Tanke nummer två

Handlar förstås om den andra typen av män som befolkar min hjärna. Och jag misstänker att det är något slags val jag gör, det där med att ha ett antal karlar i mitt liv som alla skulle kunna vara något extra, men bara det att jag har fler gör att det saknas mer. Förra veckan stötte jag på ett gammalt ragg. En man som betytt ganska mycket för mig, som verkligen slet och slängde mig utan att jag knappt ens fattade vad som hänt. Jag förstår ju nu att det är han som har problem. Men ungefär samma problem som jag, vilket gör mig llite rädd. Det var ett år sen vi sågs sist och nu skrapade han med foten och trånade med blicken som att det var jag som dumpat honom. Innan han gick kom han fram och frågade om han borde stanna kvar, om vi kunde höras?

Först var jag stark. Kallade honom mongo och försökte istället ställa mig nära min hemliga crush. Sen blev jag ivägstulen av en annan gammal historia som dansade runt mig på golvet och luktade på min hals. En stund undrade jag om jag ätit snyggpiller för så mycket män brukar inte vilja ta på mig och känna min doft... På flyget mot östblocket började styrkan förtvina och jag intogs av tvivlet. Kanske är mongot annorlunda nu? Kanske kan vi... bli... det där jag hoppades förut? Min hemliga crusch visar inga tecken på att vilja ha mig som jag vill ha honom och jag har ju LOVAT mig själv att sluta tråna efter män som inte vill ha mig.

Flyget hem fylldes av andra tankar. Varför vill jag så desperat ha mongots beundran? Han har bevisat tio gånger att han inte är något att ha. Han är otrogen mot sina flickvänner, har konstiga illusioner om livet och om sig själv. Kan inte nöja sig.

Kanske är det jag som är mongot för att jag vill nöja mig. Jag vill ha en kärlek som är äkte med en person som är riktig och jag orkar inte med alla illusioner som folk vill bygga upp om sig själva

Mitt nya standardsvar

Män gillar att klappa mig på huvet med orden och uttrycka "lilla gumman" med kroppen. Lägga huvet på sned och mena "Du pratar men dina ord är menlösa" med blicken. Från och med nu ska jag alltid svara "Jag förstår inte varför du inte lyssnar på vad jag säger. Jag försöker, men jag förstår faktiskt inte." En dialog kräver två personer. Om dom inte slutar tänker jag gå därifrån.

Att träffa sin bästa vän

Jag vet inte exakt vad det var som gjorde att jag insåg. Antingen var det att jag träffade henne och fick en chans att prata ut om allt som hänt och alla känslor jag har. Att hon nickande tog sig igenom min historia och frågade frågor på rätt ställen. Att jag fick älta älta älta ut all min ångest.

Eller så var det när vi pratade om henne i relation till det jag går igenom som det föll på plats. Orden hon sa löd "Jag tror det handlar om inställning. Man väljer att vara lycklig och då får man låta bli att tänka på de dåliga sakerna". Det är ett uttryck jag själv använder då och då. Det är något jag tror på, men plötsligt insåg jag att det är en lögn. När jag såg min allra käraste vän yttra orden, med vetskapen hur hon lever i sin relation. Hur hon curlar sin man, vissa dagar är det på gränsen till självförintelse, och hur hon tar ansvar för hans brister och lyfter deras förhållande medan han håller ner det. (observera att det finns massor av anledningar till varför deras förhållande är bra, men det spelar ingen roll just här) Hon är underbar, men bredvid honom är hon lägre i rang och han hindrar inte sig själv från att visa det, inte ens i närheten av hennes vänner. Och hon väljer att undvika konflikten, hon väljer att vara lycklig.

Då, i tystnad, insåg jag vad som får mig att må dåligt på jobbet. Jag är som hon i sitt förhållande. Jag curlar gubbjävlarna till förintelse i min låtsan att jag inte bryr mig om deras förtryck. Jag trycker ner mig själv för att undvika konflikt.


Och det är inte rätt sätt att gå framåt

Tanke nummer ett

När jag vaknade imorse upplevde jag något jag inte varit med om på länge. Jag såg fram emot att gå till jobbet. I mitt huvud fanns svar på frågor som ännu inte var ställda och när första samtalet kom klockan halv åtta var jag redo. När gubblöken körde sitt maktspel kontrade jag med "jag förstår faktiskt inte varför du..." (följt av det han försökte trycka ner mig med) and guess what?

han började stamma.

I bitterfittan deklarerade kvinnset att männen använder undvikandet av lyssna som ett sätt att få makt. Och stjälandet av svar som ett sätt att få respekt. Frida använde det på sin chef. När han frågade frågor över telefonen var hon tyst och väntade. Efter att han svarat på dom själv upprepade hon samma sak men med andra ord i en låtsaslek att det var hennes idé. När de la på hade han ett annat tonläge. Ett med respekt, ja, nästan beundran.

Man kanske ska köpa den där boken om maktspel och kön.

demonterad?

På flyget från östblocket hade jag ingen bok. På vägen dit hade jag lyckats läsa hela bitterfittan och dessutom gråta patetiskt öppet inför andra passagerare när boken påminde mig om min egen ilska mot gubbmaffian men på vägen tillbaka hade jag ingen. Egentligen borde det inte göra så mycket. Förutom att när jag är lämnad ensam med mina tankar så vrider dom sig alldeles för mycket och jag kommer på mig själv med att tänka psykopatiska saker.

Tecken på att Frida är på väg in i psykos:

1. Hon börjar ha en tyst dialog för sig själv på engelska. Av någon anledning känns det plötsligt som att det handlar om någon annan och det blir lättare att se objektivt på hur dum i huvet jag ibland är. Som när jag pratar om mig själv i tredje person (se 5 rader upp)

2. Hon klämmer in sig i fosterställning sidleds i flygstolen. Hur hon lyckas är ännu oklart eftersom hon är 180 centimeters kylskåpsvig person, men det uppskattas av barnet som sitter bredvid och nu får lättare att armbåga henne i ryggen

3. Hon beställer in vitt vin och smugglar sedan ner det i väskan när hon kommer på att bilen väntar på arlanda. Blir därefter bitter eftersom hon anser att alkohol är räddningen. (note to self: alkoholproblemet ska adresseras)

Annars gick flygresan bra. ett litet tillbud med att ovan nämnda barn utbrast "pappa jag mår illa i magen" och risken för kräks på kläderna var överhängande. Lyckligtvis lyckades den tyska pappa föra iväg barnet för ej kända övningar och sedan fanns inte problemet mer.

Vad jag tänkte på? Ja, det kommer nog längre upp på sidan

p.s

alkoholpåverkad? eh... aningens. =o) men det är ändå sant

4:00 en fredag morgon

och jag har just kommit hem.

Insåg en grej under gårdagskvällen. Minst fyra personer jag såg släppte allt och alla de hade för händerna, utropade någon form av glädjeskrik och kastade sig runt min hals. Jag tänker inte på det så ofta, men jag misstänker att jag gör skillnad i människors liv. Vad har jag gjort för att förtjäna det? Jag vet inte, men jag tycker om det. Och jag tycker om er som läser det här. Det var inte meningen att någon skulle läsa, men det gör ni, och jag är tacksam.

att utmana ödet

är att spela guitar hero halvnaken medveten om att det är väldigt god insyn

men orka klä på sig bara för det? med lite tur skapar jag en trend och får snart se alla mina grannar nakna.

och männen samlades runt Frida...

Det var nämligen dags för besiktning av utfört arbete och gubbarna med magarna och utan håret och handskakandet och böjandet på näsor i försök att se ner på varandra samlades runt Frida för en genomgång. Mannen med pengarna och makten kommer fram till Frida:

Han - Jaha, men du, kommer det ingen representant från Företaget?

Jag - Förutom jag menar du? För sist jag kollade jobbar jag där. *skrock skrock*

Han - hehe, ja, jag menar inte så. Men det kanske skulle komma någon som... har lite mer ansvar... över själva arbetena?

Jag - *kall* vad menar du?

Han - *börjar stamma lite* jaaa.... Förra gången vi jobbade med er så kom det någon som det någon... som hade ansvar för arbetena...

Jag - Och jag duger inte menar du?`

Han - Nej, inte så, men du vet. Han som var här förra gången...

Jag - Du menar att det borde komma en kille?

Han - hehe... ja, det var ju en karl här då och du jobbar väl inte med sånt?

Jag - Du pratar om Kalle K, min kollega. Vi har samma befattning på Företaget och det är dessvärre jag som har ansvar här den här gången, så det kommer ingen annan.

Sedan följde ett antal inlägg från andra män som stod i närheten som försökte släta över hans dumhet och min ilska. Mötet avslutades med att en yngre blyg kvinna anslöt av okänd anledning och den äldste herren erbjöd sig att värma henne. med en mysig kram.

Finns det hopp?

east bloc - here I come

Nu vet jag självklart att man inte får säga östblocket längre. Det är en term lika död som käftis och macken. Men... JAG SKA DIT!

Guideboken säger att jag antagligen kommer bli lurad, rånad, mördad, påkörd av en bil och smittad med HIV. Så alla smycken som inte är köpta på H&M får nog stanna hemma. Likaså datorn, dyra telefonen (istället ska jag ta med min fantastiska partytelefon!!! Jag älskar den fortfarande) och allt jag inte kan ersätta för mindre än ett par hundralappar.

Min kompis på plats säger att det inte finns varmvatten men att det finns råttor och att ingen pratar engelska. Det ska verkligen bli en intressant resa...

jag hatar arbetskamraters barn

Inte för att jag träffat dom, inte alls. Men för att jag är så fucking jävla less på att bli påprackad jultidningar klasskorvar, strumpor som sitter illa och blomlökar. Det är den första saken jag hatar. Förälderns lite anklagande blick när jag tycker att jag behöver väl inte köpa nån jävla korv för 200 spänn för jag tvingar ju aldrig henne att lägga ut pengar på mina katter? Sen måste jag lyssna på de tokhögersvängda arbetskamraternas ilska över att man måste låta barnen sälja grejer för att det inte är tillåtet att låta föräldrarna ge pengar till klassen. Ingen förståelse för dom som inte har pengar!! (observera att jag nu hatar båda sidor av denna aspekt, och jag vet att jag har dubbelmoral, men jag behöver inte vara vettig. Dessutom hade jag kanske köpt nåt om ungjäveln frågat mig själv istället för att vara cepelat och tvinga mamma eller pappa att göra jobbet)

Det är nämligen det andra jag hatar med barn idag. Att dom är så fucking jävla lata!!! Och det är inte barnens fel, jag vetdet. Det är föräldrarna. Och jag har själv valt att bo i en kommun blå som blåklinten bredvid ett dagis där föräldrar lämnar sina barn i en enorm lexus trots att dom bor tre kvarter bort och det skapar ett trafikkaos som gör att jag knappt kommer ut från parkeringsplatsen. Samma trafikkaos är ju LIVSFARLIGT för barnen. För det är ju inte som att pappa lexus eller pappa bmw (konstigt nog är det nästan aldrig mamma lexus eller mamma audi. Mest mamma volkswagen eller mamma volvo. men men... feministfrida ska kanske nöja sig med att papporna faktiskt tar ansvar för att ungen kommer till dagis. Mammor har ju faktiskt inget sånt organ man måste kompensera för) skiter ju fullständigt i gångtrafikanter runt omkring! Trottoaren är ett extra körfält och pengar gör ju helt enkelt andra människor mindre viktiga.

Sen hör jag om folk som har barn som ska börja gymnasiet. Folk som bokar en egen tid med syo på skolan för att kolla vad barnet har för val och vad folk bör välja för sina barn. Och det gör mig mörkrädd. Vad jag minns det som kunde man mycket väl välja vad man ville läsa på gymnasiet själv. Ett litet stöd från mamma och pappa som säger att man får göra vad man vill och svarar på frågor räcker väl fint?

Shit pommes frites. Jag kommer säkert bli likadan. Och barnlösa människor överallt kommer göra korstecknet när jag kommer åt deras håll och jag kommer inte bry mig för min lexus stänger ute alla ljud och ljus. Gud hjälpe mig

strävan

För ett år sen visste jag precis vem jag var. Min strävan och min väg låg framför mig. Jag bad aldrig om ursäkt för den jag är. Sen vet jag inte vad som hände. Kanske var det när jag fick ett jobb och skulle omdefiniera den som jag kämpat så för att bli. Kanske är det att mitt jag i relation till gubbmännen inte stämmer överrens med vem jag vill vara? Kanske...

Nu kan ett telefonsamtal få mig att tappa fattningen och stirra blankt in i dataskärmen tills det är dags att gå hem. För det dom kan... är att pressa ner mig under ytan och få mig att känna mig oduglig. Utan anledning egentligen. Och om jag vill säga emot och försvara mig blir saker bara värre. Så jag är tyst. Samlar missnöje tills jag går sönder och det enda sättet att laga mig är att ligga i badet en hel kväll.

I think I made a mistake.

en ny dag stundar

Ögat är trött av xbox, magen är full av vad som skulle kunna vara 4 portioner thai, en chokladkaka, en påse gott och blandat, en liter läsk, en gammal matlåda från frysen och min vanliga frukost av youghurt och mackor. Kroppen är trött av att ha släpat möbler till nytestad position och sen tillbaka igen när ögat inte var nöjt. näsan är trött av att ha luktat på alla blommor jag bestämt mig för att vattna. Jag är trött, så trött. Och ändå tror jag inte jag kommer kunna sova. perkilainen.

I min lägenhet

Där allt är grått och tomt sånär som på mismatchade möbler och tyst så när som på ett droppande jag inte känner igen och dött sånär som på misshandlade blommor och en trött själv i soffan. Det är där det händer. Det är här jag väljer. Jag känner mig för ovanlighetens skull lite deppig (OVANLIGHETEN? är du galen kvinna? Det är det enda du känt dig i en månad, det enda som ältats. D E T enda.) Bestämmer mig för att grotta ner mig. Ta på mig största mössan och jackan, hämta hem färdiglagad thaimat och choklad och läsk och kanske chips. Skit fullständigt i tjockångest. För... face it. Om jag fortsätter att må så här så är deppigheten fett mer oattraktivt än 5 kilo extra. Det är lika bra att genast gräva ner sig och inte komma ut förrän det är vår.

Att köpa öl till en man

"Jag fixar maten om du fixar ölen!"

skrev han. Och jag ställde mig ställd. Vad köper man för öl om man vill göra intryck på en vän man ännu inte har? Jag kan ju inget om öl. Jag vet inte vad han gillar. Jag vet med andra ord ingenting.

Jag valde 5 olika öl. Alla med djurbilder på. Han kommer definitivt tro att jag är knäpp

inkvoterad?

skämtet börjar bli gammalt, varför måste dom dra det framför hela företaget? Jag vill ju vara anställd på grund av min kompetens.

Hur kan det kännas så rätt när det egentligen inte känns alls?

Red är verkligen min dröm-man. Han är lång och bredaxlad och ambitiös och ser bra ut i kostym. Han har fantastiska värderingar och han är omtänksam och han gillar mina katter och han kan leka med dom i all oändlighet. Och jag faller för det. Men jag tror det är för sent. De varma känslor jag en gång fick i maggropen bara av att tänka på honom har bytts ut mot misstänksamhet. För det är så uppenbart att han döljer något för mig.

Men han är förändrad. Han är mer närvarande. Han sov kvar. Och han ville duscha tillsammans. Och han frågade mig massor om mig. Och ville hångla även utan det andra. Såg mig i ögonen medan vi hade sex. Det kändes som att han faktiskt börjar släppa in mig, men också som att det kanske var sista gången vi sågs. Och jag orkar inte ens analysera.

ucraine, 2 points

Jag ska dit. Mannen i bokaffären gav mig guideboken gratis med motiveringen "ingen vill ändå åka dit". Jag ska äta chicken kiev och dricka vodka och tvätta mig i kallvatten. Om en vecka. Och ingen kan stoppa mig.

Frida är desperat II

Cirkeln sluts om och om igen i the neverending story. Red är på väg hit, jag känner mig som en slampa, men en levande sådan. Han har redan planerat hur han ska göra imorgon, när han vaknar här... När jag för en gångs skull ställt in mig på att det är skönt att sova ensam. Jag skulle vilja veta vad som rör sig i den mannens hjärna. Något konstigt är det, och nu när jag plötsligt bestämt mig för att det får vara nog så har han plötsligt börjat kämpa litegrann. Och det vet jag inte hur jag ska hantera, jag vet inte vad jag vill med honom, jag vill bara inte vara ensam just nu.

Frida är desperat

Återigen får jag sona för att jag sagt att jag är stark. I lördags var jag på krogen och mina kvitton talar om för mig att jag inhandlat starksprit strax före stängning. Du vet, den där nödvändiga sista drinken innan man går hem. Jag minns inte mycket av vad som hände efter midnatt. Tydligen har jag dansat. Kanske har jag rökt. Mina kläder luktar så. Vilket verkar jättekonstigt eftersom jag ALDRIG röker. Förutom cigarr när jag får för mig att jag ska passa in hos gubbarna på jobbet och göra karriär. Jag har fått berättat för mig att en kille med långt hår kom fram och pratade. Att hans kompis blivit framkallad för att jag tyckte han var snygg. Och han var lång, och mörkhårig, och bredaxlad. Och vi pratade och skämtade. Och det visade sig att han jobbar på samma jobb som min moster. Jag berättade aldrig det för honom. Inte när vi började hångla. Inte i taxin till tjottaheiti där han bor. Inte efter att vi däckade i hans säng utan att ha sex. (För att han tydligen var för full... och ja... du vet) Inte på morgonen när han inte heller... kunde... Sen berättade han att han har problem med potensen för att han blivit dumpad och lider av hjärtesmärta.

I sure know how to pick them

Och när jag vandrade the walk of shame på gator jag aldrig sett förut för att hitta en buss mot en tunnelbanestation i slutet av en linje för att resa två timmar och komma hem kändes det ändå lite bättre. Som att jag var lite mer levande än igår. Som att leva är att göra destruktiva saker och ge stackars emotionellt misshandlade män lite ångest. Men han var snygg, och det var kul och han ville träffas igen. Varför vet jag inte, men det var bra för mitt självförtroende.