voyeur

Jag har upptäckt att jag alltmer betraktar mitt liv som om jag är författaren av det.

Som när jag gick till tåget iklädd mitt nya glansiga läppstift och högklackade skor och en kille som knappt kan ha varit mer än 20 år ropar HEEEY BABE efter mig och jag känner mig inte förvånad även om jag efteråt undrade vad han egentligen menade med det. Drev han med mig för att en så gammal kvinna som jag poppar till sig med lite glansigt läppstift? Jag bestämmer mig för att han tycker något positivt för han är själv väldigt piercad i hela ansiktet och bär på en lila påse som klirrar och han gick framåt med en tjej som uppenbarligen var en bra vän till honom. I mitt huvud är scenariot stort och långt och fullt av detaljer.

Som på vägen hem då jag tittar noga hur jag ska åka för att komma snabbast och blir sedan distraherad av en gammal gymnasievän och hans tjej följt av några småkillar som härmar vad vi säger och sedan skickar någon form av flört mot mig över tunnelbanans mittgång och jag missar att gå av där jag ska av och måste istället vänta på nästa hållplats och åka tillbaka. För i mitt huvud har jag konstruerat vad den ena lillkillen lever för liv och vilka kompisar han har. Och själv har jag ADHD och kan bara prata i enstaka stavelser.

Och på min ena sida vid middagsbordet blir jag lite förbannad på en av killarna för att han är medlem i alla internetraggningssajter som finns och har 15 potentiella dejter i sin msn-lista och sin mobil och han erkänner glatt att han antagligen inte ser skogen för alla träd och igen tappar jag tron på männen på kärleken på livet och på min andra sida sitter en annan man som har blivit tillsammans med en mus till tjej som knappt säger något och använder inget smink och på överkroppen har hon någon slags mjukiströja och han. Han sitter i kavaj och är dubbelt så snygg som hon och det ger mig hopp för annars är det alltid tjejen som är snyggare och bättre på alla sätt i alla par jag vet förutom ett.

Och trots att jag bara druckit en öl trampar jag fel i mina klackiskor och nu gör min fot så ont så ont och jag ska äntligen sova.

Byt jobb och gå vidare

Stop whining and just do it. Som jag tror att ni alla säger bakom era datorskärmar. Och därför ska jag berätta en liten historia om varför jag inte gör det.

Historian handlar egentligen inte om mig, men den kunde göra det. Den handlar istället om vänner till mig. Starka stolta kvinnor med ungefär samma yrkesutövning som jag. Ungefär samma ålder, ungefär lika utsatta.

En var den enda som inte blev bjuden på fest som företaget betalade.

En annan var den enda på kontoret som inte fick julklapp.

En tredje fick automatiskt 1000 kr mindre än man som började samtidigt. Med samma utbildning. med samma erfarenhet.

En fjärde blev inkallad från viktigt möte för att passa chefens bebis medan han gick igenom några papper.

It goes on and on.

En del av mig skriker åt mig att lägga ner, ge upp. Byt jobb och gå vidare. Välj en annan bransch, en med större tolerans. En med mindre gubbar.

En annan del av mig känner ansvar för kommande generationer kvinns. Om inte jag, som är gnällig i bloggen men stark på jobbet, sätter dit gubbarna och får dom att förstå så kanske en annan måste det. Och hon kanske är stark på bloggen och vek på jobbet.

Sen tar det emot att byta jobb, för jag kanske måste gå ner i lön, få mindre ansvar, mindre frihet. Det är lågkonjunktur därute och jag är inte en fighter. Jag klarar inte att genomlida i väntan på bättre tider.

may I ask who´s calling please?

Sen upprepade jag en konversation jag faktiskt haft idag i mitt huvud. Den uppspelades på telefon.
gubbe - Hej F, är du på kontoret?
jag - jajamän! Är du på möte?
gubbe - kom just ut. Är Kalle K där också eller?
jag - ja, han är här
gubbe - är han busy eller?
jag - ja, han pratar i telefon
gubbe - jag har märkt det. Skulle du kunna be honom ringa mig när han är klar?
jag - var det allt?
gubbe - ja, jag sitter i bilen här nu ska åka till nästa möte
jag - du... nästa gång kan du väl testa att skicka ett sms och be honom ringa när han är klar, det är ungefär samma funktion...
gubbe - va?
jag - ja, jag tycker det är lite oartigt att anta att jag inte har något bättre för mig än att vidarebefordra meddelanden mellan dig och kalle k
gubbe - va? men, asså, det är ju lite irriterande att det varit upptaget hos honom en stund nu
jag - jag förstår det. Men det gör inte mig till hans sekreterare. Eller din.

JaG GÖR INTE SÅ MOT DIG!!! motherfucker.

jag har inte sagt motherfucker på åratal. Jag sa det inte nu heller. Jag tänkte det i huvudet. I huvudet hade jag också ett automatvapen och sköt sönder hans kontorsstol så han skulle få sitta på golvet nästa gång han kommer in på kontoret. Men det hände inte nu.

Insomnia

Efter bara två timmars sömn vaknar jag. Väckt av en klump i magen som talar om för mig att något vill ut. Något jag glömt. Något... jag borde komma ihåg... Jag ligger på rygg i sängen och har en fantasikonversation med ett antal personer i mitt liv.

Det börjar med min chef. Lönesamtalen är på gång och med tanke på att de för ungefär ett halvår sedan tvingade mig att skriva på ett avtal som har sänkt min prestationsbaserade lön med ett gäng pengar så spelar det ingen roll om jag får 2 eller 3 % lönehöjning. I kuvertet kommer endast en sänkning att märkas och det gör mig lite förbannad. Men oroa er inte, jag har fortfarande råd att mata mina katter med finaste findus. Dock försökte jag diskutera saken med min chef. För jag tycker det är konstigt att andras prestationslön höjts med typ 100% medan min sänks. Och jag fick svaret "Nu ska du tänka på att du har en väldigt bra lön med tanke på din ålder och din erfarenhet". Sen drog han någon slags harang om att han själv är bitter för att vissa gubbar i andra branscher tjänar mer än honom. Jag och min chef förstår inte riktigt varandra.

Sen hade jag diskussion med min mamma. Idag ringde hon nämligen och hintade att hon skulle vilja åka på weekend med mig någonstans. Något som hon frågade redan i höstas om vi inte kunde göra till sommaren. Jag låtsades att jag inte förstod vad hon menade och samtalet avslutades.
Nu togs samtalet upp igen. "Jag saknar min mamma, men jag vet inte vem du är. Du har behandlat mig ganska illa under årets första månader och jag vet inte om jag kan lita på dig. Jag kan inte åka någonstans med dig."

Det kändes inte bättre. Det kändes som att mamma har massor av problem som jag inte förstår men bara kan gissa och jag kommer aldrig få tillbaka henne som hon var.

Sen gick jag upp och satte mig i den kalla läderfåtöljen framför fönstret. Stirrade ut på ungdomarna som gick därnere. Tänkte på att min bror ringde mig på fyllan igår. Påstod att jag svarade på vår pappas nummer och tyckte jag var dum i huvudet som trodde att felet antagligen låg hos honom och inte hos telefonbolaget. Sen avslutade han med "kan inte du träffa någon nu? Någon riktigt snäll kille. Det skulle jag tycka var kul"

Ja, varför inte lite mer ångest. Den tackar vi för. Idag hörde han av sig och bad om ursäkt för sig själv. Någonstans förstod han att telefonbolaget antagligen inte gjort fel. Och att han sagt något aningen dumt.

Men jag älskar honom ändå. Och nu dricker jag ett glas vin för att dämpa min insomnia och för att visa för mig själv vilken fucking jävla misär jag kan ha om jag inte skärper mig.

walking down memory lane

En gång var jag i London i tio månader. I helgen var jag där i fyra dagar. För första gången sen den långa gången och däremellan har det passerat nästan ett decennium. Jag hade nog inte förväntat mig det, men minnena förstummade mig. Jag brukade finnas där. Jag satt i väggarna på mitt gamla jobb. Inget annat var samma. Personerna kände inte igen mig. Jag kände inte igen dom. Jag kände ingen lust att festa på ställen där åldern har fastnat på 23 men jag har blivit 30. På korten vi tog såg jag mycket äldre ut än förut. Age is just a number they say.

Imorgon ska jag jobba.

Vansinnesutbrott

Häromdagen mailade jag min chef och berättade att jag tycker bonussystemet på mitt jobb är skevt. Idag kom svaret

"För en person med din ålder och erfarenhet ska du vara ganska nöjd tycker jag"

Jag var tvungen att ringa upp genast och fråga, för jag undrade. Hur i helvete vågar han förringa min åsikt med min ålder? Han skrev inte lilla gumman, men han menade det. Det var inte ens det mailet handlade om, huruvida jag var nöjd eller inte...

Han menade att han inte menat det så, utan ville bara få mig att se det ur ett annat perspektiv. Och jag tror honom. Men jag vet inte om jag tror att han har det inbyggt i sitt system eller om jag tror att jag är överdrivet känslig. För någon har skrapat upp sexistsåret förut och nu kan jag inte ens röra det utan att det gör ont.

Har någon plåster?

I bilen med en bästis

"...jag kan inte bara släppa det. jag KAN inte bara acceptera, jag kan inte släppa och låtsas som ingenting. Jag kan bara inte lämna hennes slitna utseende och blanka ögon bakom mig. Jag kan inte låtsas som att min mamma inte är alkis och välja att må bra. DET FUNKAR INTE SÅ"

...

hon försökte ju bara få mig att må bättre.

suck

utflykt

Igår gjorde jag en spännande utflykt med människor jag inte umgås med så mycket. Vi kastade oss i bilen och körde tills vi parkerade och där var vi. I en främmande stad. Med främmande människor. Med en australiensisk bartender som stammade fram frågor till mig nervöst efter att jag sagt att jag bott i hans stad. På hans kust. I ett område han inte kände mycket för, men att jag kunde uttala saker på hans sätt verkade imponera...

Synd bara att han hade gräsliga tänder och antagligen var minst 5 år yngre än mig.

En kvinna i sällskapet förklarade att hon ser sig själv som 50% singel och 50% sambo, för hon håller alltid ögonen öppna för något bättre. Och raggade skamlöst på en man som var med. Jag fattar inte... Visst om man inte ser sitt dejtande som helt seriöst. Men SAMBO! hur går det till? Är man inte nöjd gör man väl slut? Ibland tappar jag bara tron på mänskligheten...

Är det ett val att leva ensam?

På senare tid har jag fått framförallt två ångestframkallande kommentarer. Den första var från min mamma

"Så Frida, hur gick det egentligen med den där Red som du pratade om förut?"

mutter mutter, han var lite långsam i starten, det blev inget, mutter

"Suck... Men Frida, nu får du allt bestämma dig... Antingen är dom för på, eller så är dom för av. Hur vill du ha det egentligen?"

Det är väl kanske inte alltid ett val? Det måste ju kännas rätt! Annars lever jag hellre själv.

"Jag vet att du klarar dig själv gumman, du har bevisat det. Nu behöver du inte bevisa det längre, varför kan du inte bara träffa någon och bli lycklig?"

Som du eller? Fuck you mama.

Den andra kommentaren kom från en numera pensionerad man som kom till kontoret och åt lunch med mig och de andra idag.

"Jag förstår inte varför det ska vara så svårt för dig att hitta någon? Du slösar ju med livet i olycklig ensamhet när du kunde leva i parrelationlig bliss"

Och framförallt slösar jag med nätterna på sömn när jag kunde få ha all the sex och middagarna som jag måste laga själv och spriten som måste drickas för att våga ragga på vältränad 18-åring på krogen.

Ibland undrar jag om det är mitt val att vara ensam. Jag inbillar mig att jag hellre är själv än med fel person, men jag kanske bara lider av falska förväntningar. Eller så kan ingen leva med mig och jag har bara inte förstått det än. Hur listar man ut vilket svar som är det rätta?

Internetdejting

Av valfri underlig anledning fick jag för mig att kärleken kanske häckar på internet, för det finns ju så många andra bra saker där... Sagt och gjort, jag hittade en spännande journalist med vardagligt men ok utseende och charmiga och roliga ord att ta en promenad med i vårvädret.

Och han uppfyllde alla fördomar som kan finnas om internetdejting. Bilden han tagit måste ha varit en lucky shot. Man ser att det är han, men kanske lite photoshoppad.

Han avslutade nästan varje mening med att stirra längtansfullt på mina bröst.

Han stirrade längtansfullt på förbispringande joggarinnors rumpor.

(for the record, jag hade typ vinterjacka på mig, det var seriös avklädning med blicken)

Han försökte hålla mig i handen

Jag tog tillbaka handen under tystnad

Han försökte hålla mig i handen en gång till

Jag uttalade att jag nog ville behålla min hand för mig själv.

Han uttalade att han gärna skulle hångla.

Jag lät tre lååångsamma sekunder passera i smärtfylld tystnad. WTF!!!!? Har människan ingen självdistans.

Jag lät honom förstå att jag hade gissat det men att jag nog står över.

Han berättade att han tycker det är mysigt att hångla och undrade om jag inte kunde tänka mig lite tongue on tongue-action trots allt.

Jag svarade att jag tyckte det var en dålig ide, men det var ju trevligt att träffas, hint hint.

Han drog en lång harang om att det kanske är en dålig ide för en bra människa som jag att bli sedd med en murvel som han.

Jag höll tyst om att jag gillar journalister i allmänhet. Sen gick jag till bilen och åkte hem.

seg i kolan

Jag är lite långsam i fingrarna för tillfället... jag är lessen, men det känns liksom lättare att tapetsera än att fundera över mitt liv och vad som gör mig lycklig...

Det fanns inget

Fan också

Nu är det jag som slutar ta åt mig personligt

Gubbdjävulen är bara typ 34 och helt korrupt. Han gick över mitt huvud och klappade mig på huvet med mitt eget jobb.

Vänner. Jag sitter nu och tittar på jobbannonser. Jag vet inte om det finns något annat jag vill göra, men jag vet inte heller vad som händer om någon sexistjävel trycker ner mig igen. Jag är typ två nanosekunder från att explodera.

hushållsetikett

Jag - Det är typ stopp i avloppet

Pappa - Men det är ju jätteenkelt! Du ser precis hur avloppet går under diskbänken, det är bara att ta bort den där brädan och ta en hink så hittar du exakt vad du behöver rensa.

Lillebror - Eller så köper du sånt där medel och häller ner i avloppet så det löses upp av sig själv.

Gissa vilket råd jag följer as we speak.

Vem jag läser?

Av någon underlig anledning så läser jag bara dom jag vet läser mig. Jag har börjat läsa andra, men jag glömmer dom någonstans på vägen, även om jag tycker deras bloggar är kul och välskrivna... Så om du läser mig och vill att jag ska läsa dig, gör ett litet väsen av dig! Jag kan ärligt säga att jag läser alla som någonsin hört av sig till mig på ett eller annat sätt...

Folk har ju alltid åsikter om katter i koppel

Undrar vad dom tycker om att jag har min katt i koppel.... - på balkongen!

Grejen är att han försöker klättra över staketet om han är lös. Har han koppel på sig sitter han snällt och tittar ut. Jag vill ju helst inte att han ska ramla ner och dö.

Samtal II

Solen skiner, fåglarna kvittrar, Frida är ute och går med medelålders kommunalgubbe hon just träffat för första gången. Mötet är nästan slut och kallpratet ska ta vid

Kommunalgubbe - Jaha, så när är det dags för dig?

Frida - För vadå? För han kan väl inte mena bebis? Jag har ju på mig massa kläder och en jacka och är allt annat än gravid

Kommunalgubbe - Ja, jag tyckte mig ana en mage därunder jackan?

Frida - Hah, nejdu, jag är bara fet

Kommunalgubbe - Hahaha... skämtar du?

Frida - Nej. Jag ska inte ha barn

Kommunalgubbe - err... ursäkta

1. Jag orkar faktiskt inte anstränga mig för att dom ska känna sig bekväma längre. Säger dom något dumt ska dom få sota för det

2. Imorgon blir det till att gå upp tidigt och jogga

Samtal

Snickare - Så, Frida, hur känns det egentligen att vara så gammal som du?

Frida - Vet du, jag tycker att livet bara blir bättre ju närmare 30 jag kommer

Snickare - Haha. det tror jag inte på. Jag har ju typ ångest för att fylla 24.

Frida - Du ska få se... Där i din ålder är det mesta ångest. Nu känns allt bara bättre och bättre

Snickare - ...Tjejer kanske blir bättre ju närmare 30 dom kommer. Men killar blir det fan inte.

Betyder det här att jag skamlöst kan ragga på 22-åringen jag har the hots för?

Sooo trött

Jag har varit ledig några dagar. Det är en kombination av det underbara fenomen vi i det avlånga landet falukorv kallar arbetstidsförkortning och slutet av semesteråret = om dagarna inte spenderas lediga ges dom ut i pengar som det dras typ 100 % skatt på. Alltså, ledig. Och jag passade på att kalla in ett par sysslolösa människor och tvinga dom att hjälpa mig tapetsera om i kök och vardagsrum.

Vilken fantastisk skillnad! Borta är det min granne kallar miljonprogramstapeterna i kissrosa (ni vet, om man ätit mycket rödbetor) och framme är något som känns mer som.... mitt! Nu är det bara sovrummet kvar. Jag vet dessutom vilken ny säng jag ska köpa. Jag längtar efter den dag jag kan krypa ner i den sängen i min ensamhet och känna att nu... nu är allt det här mitt och här är jag. Livet är ganska bra.

"Jag gillar sex"

Sa en kille som jag dejtade för ett tag sen, vi kan kalla honom mantvåpunktnoll (vilket refererar både till hans längd och det faktum att han kanske är den mest moderna man jag vet, åsiktsmässigt). Jag skrattade självklart rått åt honom:
- HAHA. Juste, för det gör ingen annan.
Well, förklarade han, det är en skillnad mellan att gilla sex och att gilla att komma.
Jag skrattade fortfarande rått i huvudet men utanpå var jag tyst.

Sen dess har jag tänkt ganska mycket på det där. Mantvåpunktnoll talade sanning. Han gillar verkligen sex. Sexet i sig, inte själva kommandet. Och jag har nog aldrig varit med någon som fått mig att känna mig så vacker och porrig och kvinnlig och jämställd på samma gång. Jag brukar säga att jag älskar att jag snart är 30 för det betyder att jag får ligga med 30-åriga män. Tänk att aldrig mer behöva hantera det hetsiga, osäkra i män som knappt passerat 20... (faktum är att i verkligheten får jag ju nästan aldrig ligga alls, men det hör inte hit) Men om sanningen ska fram så är de senare stjärnskotten på min himmel inte så mycket bättre än så. Att jag också kommer är viktigare för dom nu, men det är fortfarande samma hets. Gränsen mellan att ha sex och att inte ha sex är så stark. En lesbisk vän till mig uttryckte under sin "komma ut-fas" att det var så underbart att vara med kvinnor för att det är mer jämnt... Med män är det något som byggs upp byggs upp till något jättehetsigt och sedan tar det bara slut. Med kvinnor kan man hålla på hela natten.

Fast... det kan man ju bevisligen göra med en man också. Rätt man. En man som gillar sex. Men hur ska man hitta en sån? Dom verkar ju tro att dom gör det allihop...