under temat motsättningar

Romantiskt: Som jag tidigare nämnt att jag är desperatare än någonsin, ändå vill jag inte att någon ska ta på mig. Längtar efter kärlek, passion, värme, glädje, dansa tryckare, skämta snuskiga skämt, bråka om menlösa saker. Men om någon erbjuder mig närhet är min första impuls att skriva om det på bloggen istället för att uppleva det.

Vänskapligt: Jag känner mig ensam nästan jämt. Men när jag umgås vill jag bara åka hem. Kärleken som fanns för mitt crew är som bortblåst. När de anstränger sig för mig blir jag bara irriterad. Samtidigt är jag mot dom som Douglas beskriver den ensamma flickvännen. Kommenterar, konfronterar och ger dåligt samvete. Det är inte min mening. Det var en perfekt sommar med dom. Men sommarförälskelsen är över och jag känner inte likadant för dom längre. För ett par veckor sedan hade jag fruktansvärd ångest över att bli mitt vanliga jag. Den som går till jobbet och pratar med allvarliga rösten och ringer arga samtal och domderar över männen. Nu är förvandlingen komplett och det gör ingenting. Istället passar inte omogenheterna längre. Människor som inte klarar att ta ansvar, planera ens en liten tillställning eller är livrädda för att vara vuxna. Även om det är precis så jag har agerat hela sommaren så föraktar jag det nu. Jag ljuger för att slippa umgås med dom. Och samtidigt som sommarförälskelsen sakta lägger sig så infinner sig saknaden efter mina gamla vänner. Jag lägger till ett nyårslöfte: nu ska jag anstränga mig för att vinna tillbaka gammal vänskap.