Eller förresten...

Så tycker jag att det för människor som jag - som tycker att ett jämställt land inte borde använda sina skattepengar för att försörja dom som står högst upp på samhällsstegen som något slags omvänt robin hood-syndrom men som också kan acceptera att andra faktiskt gillar kungen- borde införas en möjlighet att gå ur monarkin, ungefär som man idag kan gå ur kyrkan.

Man skickar ett brev till slottet och säger tack för den här tiden men jag tror inte på kungen som medfött bättre än alla andra och vill gå ur monarkin. Sen görs ett litet avdrag på min skatt och jag slipper betala för kungens dyra kostymer samtidigt som dom som gillar honom kan fortsätta göra det. Alla nöjda, alla glada. Eller vad tror ni?

Monarkin är död, länge leve monarkin

Det här är en sån grej som jag lovat mig själv att hålla käften om så mycket jag bara kan. Men

jag

kan

bara

inte

fatta

att hela Sverige stannar upp för att en människa förlovat sig. Att nyheterna sänder uppdateringar tre gånger i timmen trots att inget mer kan hända men någon reporter kanske har åkt ut i obygden och pratat med någon vars mans systers kompis pojkvän en gång gick i samma klass som Daniel, vår blivande prins. Eller att någon annan reporter räknat ut hur mycket bröllopet kommer kosta. Eller att vår statsminister kallar till presskonferens för att säga "kärleken har segrat" (vilket iofs är lite rörande och vackert, men det tänker jag inte erkänna just nu. För jag är förbannad) och att gubbarna på jobbet säger sig inte bry sig om skvaller men ändå har uppdateringar om detta inprogrammerat på mobilen och bilder på kungafamiljen på datorns skrivbord. För kungafamiljen är ju så extremt bra reklam för sverige. "Tänk om vi inte hade kungafamiljen, då skulle vi ju behöva lägga ut jättemycket pengar på reklam."

Jag tycker vi istället ska tvinga alla blonda brudar åka jorden runt och vara slampiga och plantera in isbjörnar i stockholms innerstad, för det är ändå det vi är mest kända för. Inte många utlänningar jag har träffat har vetat om vi är en monarki eller en republik.

Första intrycket

Igår skulle Frida vandra ut på ett fält och hälsa på ett gäng äldre män hon aldrig träffat förut. Ni som har läst lite i den här bloggen vet att jag bestämt mig för att vara hård och aldrig visa svaghet! Alltid professionell och alltid redo att möta gubbarnas fördomar...


Så, för att se viktig ut har jag ett hetsigt telefonsamtal på gång medan jag med bestämda steg kliver nedför den lilla sluttningen i mina tighta jeans och vinterstövlar under kommunistrocken. Under vänsterarmen har jag den viktiga svarta lädermappen med papper och en pärm med andra viktiga papper. Då händer det.

Marken försvinner under mina fötter och jag halkar ca 4 meter på rygg nedför sluttningen. Männen slutar arbeta och tittar under tystnad. Och då kommer frågan, kan man ha värdigheten kvar efter att ha gjort en sådan entre? Jag reser mig upp och avslutar telefonsamtalet medan jag borstar av mig så mycket snö jag kan. Räcker över skrynkliga blöta viktiga papper och droppar viktiga ord innan jag vänder om och går därifrån. Fnisset är så illa dolt att jag hör det innan jag kommer runt hörnet.

Fan också. Frida = -3 poäng.

Men ganska roligt.

Hur gick det till?

Jag skulle ju bara ta en öl. Inte stappla hemåt på morgonkvisten med doften av hennes hår dröjandes kvar. Och just det. Jag är ju inte lesbisk och det hade jag ju bestämt. Did she not get the memo?

Vad är det för fel på sjukhuspersonal?

Frida - Hur länge kommer jag få vänta?
Bröstsyster - Det är svårt att säga så jag säger inget
Frida - Men tror du att det kommer bli mer än en timme? Jag har bara betalat p-automaten så länge.
Bröstsyster - Jag vågar faktiskt inte säga något.
Frida - Inte ens om det är 5 minuter eller två timmar?
Bröstsyster - Jag är lessen, men jag vet faktiskt inte.

Lite irriterad går jag mot väntrummet och börjar knäppa upp jackan.

En tant kommer in och ropar upp mig. Det har gått två minuter. Varför var bröstsyster tvungen att bete sig som ett... *piiip*?

Återigen får jag klä av mig på överkroppen. Doktorn kommer in och smörjer in mina bröst med blå smörja. Gör ultraljudsundersökning. Pratar om knutor och cystor och cancer och möjligheter att operera bort knölar som irriterar. Smörjan är kall och apparaten är hård. Jag är frisk och kommer antagligen leva mycket längre än tre månader till. Tur.

När jag kommer hem tar jag av mig kläderna och tittar på mig själv i spegeln. Visst. Dom är olika stora och sitter inte där dom en gång satt. Dom skulle kunna vara lite mindre och behändigare. Men guess what, dom är mina och dom är hela och jag har två och dom är friska. Och det är allt som räknas.

Om fåfängan

När jag tristessar runt på internet i min söndagsmorgonsuttråkan hittar jag något som finner mitt intresse. Jag läser en blogg som pratar om en viss Mikael Parkvall som är lingvistiker och har skrivit någon bok. Först ringer klockan, jag känner igen namnet. Sen minns jag mina dagar på universitetet och den långhåriga föreläsaren som höll allas intresse i sin hand. Först läser jag artikeln om honom och boken han tydligen gett ut. Kul för honom! Sen läser jag bloggen i länken ovan och ser att han faktiskt svarat på åsikterna om honom själv.

Först blir jag irriterad på bloggaren som pratar illa om någon som jag själv tycker om

Sen blir jag irriterad på Parkvallen för att han tar åt sig av vad någon i bloggosfären säger om honom

Sen blir jag bara jävligt glad över att jag själv inte har ett sånt yrke där folk bloggar om mig. Med tanke på hur liten jag känner mig redan skulle jag antagligen gå sönder om någon började tycka saker om mig på internet.

Med bara tre månader kvar...

...vad skulle du göra?

(jag har uppenbarligen för mycket tid för mig själv. Varför lyssnar jag på den där mia som faktiskt inte skriver ut sina "så" även om hennes språk är ganska kravligt. Varför är jag så provocerad av henne? Hon är bara en människa som kämpar för att må bra. Precis som jag. Hmm... det är kanske bara hypen om henne som jag faktiskt hatar. Eller så påminner hon om mig på sätt som jag inte vill tänka på? I vilket fall som helst: urk)

Jag skulle antagligen sälja så mycket jag bara kan av det jag äger och försöka få med mig så många som möjligt till något varmt land och spendera mina sista dagar med att ta det lugnt och dricka paraplydrinkar.

En vinterpromenad senare

Har nya reseplaner börjat smidas. Världen ska ses och jag vet inte hur lång tid jag har på mig så det är ingen mening att vänta. På måndag hägrar bröstdoktorn igen. Vem vet, kanske har jag bröstcancer och 3 månader kvar att leva. (Mia med självkänslan frågade mig nämligen i sin bok: "Om du bara har tre månader kvar att leva och inga ekonomiska problem, vad skulle du göra då? Vem skulle du umgås med? Skulle du jobba?" Svaret vet jag inte, men jag skulle antagligen inte planera en resa till i juli. Det är nämligen det jag gör nu) Lyckligtvis har jag en vän som är lika relationshandikappad som jag och dessutom har en lika stor längtan ut i världen som jag. För när jag nu börjar närma mig 30 och nästan alla jag känner lever i ihopparad (och i vissa fall även parad och fortplantad) bliss inser jag vilken ångest det är med semester. Man har ingen självklar att planera semestern med och man vill inte riskera att ta ut ledighet för att sedan sitta själv i sitt kök och sörpla kaffe medan alla man känner nuppar eller byter blöjor utan min hjälp.

Just nu längtar jag efter våren så att det gör ont

En riktig bloggare

är jag nog inte... jag önskar jag kunde lite mer så jag kunde göra det lite hemtrevligare för er här på min sida.. Men nu har jag i alla fall bytt färg och lagt in några taggar. Alltid något!

Inget inskrivet i kalendern

Inte en enda liten grej, inte på hela helgen. Det ger mig lite ångest samtidigt som jag blir nöjd. Inga måsten. Jag kan sitta i min nyinredda walk-in closet och vara nöjd med mig själv. Tvätta alla mina kläder så att det doftar rent i den. Hämta thaimat vid stationen och titta på tapeter som jag funderar på om jag ska försöka sätta upp själv eller tvinga hit nån som kan. Dessutom skiner solen, jag kanske borde ta en liten promenad?

Ensam en fredagkväll

Och jag har proppat i mig så mycket vitlök att jag mår illa. Hoppas för guds skull att ingen vill hooka upp för spontant fredagsmys. Just ikväll är jag så upptagen med att sitta i min röriga röriga lägenhet och undra vad meningen egentligen är att jag verkligen inte har lust med något annat.

En vän och ärkeältare rekommenderade mig att läsa hemska hemska mia törnbloms bok självkänsla nu. Jag vet inte varför hon gjorde det efter alla våra samtal där jag pratat om hur liten jag känner mig på jobbet och hur det fortplantas till hur jag känner mig i mitt umgänge med folk av det andra könet som jag vill ligga med. (suck) I vilket fall är det en vän jag verkligen lyssnar på och jag stängde av den del av mitt sinne som säger HATA MIA och hennes sätt att avsluta varje mening med ordet "så" och öppnade boken. En sak mia säger som jag verkligen känner igen mig i, är att en människa med dålig självkänsla ofta känner att han eller hon lurar omvärlden. Så har jag känt ofta och mycket. När jag fick mitt jobb. När jag blev civilingenjör. När en vän tycker att jag är fantastisk. Men jag insåg också att jag inte känt så på länge. Faktum är att ganska många av dom tecken Mia räknar upp är saker jag lagt av med. Jag pratar inte skit om folk längre. Bara dom jag absolut inte tycker om. Jag vet att även om jag är dum i huvet som väljer att dejta mongon så är det faktiskt inte mig det är fel på. Bara någon konstig beslutsväg i huvet som jag har. Jag känner faktiskt inte att jag lurar någon längre. Men jag behöver ändå prata ut rätt mycket, annars skulle jag ju inte ha den här bloggen.

Jag behöver liksom inte Mia, så.

Tanke nummer två

Handlar förstås om den andra typen av män som befolkar min hjärna. Och jag misstänker att det är något slags val jag gör, det där med att ha ett antal karlar i mitt liv som alla skulle kunna vara något extra, men bara det att jag har fler gör att det saknas mer. Förra veckan stötte jag på ett gammalt ragg. En man som betytt ganska mycket för mig, som verkligen slet och slängde mig utan att jag knappt ens fattade vad som hänt. Jag förstår ju nu att det är han som har problem. Men ungefär samma problem som jag, vilket gör mig llite rädd. Det var ett år sen vi sågs sist och nu skrapade han med foten och trånade med blicken som att det var jag som dumpat honom. Innan han gick kom han fram och frågade om han borde stanna kvar, om vi kunde höras?

Först var jag stark. Kallade honom mongo och försökte istället ställa mig nära min hemliga crush. Sen blev jag ivägstulen av en annan gammal historia som dansade runt mig på golvet och luktade på min hals. En stund undrade jag om jag ätit snyggpiller för så mycket män brukar inte vilja ta på mig och känna min doft... På flyget mot östblocket började styrkan förtvina och jag intogs av tvivlet. Kanske är mongot annorlunda nu? Kanske kan vi... bli... det där jag hoppades förut? Min hemliga crusch visar inga tecken på att vilja ha mig som jag vill ha honom och jag har ju LOVAT mig själv att sluta tråna efter män som inte vill ha mig.

Flyget hem fylldes av andra tankar. Varför vill jag så desperat ha mongots beundran? Han har bevisat tio gånger att han inte är något att ha. Han är otrogen mot sina flickvänner, har konstiga illusioner om livet och om sig själv. Kan inte nöja sig.

Kanske är det jag som är mongot för att jag vill nöja mig. Jag vill ha en kärlek som är äkte med en person som är riktig och jag orkar inte med alla illusioner som folk vill bygga upp om sig själva

Mitt nya standardsvar

Män gillar att klappa mig på huvet med orden och uttrycka "lilla gumman" med kroppen. Lägga huvet på sned och mena "Du pratar men dina ord är menlösa" med blicken. Från och med nu ska jag alltid svara "Jag förstår inte varför du inte lyssnar på vad jag säger. Jag försöker, men jag förstår faktiskt inte." En dialog kräver två personer. Om dom inte slutar tänker jag gå därifrån.

Att träffa sin bästa vän

Jag vet inte exakt vad det var som gjorde att jag insåg. Antingen var det att jag träffade henne och fick en chans att prata ut om allt som hänt och alla känslor jag har. Att hon nickande tog sig igenom min historia och frågade frågor på rätt ställen. Att jag fick älta älta älta ut all min ångest.

Eller så var det när vi pratade om henne i relation till det jag går igenom som det föll på plats. Orden hon sa löd "Jag tror det handlar om inställning. Man väljer att vara lycklig och då får man låta bli att tänka på de dåliga sakerna". Det är ett uttryck jag själv använder då och då. Det är något jag tror på, men plötsligt insåg jag att det är en lögn. När jag såg min allra käraste vän yttra orden, med vetskapen hur hon lever i sin relation. Hur hon curlar sin man, vissa dagar är det på gränsen till självförintelse, och hur hon tar ansvar för hans brister och lyfter deras förhållande medan han håller ner det. (observera att det finns massor av anledningar till varför deras förhållande är bra, men det spelar ingen roll just här) Hon är underbar, men bredvid honom är hon lägre i rang och han hindrar inte sig själv från att visa det, inte ens i närheten av hennes vänner. Och hon väljer att undvika konflikten, hon väljer att vara lycklig.

Då, i tystnad, insåg jag vad som får mig att må dåligt på jobbet. Jag är som hon i sitt förhållande. Jag curlar gubbjävlarna till förintelse i min låtsan att jag inte bryr mig om deras förtryck. Jag trycker ner mig själv för att undvika konflikt.


Och det är inte rätt sätt att gå framåt

Tanke nummer ett

När jag vaknade imorse upplevde jag något jag inte varit med om på länge. Jag såg fram emot att gå till jobbet. I mitt huvud fanns svar på frågor som ännu inte var ställda och när första samtalet kom klockan halv åtta var jag redo. När gubblöken körde sitt maktspel kontrade jag med "jag förstår faktiskt inte varför du..." (följt av det han försökte trycka ner mig med) and guess what?

han började stamma.

I bitterfittan deklarerade kvinnset att männen använder undvikandet av lyssna som ett sätt att få makt. Och stjälandet av svar som ett sätt att få respekt. Frida använde det på sin chef. När han frågade frågor över telefonen var hon tyst och väntade. Efter att han svarat på dom själv upprepade hon samma sak men med andra ord i en låtsaslek att det var hennes idé. När de la på hade han ett annat tonläge. Ett med respekt, ja, nästan beundran.

Man kanske ska köpa den där boken om maktspel och kön.

demonterad?

På flyget från östblocket hade jag ingen bok. På vägen dit hade jag lyckats läsa hela bitterfittan och dessutom gråta patetiskt öppet inför andra passagerare när boken påminde mig om min egen ilska mot gubbmaffian men på vägen tillbaka hade jag ingen. Egentligen borde det inte göra så mycket. Förutom att när jag är lämnad ensam med mina tankar så vrider dom sig alldeles för mycket och jag kommer på mig själv med att tänka psykopatiska saker.

Tecken på att Frida är på väg in i psykos:

1. Hon börjar ha en tyst dialog för sig själv på engelska. Av någon anledning känns det plötsligt som att det handlar om någon annan och det blir lättare att se objektivt på hur dum i huvet jag ibland är. Som när jag pratar om mig själv i tredje person (se 5 rader upp)

2. Hon klämmer in sig i fosterställning sidleds i flygstolen. Hur hon lyckas är ännu oklart eftersom hon är 180 centimeters kylskåpsvig person, men det uppskattas av barnet som sitter bredvid och nu får lättare att armbåga henne i ryggen

3. Hon beställer in vitt vin och smugglar sedan ner det i väskan när hon kommer på att bilen väntar på arlanda. Blir därefter bitter eftersom hon anser att alkohol är räddningen. (note to self: alkoholproblemet ska adresseras)

Annars gick flygresan bra. ett litet tillbud med att ovan nämnda barn utbrast "pappa jag mår illa i magen" och risken för kräks på kläderna var överhängande. Lyckligtvis lyckades den tyska pappa föra iväg barnet för ej kända övningar och sedan fanns inte problemet mer.

Vad jag tänkte på? Ja, det kommer nog längre upp på sidan

p.s

alkoholpåverkad? eh... aningens. =o) men det är ändå sant

4:00 en fredag morgon

och jag har just kommit hem.

Insåg en grej under gårdagskvällen. Minst fyra personer jag såg släppte allt och alla de hade för händerna, utropade någon form av glädjeskrik och kastade sig runt min hals. Jag tänker inte på det så ofta, men jag misstänker att jag gör skillnad i människors liv. Vad har jag gjort för att förtjäna det? Jag vet inte, men jag tycker om det. Och jag tycker om er som läser det här. Det var inte meningen att någon skulle läsa, men det gör ni, och jag är tacksam.

att utmana ödet

är att spela guitar hero halvnaken medveten om att det är väldigt god insyn

men orka klä på sig bara för det? med lite tur skapar jag en trend och får snart se alla mina grannar nakna.