Varför?

störd?

Förstörd...

körd...

Terapeutisk promenad

Jag behöver tänka. 5000 steg tar mig till ett ställe jag aldrig varit på förut och jag inser att jag är vilse. Jag lägger mig på en bänk i solen och lyssnar på två låtar innan jag ställer mig upp och bestämmer mig för att gå åt ett håll. 500 steg till och jag är tillbaka där jag började.

Jag har förresten gått ner 2,9 kg nu. Ganska duktigt med tanke på att förra veckan helt gick åt till konferens och semester (=mycket sprit och kakor)

Fridens på er

En lördagkväll...

... vaknar jag av mobiltelefonens ilskna ringsignal... Paniken sprider sig

-var är du kompis?

shit, jag är sen.

-eeeh... jag eh...

-Är du i blåklockan?

-Jaa...

- Vad ska du göra?

-Jag... jag...

- Ska du komma till söder och dricka öl?

- Jag kan inte jag ska...

Vad ska jag? Vilken dag är det? När skulle jag vara där?

Men vafan. Jag ska ju ingenstans. Jag ska kolla på zuperzebran och gå och lägga mig tidigt efter mina eskapader.

Jag lägger på luren, brer nutella på en smörgås och häller upp ett glas vin. Förbereder mig för att lipa som brudjävel till barnfilm.

Ytterligare bevis på att Frida är psykopat

Klockan 23:30 sitter jag i taxi tillsammans med den vackraste man jag vet. Han håller min hand. Berättat att han kollat på facebook om jag skulle komma. Inte hittat mig. Inte tänkt mer på det. Jag berättar inte att det var just därför jag inte anmälde mig på facebook. jag såg att han skulle komma och jag ville inte vara en faktor i det. Han säger att han blev jätteglad över att se mig, jag visste redan, jag i hans ögon att han inte såg någon annan efter att han sett mig.

Vi har försökt två gånger förut. Två gånger har han dumpat mig. Varför skulle det vara annorlunda nu.

Väl hemma hos mig ligger vi i sängen jag bara timmar innan delade med en annan man och dricker vin. Jag tänker på dig ibland. börjar han försiktigt. Efter en stund hånglar vi och han börjar nästan gråta. För att han saknat mig. För att han insett att han behöver ett förhållande. För att han inte förstår varför han dumpat mig. För att livet är hårt och han har det svårt.

Ville jag det här? Visste jag att det skulle bli så här? Hade jag verkligen tänkt innan att det här skulle hända?

Jag hade tänkt på det innan. Jag hade förberett mig mentalt på att han kanske skulle följa med hem när jag borde förberett mig på att säga nej. Gjort mig stark. Istället var jag svag.

Efteråt har jag hans sovande andedräkt i nacken och blicken fäst i väggen. Kvällen innan låg jag här med big boss. Då somnade jag fort. Sexet var inte hälften så bra, men jag var trygg och han är bra. Med mongot är jag tillfredsställd och klarvaken. Stirrandes in i väggen. Vill fly från min egen säng. Vad handlar det om? Jag trodde sexet skulle vara rått och samtalet kort. Istället ville han älska och prata ut. Och ses igen. Och han känns annorlunda nu. Nedbruten och på väg upp. Redo för ett annat liv. Mer ödmjuk. Inte samma womanizer som förut. One too many makes it hard it could be easy. Förut sjöng Britta om honom, nu sjunger hon om mig. När jag följde honom till tåget pratar vi om självhjälp och förhållanden. Jag säger att jag är redo för det nu. Att han är speciell för mig men att jag inte vet om jag kan lita på honom efter vad han har gjort. I huvudet undrar jag hur jävla korkad jag egentligen är. Jag tyckte han kändes annorlunda under andra försöket också. Jag hade fel då och jag har antagligen fel nu.

Korkad och svag. För mongot som delat min säng och min dusch och för en natt: mitt liv.

Två dygn som känns som en livstid.

När jag var på konferens häromveckan råkade jag förföra mr big boss på systerföretaget. Eller ja. Råkade...? Råkar gör man när man snubblar i trappan, spiller sin öl eller kommer försent till ett möte. Frida gjorde följande:

Börjar försiktigt med att högt över middagsbordet klargöra sin singeldom så att alla kan höra

Blir full

Ramlar på bowlingbanan och glider ut i oljan halvvägs längst banan (hade förresten tänkt använda den klänningen ikväll, kanske dålig ide)

Ger honom en "sexig" high five *skäms*

Tvingar honom att följa med järngänget på några extra nödvändiga öl efter att alla seriösa människor gått hem.

Gör sitt första move, armkrok under vinglig gång på småstadens kullerstenar

Andra movet. Luktar på hans rakade huvud och berättar för övriga gubbar att hon aldrig luktat på ett så gott huvud förut. (by god, jag älskar ju tjockt brunt hår. Kan jag sluta ljuga??) Big boss verkar inte helt obekväm.

Tredje movet. Lägger handen bredvid hans på soffan.

Fjärde. Tar hans hand lite diskret (har insett i efterhand att diskret inte går ihop med bord med glasskiva)

Femte. Lägger hans hand på sitt knä. Inbillar sig att han gjort ett närmande.

Sjätte. Släpar med honom till hotellobbyn. Åker upp i hissen med en av gubbarna och ropar ytterligare diskret ut sitt rumsnummer medan dörrarna stängs.

Jag är fortfarande förvånad över att jag slapp sova ensam den natten. Jag är ännu mer förvånad över att ryktena på jobbet verkar vara obefintliga.

mystik

Antingen har det slagit slint för halva Sveriges manliga befolkning eller så är jag jävligt snygg just nu.

lagen om all jävlighet

hur kommer det sig att man alltid får ligga när allt som kan vara orakat är orakat, veckan precis passerat pms och det ser som jävligast ut hemma? Jag bara undrar...

killar och frågetecken

Han svarade, trots avsaknaden av frågetecken. Han inkluderade ett frågetecken: hörs och ses framöver?. Det tog mig 45 minuter att formulera ett svar. Fyrtiofem. Antingen har jag problem med hjärnan eller så är jag sjukt intresserad av den här killen.

ödet vs tillfälligheter

Jag skickade ett sms. För ungefär en halvtimme sen. Det var ett sånt standard: Tack för senast hoppas du har en bra helg. Noll frågetecken. Mest för att jag i min forskning kommit fram till att män känner tvång att svara på frågor, men annars bara svarar om de faktiskt är intresserade. Jag kan ha fel, men jag lever ändå efter min regel. Jag har också läst klart min existensiella bok. Kvar är bara den där konstiga känslan.

För ungefär två år sen dejtade jag en kille som heter Anders. Anders kom aldrig att spela mer än en biroll i mitt liv. Vi träffades kanske fyra gånger och när vi sågs bjöd han på middag och vin och sen spelade vi guitar hero innan han förklarade att han älskar att tillfredsställa kvinnor. Dessvärre var han ganska dålig på det, så trots att han gärna ville fortsätta för evigt så gjorde det mig inget om han slutade. Men jag var ändå intresserad av Anders. Om det var för att jag kände mig ensam eller om det faktiskt var någonting med honom vet jag fortfarande inte. Anledningen till att jag slutade vara intresserad av honom var för att han en gång inte svarade på ett sms. Vi hade skickat lite fram och tillbaka och så plötsligt svarade han inte. Först tyckte jag att det var konstigt. Sen fick jag lite ångest (är jag för fet? Tycker han jag är för okvinnlig? Var det något jag sa?) men tvingade mig själv att inte höra av mig förrän han hade svarat. Det gick flera dagar utan att han hörde av sig och under den tiden gick jag igenom det dåliga självförtroendet, ilskan och sen började jag komma över honom. Då fick jag veta att det var något konstigt med min telefon och att den inte tog emot alla sms. Den skickades på service. Anders hörde av sig igen och undrade varför jag aldrig hade svarat. Vi träffades igen, men trots att han aldrig hade dissat mig så var känslan av att han hade gjort det alldeles för verklig och jag kunde inte bli intresserad igen.

Nu undrar jag om det var ödet som spelade in eller om jag kunnat vara lycklig tillsammans med Anders och vi hade haft 3 rödhåriga barn i ett hus någonstans närmare Bromma bara jag hade behållit min gamla telefon som var pålitlig som tåget. Eller var det tvärtom, missade jag mitt livs kärlek på grund av en tillfällighet? Och hur många gånger har det egentligen hänt?

jag håller i makten

Jag fick hans visitkort igår. Han fick inte mitt. Jag är alltså den med makten att höra av mig. "om du skulle vilja ringa" sa han. Det vill jag ju inte. Jag vill skicka ett sms. men man borde kanske ringa, det är kanske så man gör när man är vuxen. Jag vill höra av mig, men jag vet inte hur. Och skulle alltså kunna bara strunta i det. Låta det rinna ut i sanden och allt skulle vara som vanligt. Jag vet inte varför jag är sån. Men det är ju lättaste vägen ut.

The end of Mr Y

Är den bok jag är besatt av just nu. Det är ganska spännande hur många böcker med existensialism i formen av matrix som ploppar upp i min bokhylla. Den här boken är bättre än matrix. Den knyter ihop historien bättre. Jag antar att det är dagens teknikkunniga filosofer som öppnar världen på ett helt nytt sätt. Bibeln besvarar ingenting, Gud är död. Nu uppfinner vi Gud på nytt och svarar på allt det andra.

I alla fall. I en del av boken tas frågan "Vad är tankar gjorda av?" upp och gör en halvt vansinnig jämförelse mellan tankar/världen och en värld byggd i en dator. Om jag bygger en by med människor och träd i en dator med stor hårddisk och programmerar människorna att tänka själva med hjälp av språk och information som jag matat datorn med, vad är då den människans tankar gjord av? Jo, samma sak som alla andra saker i den lilla byn, ettor och nollor. Och om tankarna är gjorda av samma sak som allt annat så försvinner det inte, det lagras i hårddisken som programmeras om en aning efter varje tanke varje liten datormänniska tänkt. Mer minne tas upp. Om man då tänker att allt i den fysiska världen är uppbyggda av samma sak, elektroner och protoner, så borde våra tankar också vara gjorda av dem. Och som träd och människor aldrig försvinner utan sakta bryts ner och blir till något annat så borde också våra tankar inte försvinna bara för att vi tänkt dom.

Jag blir lite knäpp av att läsa sånt här, besatt knäpp, så jag kan inte sluta.

seg

Jag vaknar efter att ha sovit på soffan en ganska lång stund. ont i huvudet, munnen, kroppen... Känner mig lite sliten efter natten kanske. efter veckan. har läst en bok nästan hela dagen och är nöjd med det. klockan är 6 och allt jag ätit är lite frukost. och jag är nöjd med det... det blir nog en ensam hemmakväll ikväll. ingen har hört av sig.

och ja, jag är nöjd med det..

the wind of change

utanför visslar vinden i kattnätet. Träden ramlar nästan omkull och grannens svarta sopsäck som en gång täckt en grill på en balkong viner förbi. Min balkongmatta ligger nere på gården. Jag måste gå och hämta.

Idag har jag gått ner 1,9 kg. (eller ja, inte just idag, men fram tills idag sen jag bestämde mig). Snälla katten har haft ner rullgardinen i sovrummet. det är allmänt stökigt och jag har just följt en kille till tåget efter att ha tagit med honom hit från krogen igår. Han jobbar på det företag där red jobbade förut. Vilket antagligen betyder att dom känner varandra. måste kolla linkdIn.

monster

Hans skrik skär genom natten. Väcker döda till liv. Skapar längtan i lugnet och oro i stillheten. Mina nyinköpta solcellslampor lyser svagt i mörkret. Klockan slår tre. Jag har sovit två timmar och jag stirrar i taket med blodsprängda ögon. Tänker... om jag ligger kvar så kanske det snart går över. Han kanske somnar? Han lugnar ner sig och allt blir bra igen... Men så blir det inte. Monstret vrålar och när jag ignorerar börjar det möbleras om i vardagsrummet. Böcker puttas ner från bokhyllan. Ficklampan åker i golvet med ett kras. Det går inte längre. Jag kommer mörda honom om det här fortlöper.

När kvällen kommer försvinner han bort i en vit volvo och jag är ensam kvar med den snälla katten. Snälla katten kommer kanske sakna sin vän för mycket. I så fall vet jag inte vad jag gör. Om inte så kommer jag nog försöka ge bort den andra. Hitta åt honom ett hem där han kan trivas. Vissa är ju bara inte gjorda för att bo i lägenhet.

statusrapport

Ett och ett halvt kilo har jag gått ner den senaste veckan. jajje. *stolt* four and a half to go. jag snittade 8000 steg om dagen under samma tid, det skulle ju vara 10000... men man kanske inte får pressa sig själv för hårt. Tvålen är inte slut och den luktar fortfarande gott.

Meanwhile. Har utvecklat crusch på två män på jobbet. En vet ni om sen tidigare. Superunderbar hunk som fyller 22 i år. Tjugotvå!! inte ok. Men jag kan inte hjälpa att jag vill trycka min kropp mot honom varje gång jag ser honom. Han ser mest oförstående ut. Lyckligtvis ska han sluta och börja plugga snart. Den andra cruschen är lite mer seriös. Där kan man snacka om klicket! Jag är så attraherad av honom att jag till och med rodnar när jag pratar med honom på telefon. Ibland tycker jag han verkar som att han också är lite störd. Men det kan ju vara för att jag beter mig som ett MONGO. Han är dessutom lika gammal som jag och alltså lovlig. Men egentligen inte eftersom jag ska bossa över honom och jag vill inte få ryktet om att vara predator som utnyttjar män i beroendeställning av mig. men jag lämnar det öppet.

I övrigt. Borde städa. Vill göra mig av med min ena katt men tampas med skuldkänslor över det. Alternativet är att ett päron tar båda, men jag är ju så otroligt kär i den andra katten. Vill inte bli av med båda. Men dom är ett team. Det skulle antagligen inte fungera att sära på dom. Trött på att jobba. Inte för att något egentligen är dåligt just nu, men jag vill vara ledig. Läsa böcker. Gå långpromenader. Lyssna på musik och hitta mig själv igen så jag slipper ha ångestladdade drömmar varje gång jag druckit alkohol. Och jag skulle gärna vilja att den där frågan slutar upprepas i mitt huvud : "is this all there is?"

Störd i största allmänhet

Jag vaknade kallsvettig och torr i munnen. Ångestklump i magen och igenklistrade ögon. Trodde det var sant. Igen och igen såg jag framför mig hur jag greppade spritflaskan alldeles för hårt och ingenjörsringen trycktes ut, blev platt, tappade sitt mönster. Och jag tog den till affären på östermalm där jag en gång köpte den och pratade med den tjocka kvinnan med plastörhängen som meddelade att det var kört, den kan lagas och bli normal, jag får behålla den som den är.

Det kanske låter sjukt, hur vaknar man kallsvettig av det? Its just a fucking ring. Men för drömtyderskan i mig är det en enkel fråga att besvara. Någonstans känner jag att jag genom min vårdslöshet förstör det jag kämpat för i massor av år. Det är något jag missat.

Det nedvärderande mailet

Förresten väntar jag nu på det nedvärderande mailet. Det där han från igår skriver att jag är en trevlig tjej med många fina sidor men att han inte kände klicket och kärlek ska vara något stort och hoppas du får ett fint liv. Anledningen till att jag väntar är för att han är en sån fin kille. En snäll trevlig person som inte vill någon något illa och därför kommer vilja göra det snällt för tänk om vi stöter på varandra igen då vill han inte skämmas.

what is wrong med att bara låta det rinna ut i sanden?

Och vad är det för fel på mig som tror att jag känner alla människor trots att jag faktiskt inte gör det? jag antar att det egentligen bara är en liten vadslagning med mig själv. Vad vinner jag? jag får gå och lägga mig tidigt

Blogging

I allmänhet verkar det som att människor tröttnat lite på sina bloggar just nu. Det uppdateras sällan och jag känner mig likadan. Kanske är det våren och solen som förminskat längtan efter att dela med sig av saker, kanske finns det bara inte så mycket mer att säga.

Jag var på en internetdejt till igår. Jag har gått ur det där hela shebanget, men hade kvar en kontakt att träffa. Han var perfekt. Såg bra ut, var trevlig, hade samma värderingar som jag. Gav intrycket av att vara fantastisk i sängen. Sådär som att jag bara vill kolla om det faktiskt är så. Men det berömda klicket infann sig inte. Och jag tror han kände likadant. Frid och fröjd kan man tycka, men såna dejter ger mig alltid lite existensiell ångest. Varför är det så trevligt om det inte är till någon nytta? Varför? Och varför drack jag tre glas vin och blev full och drömde mardrömmar och sov extremt lite och mådde illa på jobbet hela dagen om jag ändå inte ens kommer få ligga för det? Jag är krass, jag vet. Men vad fan är poängen egentligen? Antingen är dom cepen eller så är dom jättebra och ingen av gångerna känner jag sparks. Kanske är det jag som har fel inställning. Igår hade jag till exempel haft en ganska dålig dag innan. Med hassel om de stulna sommardäcken och katter och föräldrar som beter sig som dårar trots att dom bprde vara för gamla för det och tack vare det missade jag tårta hos kära vänner jag träffar alldeles för sällan. Jag var helt enkelt inte i mitt esse. Kanske var det därför det inte blev några sparks. Kanske är jag bara en bitter och tråkig person som är svår att bli kär i just nu. kanske...

I don't usually do this

men jag var bara tvungen just nu. Den dök upp i lägenheten där jag befann mig igårkväll och den är bara... så fin på något sätt...

Löften

Den här veckan har jag ingått en pakt med mig själv och lovat mig själv tre löften för min framtida och nutida hälsa.

1. Jag ska gå ner mina fucking 6 kilon som jag pratat om sen tidernas begynnelse. Dom som jag alltid anklagar för att jag blir dumpad. Dom som får mig att känna mig liten fastän det är just tvärtom dom gör mig. Det började i måndags. Jag laddade ner viktväktarnas viktminskningsprogram och har följt det nästan strikt. Igår morse hade jag gått ner tre hekto och hoppet står högt.

2. Jag ska alltid ha god tvål och handkräm hemma. Den är dyr, men det luktar så gott och jag är så less på icas söta handtvålar och apotekets sterila handkrämer och jag hatar när det är tråkigt att tvätta händerna men ändå göra det för att man måste för att det är äckligt annars.

3. Vi har tillsammans med 50000 andra företag dragit igång stegtävling på jobbet. Jag ska ta tillfället i akt och gå 10.000 steg om dagen. Och jag ska hålla det. Och må bra.

Får se hur det går med det.