubbe. Med minimalt minspel och maximalt maktspel. Konstant jämförande. Bil, muskler, pondus. Allt en förlängare av... maskulinitet.

Det bubblade inom mig. Och plötsligt kunde jag inte vara tyst längre. Inte längre rädd. På mötet efteråt satte jag handen i bordet och sa ifrån. Jag FÖRSTÅR inte vad problemet är. Varför kan dom inte acceptera mitt ord för vad det är? Varför måste dom säga emot även om det inte finns något att säga? Ständigt utmana, nedvärdera. Kan jag inte bara få vara?

Åker vidare till andra män, andra aktiviteter. Samma visa, men andra ord. Måste ha rätt, måste klaga på övermakten, lagen, måsten och andras inkompetens. Kan inte ha fel, även om det inte spelar roll. Måste alltid sitta fram. Ha sista ordet. Och när jag säger ifrån kommer den. Den jag inte kan säga något emot men som egentligen bara bevisar deras egen ignorans.

P-M-S?

Well, no, but the bitch is back.

Kent är som smör på såren

I bilen med stirrblicken genom fönstet, längtan efter badkaret och svaret som kanske ligger begravet där, mörkret utanför fönstret och jobbet ebbandes ut ur mitt medvetande kommer svaret.

Du orkar ta dig genom det här

Resten av texten är skit. Det känns inte alls som att kärleken väntar. Bara som att livet består av ett jobb och en längtan. Efter något annat. Som jag inte vet vad. Men vet du, jag orkar ta mig igenom det här. Det finns kanske inget svar. Varken i badkaret eller spriten. Det är bara att vänta sig igenom. Mamma kommer fortsätta ringa varje dag och mucka gräl. Min lägenhet kommer inte vara mitt hem förrän om ett tag. Jag kommer leva ensam tills jag träffar någon. Gubbarna på jobbet kommer antagligen inte tycka att jag är bättre eller sämre någon gång snart. Jag kommer må dåligt tills det går över.

Jag kommer må dåligt.

Men det kommer gå över.

Jag orkar ta mig genom det här.

Förfallet av mänskligheten

Jag tittade lite närmare på min bloggstatistik idag. Mitt mest lästa inlägg var När mitt liv blev en porrnovell. Och hur hade dom hittat det? Jo, dom hade googlat på porrnovell. Tji fick dom att det inte handlar om porr. Mohahaha.

Varför njuter jag av att göra andra människor besvikna? Det är något uppenbart fel på mig.

Destruktiv? Jag?

So... helgen blev inte riktigt som planerad. Jag var en duktig flicka och ställde in alla mina saker. Gick hem tidigt, vilade. Men när lördageftermiddagen blev till kväll och grannarna drog igång sin partymusik så fick nog vara nog. Jag drog på mig ett leende och en destruktiv längtan efter alkohol, mötte upp en vän med liknande längtan och blev så full att jag istället för att vakna sjuk och ensam på söndag morgon så vaknade jag sjukare, bakis och ensam på söndag morgon med en visshet om sms som kommit iväg i glömskan av natten. Lyckligtvis har min nya downsizade telefon inte den funktionen att den sparar utgående sms. Och det som det inte finns bevis för har inte hänt.

Vad söndagen led kom svaren tillbaka och skammen reste sig.

En liten analys visar på både positiva och negativa effekter. Den positiva sidan är att jag inte går hem med första bästa kille på kvarnen som raggar på mig. Det negativa är att jag uppenbarligen är så illa däran att jag konstant längtar efter alkohol. Jag dricker en öl till middagen as we speak.

Om mitt liv i allmänhet kan sägas att jag dessutom har fått en inbillning att jag kommer inse vad det är för fel på mig medan jag badar. Den senaste veckan har jag badat två gånger om dagen. Min hud är torrare än någonsin. Och trots detta tvekar jag varje gång telefonen ringer. Och varje gång jag ska gå hem från jobbet tar det en stund att gå ut genom dörren. Som att något väntar där.

Jag måste lösa det.

Jag måste lösa det. Jag har inte varit deprimerad på snart tio år och det är inte en gammal vana jag längtar efter att återuppta.

mera gnäll

Jag saknar min diskmaskin

The life of lesbians

Jag är besatt av L-word och jag har inbillat mig att jag inte förstår varför. Kanske är det längtan efter ett liv jag aldrig kommer få. Kanske påminner det mig om mina egna sexuella funderingar och får mig att förstå mer om mig själv och de val jag har gjort. Antagligen är det inte alls så djupt. Antagligen handlar det om att serien handlar om starka kvinnor. Mogna, självständiga kvinnor med karriärer och visioner. Som skapar sin egen lycka. Det är en uppfriskande skillnad mot annan tv där man får lära sig att män är meningen mot livet, och en balanserande känsla mot min egen irrationella längtan efter en man som kan fixa saker åt mig. Koppla in diskmaskinen, vet hur man rensar avloppet i vasken. Tapetsera.

Den fruktansvärda sanningen är dock att män inte är mer än människor heller. Dom kan inte tapetsera mer än jag i grunden. Och det är antagligen lika jobbigt för dom att lära sig som det är för mig.

Det är det jag älskar med L-word. Där finns inga män att tänka över. Bara kvinnor för mig att identifiera mig med. Inte traditionellt kvinnliga, men sinnliga. Och jag slipper reflektera över avsaknaden av män i mitt liv.