hemma igen...

Ibland är det skönt att vara en resenär på livets motorväg. Man behöver inte tänka så mycket på vart man ska eller vad som kommer hända där. Analys är redundant. Jag är nyss hemkommen från en roadtrip om ca 750 mil som sträckt sig från USAs östra kust tills dess västra. Jag har sett så mycket tjocka människor, så mycket äcklig ignorans och så många underbara underbara saker. Jag har bara trott att jag ska dö två gånger. Den ena gången i en liten byhåla där vi råkade köra fel och hamna i slumområden med skabbiga människor som ropade saker efter oss. Det slutade med att vi spelade guitar hero med nya vänner till klockan 5 på morgonen. Andra gången var när grand canyon var fylld med snö och vi skulle försöka ta oss ner från berget med sommardäck och automatväxlad bil. Men det gick vägen.

Min hemkomst var planerad så att jag skulle bli mött av min mamma och bjuden på middag i mina föräldrars lugna vrå. Sedan misstänkte jag att jag skulle vara så trött att jag inte skulle vilja åka hem utan sova kvar i mitt flickrum och samla mig inför nästa dag. Saker blir inte alltid som man tänkt sig.

Jetlaggad och sjuk anlände jag på arlanda bara för att få reda på att sas valt att lämna min väska i köpenhamn. I bilen på väg hem fick jag veta att mamma träffat en ny man och numera bor hemma hos honom. Middagen bestod av tårögda föräldrar och Frida som tappat matlusten. Dom hade båda ställt in sina planer för kvällen för att kunna spendera den med mig. Och jag ville bara därifrån. Jag har varit med om detta förut, dom får göra som dom vill. Jag har ingen lust att se dom gråta när jag själv är trött och sjuk och bara vill vara trygg. Jag hatar drama och har ingen respekt för att dom inte sagt något förut utan väntar tills jag kommit hem efter ett dygns resa för att jag ska kunna bli riktigt chockad. Så jag packar in mina få saker jag fortfarande äger och mina katter i bilen och åker hem. Tyngd av att komma hem till ensamheten i min lägenhet som fortfarande inte är ett hem. Oron för pappa som nu är ensam i det där huset. Hatet mot mig själv för att jag anklagar dem för min egen ensamhet. För att jag helt ärligt tror att jag alltid kommer leva ensam för att dom lärt mig om kärlek.

Toppa med en månads post och ett tomt kylskåp och det är nästan så jag önskar att jag tappat bort mig själv någonstans i usas öken.