en liten kommentar till fyllots inlägg

...även om jag faktiskt är mer desperat än jag riktigt kan minnas att jag varit på väldigt länge så står jag knappt ut med tanken på att någon ska ta på mig. Det känns lite konstigt för mig... handlar kanske om det där... du vet... som jag inte riktigt klarar att uttala... att det ska vara någon som är sådär äckligt speciell för mig... Och jag förstår inte riktigt vem det skulle vara... jobbigt.

Igår var jag på middag med ett gäng jag inte umgås med så ofta. Mitt emot mig satt en man som lever i ett engagerat samboförhållande och efter en stund började vi förstås prata om det oundvikliga. Någon hade träffat mitt senaste ragg på krogen och tyckte att han var ju en stilig karl och varför ville jag inte ha honom? (jag kan inte låta bli att undra om underfrågan på den frågan är - what the fuck is wrong with you woman? Både stilig och framgångsrik och här går du utan honom i handen?) och mitt svar var att det där berömda klicket uteblev.

Klicket... Ett ord som jag känner mig tudelad till. Jag tror nämligen inte på klicket. Jag tror inte man kan känna av en människas aura på tre sekunder och veta om han/hon är rätt för mig. Däremot tror jag att man efter tre dejter definitivt vet om man vill slita av honom kläderna eller om man hellre vill att han behåller dom på. För det där tycker jag är viktigt. Det måste finnas passion. All respekt åt att man inte kan hålla den vid liv jämt och ständigt, men jag tycker att den ska finnas där till en början.

Mannen mitt emot menade att det där klicket inte har någon betydelse. I det stora hela. Han nämnde att han och hans tjej har sex ibland, men mest för att det är ett måste och för att dom tycker om varann. Men passion? Har aldrig funnits där.

Snälla goda gud som jag inte tror på, låt mig hellre leva ensam eller tillsammans med en kompis än anamma den synen på livet.