Att bryta en ond cirkel

Jag tänker tänker.... vaknar, somnar, äter. Tänker. Jag inser att min deppiga period startade med något jag inte avslutat. Min knöl i bröstet. Jag blev kallad till mammografi en dag i december men jag kunde inte och jag hamnade på fel sjukhus. Jag ställde in, och har ännu inte gjort något åt det. Kanske är det där min onda cirkel kan brytas och det nya kan påbörjas. Det är ett nytt år, och jag kan tänka mig att påbörja ett nytt liv.

När mörkret faller...

Och så börjar det bli mörkt i vintersverige. Och jag tänder lamporna i fönstet och på balkongen. Katterna får mat och någon kommer hem till hunden som har skällt hela dagen på våningen under. Bilarna utanför kör fram till dagiset och hämtar barnen till föräldrarna och någon skriker och blir ledsen och någon annan blir arg och höjer rösten och en tredje håller en teckning. Och ingen kommer till mig. Jag är ensam i min lägenhet byggd för fler och när jag är sjuk och patetisk undrar jag varför jag har byggt det här livet åt mig själv. Hur tänkte jag? Och varför fortsätter jag att träffa män som leder mig in i återvändsgränder? För att varje gång jag är frisk och stark så vill jag träffa någon som kan erbjuda mig sex och roligt, och varje gång jag är sjuk och vek så är dom.... inte här?

Det här är anledningen till att jag inte vill. Jag vill inte tänka på det här.

sjuk igen

Jag trodde det var över, jag trodde det var slut. Jag trodde att min hälsa, var som det skulle, och jag skulle ut..

Men det var fel, jag hade fel. damn it. Och idag har jag haft en chans att tänka lite, samtidigt som jag har låtsats jobba. När någon kund har ring har jag skitit i att berätta att jag är sjuk. "jobbar hemma" heter det. Jag orkar inte vara den sjuka personen längre. Eller, rättare sagt, orkar gör jag ingenting just nu. Bara ligga på soffan och tycka synd om mig själv. Det är mycket synd om mig just nu.

Men det där med sjukdom verkar ju vara något som går just nu. Mamman cita spekulerade häromsistens i varför man alltid tror att man skolkar från jobbet när man är sjuk. Själv hatar jag att ställa in mina privata ärenden när jag är sjuk. För det känns som att jag skolkar från mina kompisar. Och det är inte snällt. Ikväll ska jag egentligen träffa en underbar vän som jag inte träffat på evigheter, och jag har just lämnat ett gnälligt meddelande på hennes telefonsvarare där jag försöker låta frisk, men själv tycker att jag låter som att jag förställer mig för att låta sjukare. Imorgon har jag en brunch med ett gäng kompisar jag inte heller träffat på länge. Och på kvällen fira en annan vän som tagit sin examen kombinerat med lösa planer om att möta upp Red. Nu kommer inget av det bli sant. Istället kommer jag antagligen ligga i soffan med en katt på huvet och en på magen och datorn inställt på någon hjärndöd serie.

jag vill inte. Det var så jag menade. Jag VILL verkligen INTE

vilsen

Jag har kommit på mig själv med att tänka på Red. Det var meningen att vi skulle setts i lördags, men eftersom jag var sjuk var jag tvungen att ställa in. Det var hans förslag, men sen dess har han inte hört av sig. Inte frågat hur jag mår. Inte någonting. Och jag tänker: behöver jag verkligen honom? Jag vet hur jag känt för honom. This just might be him... Jag vet hur mina knän blivit svaga när jag lutat mitt huvud mot hans breda axel. Hur mitt resonabla jag tittat på hans yrke och ambitioner, politiska visioner, och kommit fram till att vi nog kan vara en match. Men är det verkligen värt det när han inte ens kan tala om vad problemet är? bagage? Det är ju tydligen inte en fru i alla fall...

Ny dator

Yours truly fick en dag för sig att hon skulle laga sin dator. Hon skruvade och pustade, bände och böjde. Fick slutligen in en pincett och ut en hög med damm och katthår. Datorn fungerade klanderfritt. Tills hon stängt av den en gång och startat den en gång. Då hade fläkten fått en knäpp. Nu måste man starta om datorn tre gånger för att den ska fungera.

- Ska du verkligen köpa en ny? hördes upprörda röster runtomkring.
- Du kanske kan laga den? En ny fläkt kostar inte många pengar.

Men faktum är att datorn redan varit på service av samma anledning två gånger förut. Och nu gäller inte garantin längre. Vilket innebär att jag skulle få betala för kalaset själv. Och med vetskapen om att samma problem kommer dyka upp om ett halvår igen så kändes det fruktlöst.

-Du borde köpa en mac. Hördes rösterna skalla. Och jag lyssnade, men hur kan jag, den resonabla, ever-ekonomiska, ickedesignfixerade, köpa något som säger status mer än prestanda?

- Du borde köpa... en viss processor... en viss prestanda... en viss färg eller ett visst märke. Tänk på...

Till slut blev jag trött på att tänka. Jag vill inte betala 10000 för nåt jag egentligen inte vill ha. Så jag köpte det billigaste. En acer, netbook. Den är skitliten. Den är blå. Den kostade 3900 istället för multum. Den ligger fint i knät och den väger ingenting. Den ska följa mig vart jag än går. Känslan jag känner är... nöjd. Problemet avlöst utan större ekonomisk skada. Nu kan jag vänta med att köpa en riktig dator tills det finns något jag vill ha.

downsizing

Idag har jag nog gjort mitt livs bästa köp. nämligen en telefon som på bilden. Den har ingenting. Ingen kamera. Ingen flashig internetsynkning, inga spel. Man kan inte ens kopiera över kontakter från sim-kortet. Men den har batteritiden. Och det är en viktelefon! Och den är röd! Det finns ingen hejd på hur bra den är. Den ska bli min partytelefon, och jag ska lägga min företagstelefon på hyllan då och då. yoeeee

Regler

Det är lördag förmiddag. Jag är inte bakis och funderar över hur jag ska utöva skadebegränsning i mitt liv. Och jag tror jag har kommit fram till tre regler som kommer få mig att må mycket bättre i själen


1. Var ärlig, men håll käften så ofta det går


2. Ta aldrig mer än 15 varor på IKEA


3. Det är ok att säga nej till energivampyrer

sjuk

Grädden på moset är förstås en släng feber och en trasig hals, hosta som skulle kunna leda till kräks och dessutom två katter som verkar vara magsjuka samt en dator som verkar packa ihop när som helst.

Det kommer förstås att bli bra. Det mesta går att lösa och hälsan återkommer väl förr eller senare, men just nu känner jag att jag inte riktigt förstår vad som hände. För ett halvår sedan mådde jag så bra som jag aldrig gjort förut. Jag hade så roligt på jobbet, och var klar med min utbildning, hade fått en ny lägenhet och hade en jätterolig semester inplanerad. Vad är egentligen skillnaden nu? Typ ingenting. Jag gillar fortfarande mitt jobb. Jag har flyttat in i den där nya lägenheten och den blir mer och mer inredd för varje dag. Jag har just kommit hem från semestern och köpte igår en ny flygbiljett. jag lider av det man kallar i-landsproblem.

Jag mådde inte så bra innan jag åkte heller. Trodde det skulle gå bort över semestern, men det tog tydligen bara en paus. Vad är det dom säger? Vid årsskiftet ska man ha styrelsemöte med sig själv och utvärdera det år som har gått, analysera nuvärdet och göra en aktivitetsplan för det kommande året. Det kanske är det jag ska göra idag när jag ligger hemma och tycker synd om mig själv istället för att vara på jobbet. Igår försökte jag laga min dator = försökte plocka isär den och pilla ut katthår. Funkade jättebra, men idag när jag startade datorn var fläkten inte alls nöjd längre. Men den låter inte blockerad längre. Bara paj. Det finns kanske inget val. Den är trots allt 2,5 år och min vanliga tro är ju att datorer inte lever längre än 3. det kanske är dags att begrava den och lägga ut sura tusenlappar på att köpa en ny. Undrar om det finns någon utan fläkt?

jobbig kund

Jag börjar känna mig som en jobbig kund... Jag har en groende konflikt med företaget jag hyr min lägenhet av. Jag tycker nämligen att ytskikten är lite sådär, och dom tycker att jag är jobbig och försöker ge mig kalla axeln.

Från början kändes det jobbigt att vara den kunden. Som är missnöjd, jag borde ju bara vara glad att jag har en lägenhet, eller? Är det jantelagen eller kvinnan i mig som inte tycker att jag förtjänar att få bo bra? För jag skäms fortfarande lite över mig själv. Men nu börjar jag bli arg och då kan jag inte hindra mig längre. Jag kommer ringa och vara jobbig och skälla och höja rösten och be att få prata med någons chef. Jag vet det redan nu. och redan ångrar jag mig lite i förväg, för vad ska dom tycka om mig?

lite kognitiv beteendeterapi kanske?

Tillbaka på jobbet

På bordet stod en flaska sprit och en massa choklad. Dom vet tydligen precis vad jag behöver...

Så vad hände egentligen med Red?

Det var en vibrerande fredagkväll när han kom hit. Jag mötte honom på stationen och det var lite konstigt men det övergick till en trevlig kväll. Vi åt middag och drack vin. Tittade på film och somnade i soffan. Mkt mysigt...

När klockan slog tre bestämde han sig för att han skulle gå hem. Eftersom jag var yrvaken och fortfarande lite full blev jag arg och kunde inte hindra mig. Jag sa saker till honom, som att han är konstig och att jag är konstig som träffar honom. Jag minns inte exakt, men jag gick och la mig irriterad. Det är ju uppenbarligen något fel om han hellre väntar på en oviss nattbuss i ett område jag är så nyinflyttad till att jag inte ens kan peka vilket håll han ska gå åt för att hitta en nattbuss, än att sova kvar och ta det trygga tåget nästa morgon, även om han måste gå upp tidigt.

När jag inte kunde sova av frustration över hans ovilja att berätta för mig vad det egentligen är som stör honom skickade jag ett sms. Skrev att det är ok om han bara vill ha sex men att jag inte förstår mig på honom, för han beter sig varken som att han är ute efter sex eller ett förhållande. Undrade om han bara var ute efter att somna på min soffa eller om han är gift. Att han kan vara ärlig mot mig.

Svaret kom på en minut. Han menar tydligen inte att såra mig och han tycker att han är ärlig. Han är inte gift. Han vill fortsätta träffas när jag kommer hem.

Och jag kände att jag antagligen tappat lusten. Mitt tålamod för människors bagage börjar tryta och jag är trött. Förstår inte hur man kan vara 30 år och inte känna sig själv så mycket...

Till saken hör väl antagligen att han hört av sig medan jag varit borta. Taffligt och fyrkantigt som vanligt. Använder uttryck som "på snart återseende", som om jag är hans kund. Men faktum är att han är sådan. Frågan är om jag klarar av det. Hur svårt ska det vara att hitta en manlig man som är som en kvinna? Som kan prata om allt och inget, ta halva bördan hemma, som kan tänka sig att inte jobba ihjäl sig och inte vara en slacker. Som inte gillar flygvärdinnor och som kan laga mat. Som har tillräcklig EQ för att förstå att man inte kan bete sig på vissa sätt mot andra människor. Är det för mycket begärt?

hemma igen...

Ibland är det skönt att vara en resenär på livets motorväg. Man behöver inte tänka så mycket på vart man ska eller vad som kommer hända där. Analys är redundant. Jag är nyss hemkommen från en roadtrip om ca 750 mil som sträckt sig från USAs östra kust tills dess västra. Jag har sett så mycket tjocka människor, så mycket äcklig ignorans och så många underbara underbara saker. Jag har bara trott att jag ska dö två gånger. Den ena gången i en liten byhåla där vi råkade köra fel och hamna i slumområden med skabbiga människor som ropade saker efter oss. Det slutade med att vi spelade guitar hero med nya vänner till klockan 5 på morgonen. Andra gången var när grand canyon var fylld med snö och vi skulle försöka ta oss ner från berget med sommardäck och automatväxlad bil. Men det gick vägen.

Min hemkomst var planerad så att jag skulle bli mött av min mamma och bjuden på middag i mina föräldrars lugna vrå. Sedan misstänkte jag att jag skulle vara så trött att jag inte skulle vilja åka hem utan sova kvar i mitt flickrum och samla mig inför nästa dag. Saker blir inte alltid som man tänkt sig.

Jetlaggad och sjuk anlände jag på arlanda bara för att få reda på att sas valt att lämna min väska i köpenhamn. I bilen på väg hem fick jag veta att mamma träffat en ny man och numera bor hemma hos honom. Middagen bestod av tårögda föräldrar och Frida som tappat matlusten. Dom hade båda ställt in sina planer för kvällen för att kunna spendera den med mig. Och jag ville bara därifrån. Jag har varit med om detta förut, dom får göra som dom vill. Jag har ingen lust att se dom gråta när jag själv är trött och sjuk och bara vill vara trygg. Jag hatar drama och har ingen respekt för att dom inte sagt något förut utan väntar tills jag kommit hem efter ett dygns resa för att jag ska kunna bli riktigt chockad. Så jag packar in mina få saker jag fortfarande äger och mina katter i bilen och åker hem. Tyngd av att komma hem till ensamheten i min lägenhet som fortfarande inte är ett hem. Oron för pappa som nu är ensam i det där huset. Hatet mot mig själv för att jag anklagar dem för min egen ensamhet. För att jag helt ärligt tror att jag alltid kommer leva ensam för att dom lärt mig om kärlek.

Toppa med en månads post och ett tomt kylskåp och det är nästan så jag önskar att jag tappat bort mig själv någonstans i usas öken.

En oviss dallrande paus

Sedan sist har det gått en oändlig tid. Yours truly har haft obekväma samtal med red, hon har stått i glittrande galaklänning på stora trappan i stadshuset och fått rungande applåder. Hon har stått på arlanda med ångest när flyget blev inställt och tanten bakom disken meddelade att det inte finns fler flyg dit jag vill. Fick åka hem igen med svansen mellan benen och supa sig full på föräldrars alkohol i ett försök att dränka sorgen.

Men nu försöker vi igen. Och om allt går som det ska är jag inte hemma förrän i mitten på januari, kanske kan jag smyga in något här innan, men risken är stor att det inte blir så. Lessen Mamacita... =o(

God jul på er!

han är på väg...

och lite nervös är jag allt.

Grand svarade ett dygn senare, med en smiley utan ord. Det räknas inte. När jag tänker på det så var Red en sådan jag faktiskt trodde kunde vara... ja... det där som jag aldrig trott att Grand kan. Egentligen helt utan anledning förstås, för Red har aldrig visat intresse för att bli den personen. Men...

nu är han på väg.

Plötsligt började styrkan återvända

Och nu har ljudet på min telefon varit påslagen i hela tre timmar. Saldot på mitt konto har shoppats ner till hälften och jag har faktiskt kunnat röra mig ute bland folk. Utan att oroa mig, utan att vilja springa hem och gömma mig. Det är stort

And so he rose from the dead...

Eftersom den här bloggen har kommit att nästan uteslutande handla om män med inslag av när jag gör bort mig så är det väl lika bra att fortsätta. Idag kom nämligen ett sms indimpande från ingen annan än... Red... Som om inget hänt, som nånting Gud har sänt... (kom igen då, vissla med och gissa melodin)

Undrar hur jag mår, kanske vill jag ses i helgen?


Och jag, som egentligen inte vill vara den där kvinnan, du vet, som idag på lunchen deklarerade för gubbarna att anledningen till att jag inte ger blod är deras bestämmelse om att man inte får ha haft en ny sexpartner på mer än tre månader, jag tänkte så här: "Jag skickar ett sms till Grand, om han svarar inom två timmar så håller jag mig trogen detta nattliga ragg, mina köttsliga lustars dröm, womanizer of the year, mottagare av mina än så ologiska känslor" Logiken är att om han svarar finns något där, något... je ne sais quois.. som kan belönas med trohet i tre sekunder. Mest för att jag längtar efter en anledning att vara trogen. Mer än att jag faktiskt känner för det.


Meanwhile.... I en lägenhet norr om den stora staden skickas sms, smids planer för förförandet mellan två vuxna rödhåriga människor. Kommer Grand att stoppa dom i tid?

Att köra på en liten tant

... är lättare att ta sig ur än man tror. Att tänka på den ångest jag hade är jobbigt. Att tänka på samtalet med försäkringsbolaget är lätt. Jag behövde inte fylla i några papper, inte göra några jobbiga samtal. "Nejmen ojdå!" Sa den mycket trevliga kvinnan i telefonen "Det var ju inte så roligt" Sen knappade hon lite på datorn och berättade att hela olyckan kommer kosta mig max 3600 kronor över 3 år. Alltså en hundring i månaden extra på min bilförsäkring. Min budget medger alltså att jag kan köra på någon en gång var tredje månad utan att jag blir ruinerad. Vilket innebär att jag i princip kan börja behandla min bil som en bumpercar. Sen började hon istället fråga om min förestående resa och deklarerade att jag inte behöver oroa mig över nåt.

Att laga min bil skulle förstås ha kostat mer. Men med tanke på att jag fick en repa i lacken och en bucklig registreringsskylt av att klämma sönder tantens backlucka så tål nog min bil ganska mycket. En registreringsskylt författigar mig bara 60 kronor.

Det är en galen värld vi lever i och man kan ju tro att jag skulle kunna släppa detta nu. Men det går inte. Jag orkar inte med tanken på att min telefon ska ringa så jag har stängt av den. Det är lite dåligt med tanke på att mitt jobb går ut på att jag ska vara nåbar. Det är också ganska dåligt för att jag vill behålla mina vänner. Men förhoppningsvis går det över snart.

allt är löst, som vanligt...

Tanten överlevde, bilen mår bra, ingen är arg och försäkringsbolaget tar hand om allt... Det känns nästan som att allt gick för lätt...

Men jag känner fortfarande att jag har många jobbiga samtal kvar och jag låter min telefon fortsätta vara avstängd...Fortsätter stänga in mig och låter bli att prata med någon. Hjärtat bultar fortfarande lite fortare. Jag har fortfarande tusen saker på min lista och min lägenhet är fortfarande inte ett hem.

grand kan bli en evighetshistoria

Igår stod han i min nya lägenhet och tittade forskande in.

- Du har ju inte direkt kvinnlig inredning...

Jag tittade ut över verktygslådor och byggskor. Fönster utan gardiner blomlösa fönsterbrädor. Sedan gjorde han iordning mitt sovrum med stearinljus och filtar och bad mig lägga mig i hans innersked. Och där spenderade jag min eftermiddag.

Det dumma är att jag någonstans börjar utveckla känslor nu. Jag tror inte det är på riktigt. Jag vet ju att vi inte kan bli.... någonting... Han är för upptagen med att resa jorden runt, kindpussas och lägga upp bilder på sig själv med tusen brudar på internet. Och jag är för upptagen med att inte bli imponerad av sånt. Hur ska jag kunna förklara för mig själv det som följer? När jag kör honom till stationen och vi pussar varandra farväl. Hur vi båda stelnar och det är som att vi samtidigt förstår. Känslor vi inte velat prata om. Jag trodde det var slutet. Att vi inte skulle höras mer. Men mitt i natten trillade det in. Ett litet sms. Om ingenting. Beviset på att han förstått och att han accepterar?

Måndag morgon och veckan kommer bli skit. Möten med gubbar som utövar manlig härskarteknik och jag ser igenom. Orkar inte vara en bra kvinna och stå ut. Säger ifrån, och får leva med att de av princip ska sätta mig på plats. Avslutar dagen med att köra på en äldre kvinna i en liten röd bil vid en stoppskylt. Saknar styrka att ta hand om situationen. Saknar rätt person att prata med. tänk vad lätt allt var när man var yngre och det alltid fanns föräldrar som kunde tala om för en att allt kommer bli bra. Nu spelar det inte längre någon roll vad andra säger. Jag ansvarar ensam för mina handlingar och just nu känner jag att jag inte har kontroll. Tänk om hon är skadad. Tänk om anledningen till att hon inte svarar på mitt telefonsamtal är för att hon ligger på sjukhuset med svåra ryggsmärtor. Efter att jag körde på henne.

Jag har en lista igen. Och jag vet inte i vilken ände jag ska börja.

Dimmigt och suddigare nu

Konstigt nog känner jag mig fortfarande rätt ensam. Jag vet inte om det är för att det ekar i mitt hem eller för att mitt nyss nämnda hem är så... byggt för två... Men idag flyttade två av mina favoritherrar in. Så antagligen kommer jag inte få sova inatt... Jag kommer vakna av att dom utforskar... Pappa var här och lämnade dom. På tio minuter hann han rätta till lampor som jag hängt snett och utforska luckor jag inte ens sett. Jag brukar säga att jag klarar det mesta själv... men ibland undrar man ju...

Nåväl.