om du går nu är det slut

Vrålade jag till honom när han tog på sig jackan och vinglade mot dörren. Hans osäkerhet i kombination med fylla hade orsakat ett jäkla bråk. Och att han konstant glömde att vi redan hade pratat ut och började om bråket ungefär varje kvart gjorde att jag inte orkade prata mer. Att jag inte orkade prata gjorde att han tänkte dra. För tredje gången. Jag reducerades till ett gråtande monster.

Om han hade gått hade det verkligen varit slut. Jag hade inte kunnat lita på honom mer. Jag känner att det redan nu är lite svajigt... orkar jag det här?

Dagen efter förklarade jag för honom att det finns två saker jag måste ha i ett förhållande. Det ena är att jag måste kunna lita på att han stannar även om det känns lite jobbigt. Det andra är att jag måste kunna lita på att han tar hand om sig själv och inte gör något dumt.

Om han hade gått hade klockan varit 4 på natten, han hade varit fast ganska långt hemifrån utan att veta hur han skulle komma hem. Han hade varit aspackad. Han kunde inte minnas vad jag sa till honom för 15 minuter sen, hur skulle han då kunna minnas vägbeskrivning han eventuellt skulle kunna få om han nu skulle råka springa på någon i det tomma blåklockan? Då hade jag varit orolig och antagligen inte kunnat sova på hela natten. Då hade jag känt mig skyldig till att ha gjort honom så arg. Men inuti skulle jag avsky honom för att han får mig att känna så när jag vet att större delen av ansvaret för bråket ligger hos honom. Jag var nästan nykter. Han var nästan medvetslös. En stapplande zombie utan närminne som bara är arg. Bara vill skälla.

Och minnen från att växa upp i en dysfunktionell familj slår över mig. Minnen av skrikande mammor och fyllekörande pappor och tystnaden och skitsnacket....

och nej, det känns verkligen inte ok. När vi vaknade pratade vi litegrann. Sen frågade han om jag vill vara hans flickvän officiellt. Och om jag vill ha hans nycklar på min knippa. Sen gick han och kräktes.

Jag tror faktiskt inte att jag klarar av det där...

Det jag säger tyst i mitt huvud

Efter gråtattacken ligger jag i hans knä i sängen och han smeker mitt hår

Har du varit med om något? Du kan berätta för mig vad det är... Alla har bagage... Det är okej...


Och jag kan inte ens öppna munnen och komma på någon bra ursäkt. Det känns så fånigt. Mitt problem är ungefär samma som alla 18-20åringar har i sina förhållanden... Det är svårt att öppna sig, svårt att lita på någon. Hur säger jag jo jag spenderade just en halvtimme på ditt badrumsgolv för att jag tror att jag börjar lita på dig? Inte ens jag litar på dig. Inte ens där. Men börjar närma mig... För ett par veckor sen blev jag nervös för att gå ur bilen när han satt kvar i bakom ratten. För tänk om han gasar på och drar? Lämnar mig där... Attraktivt att vara så paranoid...

Allt killar säger har byggt en mur av misstänksamhet. Alltid noterar jag små beteenden bredvid det som sägs. Menar han vad han säger? Som att det skulle hjälpa... Det han säger är bara ord. Hur ska jag kunna lita på något som andra kastar ur sig utan att tänka efter? These are the words of the old spinster...

och en djup suck dras...

...det är fan inte mycket som är kul just nu...

1. Fy för människor som känner behov att dela med sig av amningsinfo på fejjan. Bryr jag mig om du har mjölkstopp? Skulle vi prata om det om vi sågs? Antagligen nej till båda. *trycker "dölj information från denna användare i framtiden"*

2. Folk kan faktiskt inte vandra över mig hur som helst längre. Jag är en trött kvinna utan behov av att gubbsen på jobbet ska gilla mig. För faktum är, enda gången dom gillar mig är när jag är kvinnotypen maskot, *inte intresserad av att vara maskot, check, jobbar på cv men har inte bestämt mig för om jag vill lämna överbetalt jobb som jag är bra på*

3. Förvandlades till psykopat och satt i badrummet hemma hos den där jag tror är min pojkvän även om vi inte pratat om det och hulkade en halv natt. Över vad? Jag minns inte ens. Det hade något att göra med tonfallet han hade när han sa nåt snällt och klappade mig på håret. Påminn mig om att aldrig bli lesbisk igen. Tjejer är mongo.

4. Ska ha halloweenfest. Få inbjudna, ännu färre kommer... har ångest över att presentera karl för vänner när vi inte ens pratat om vad vi är men beter oss som att vi kommer leva tillsammans för evigt. Också ångest över att det kommer bli en dålig tråkig fest och tiden bara går och jag hittar inte på roliga lekar utan får bara mer ångest. suck på mig.

5. Har extremt ont i halsen och är hemma från jobbet och sjukar mig. Skönt att inte jobba. Tråkigt att må dåligt.

6. kul att läsa listor på saker som är tråkiga? om det är någon tröst är jag inte så jäkla mycket roligare i RL, som dom säger...

Ett bad är svalkande för själen

Varmt vatten runt hela min kropp, sjunker ner tills öronen är täckta och musiken från vardagsrummet låter som bubblor mot mitt huvud. Upp över ytan och fram med rakhyveln. Rakar rakar tills benen är släta och lena för den man som ändå inte vill träffa mig idag.

Plötsligt sipprar en bloddroppe fram. Det gör inte ens ont och jag fascineras över hur kroppen är lurad. jag gör ett litet snitt ovanför knät. Mer blod, sprider sig över vattenytan. Ett litet snitt i armen och plötsligt är det svårt att sluta. Efter tio minuter ligger jag bokstavligen i ett blodbad.

Nej, det gör jag förstås inte. Jag skar mig inte ens den första gången. Jag bara försöker fantisera ihop hur människor får den där läskiga fetischen där man skär i varandra och ligger i badkar och duschar och poserar för kameran som mordoffer.

Jag förstår den fortfarande inte.

Jag går upp ur badet, tar en ipren mot smärtan i armen och sköljer ner den med en whisky. Sen är det läggdags.

och nu...

...the suspense is fucking killing me...

går jag upp eller väntar jag här?

Solen skiner i blåklockan

Och blåklockanborna har ställt undan sina fyrhjulsdrivna barnhämtar-Lexusar och finåker runt byn i sina finbilar. Överallt jag går ser jag porsche, ferrari, jaguar och corvette. Motorljudet dånar, överröstar knappt min ångestfyllda sopranröst inuti. Jag kan inte få grepp om vad jag känner för det är så förbannat mycket!

Han ville träffa mig imorgon. Jag kunde inte, föreslog tisdag. Tisdag är en evighet bort! vrålade han... Jag frågade om han fortfarande ville gå på fotbollen jag fått gratisbiljetter till i eftermiddag. Han är bakis, känner sig inte upp. Tisdag är för långt bort men idag är för nära?

Jag undrar om han straffar mig för att jag inte kunde imorgon. Går fortare. In på stigar förbi en gammal man med vad jag tror är hans barnbarn på en cykel. Han vill inte släppa om mig. Hetsar på barnet att cykla fortare så jag inte kan gå om. Tills barnet klagar pappa jag orkar inte Äckligt. Jag borde verkligen skaffa barn snart så jag slipper bli en sån... Men jag vill inte...

Han frågade mig om jag vill följa med till stora kalla landskapet i norr nästa helg. Jag sa jag måste tänka... tänka... Han, försmådd... Men jag känner att han är så långt bort... Tiden mellan nu och vi sågs senast känns så lång. Och det gick inte så bra då... Jag, osäker på honom, osäker på mig, behöver egentligen inte tänka utan träffa honom. Ligga nära honom och känna efter. Är det här vad jag vill? Litar jag på honom? Litar jag på att han inte som exet kommer komma hem till mig sent en natt och viska i mitt öra jag längtar efter att vakna med dig för att sedan vakna med mig och meddela att han inte känner så för mig. Något saknas. Längtade han efter att vakna så han skulle få säga det till mig? Längtade han efter att såra mig? Litar jag på att han inte, som det andra exet, plötsligt slutar höra mig. Slutar förstå vad jag säger. Börjar anta att jag är som den han vill ha snarare änden jag är...

Litar jag på att jag inte kommer paja det här, paja honom, som jag gjort så många gånger förut?

NU är vaccinet mot svininfluensan här!

säger dom på spotify...

Och jag fattar fortfarande inte vad dealen är. Jag vet typ 4 personer som haft det. Dom var hemma från jobbet och kollade på tv tre dagar sen var dom bra igen. Stackars dom. Färre människor dör än i den vanliga influensan. Nu har det gått ett tag sen någon var smittad. Någon gravt överviktig astmatisk kille med hjärtproblem dog.

Asså visst. Jag kan med svårhet förstå varför sk riskgrupper ska vaccinera sig.

Men... Tänk på dom runtomkring dig... Dom som inte kan vaccinera sig, vaccinera dig för deras skull...

Va? Kommer dom må bättre om jag blir en av dom som får någon dåligt dokumenterad bieffekt? Kan vi inte istället gå ut med landstäckande kampanj om allmänt vett? Typ, stanna hemma om du är sjuk, tvätta händerna efter du varit på toaletten och kanske någon gång till (och ja, JAG MENAR DIG, äckliga medelålders man som i allmänhet inte använder bilbälte eller tvättar händerna för att dom ska fan inte få bestämma över mig vad jag ska göra eller inte) För tänk på alla som har försvagat immunförsvar och kan dö av att få en förkylning (som den där svininfluensan verkar vara) eller som är elallergiska när jag använder min mobiltelefon eller som kan få en svullen hals av att jag råkar andas på dom tre dagar efter att jag ätit jordnötter?

(om någon undrade så har jag fallit för konspirationsteorierna om staten som gjort ett stort misstag i någon avtalsskrivning alternativt lurats av pengahungrig vaccinstillverkare)

om proffsbloggandet

Folk verkar byta blogg med jämna mellanrum... Vad handlar det om? Blir man en ny människa om man skaffar en ny blogg och framställer sig helt annorlunda?

Är inte det som att ljuga för sin psykolog?

Psykot är i farten igen

Förstår inte riktigt vad som är fel med mitt självförtroende... Hade ett lite seriösare samtal med sk8ter om något han mår dåligt över men som jag inte tycker han ska må dåligt över. Och nu är jag helt övertygad om att jag, som dom så fint säger på engelska, blåst det. För han vill inte träffas i helgen.

Och jag lägger mig bara ner och väntar på att bli dumpad... som vanligt. så himla less på mig själv

Things I love about my car 2

det tar typ 4 minuter för den att avfrosta rutorna av sig själv... aldrig jobbigt att skrapa!!

Tänk...

Idag var det så himla fantastiskt fint väder. Fan vad skönt det hade varit att skolka från jobbet och ge sig ut i skogen istället.

only... jag satt hemma hela dagen i mina mjukisar för att jag är SJUK

kul

Om alla människor som inte har något bättre för sig.

På sista tiden har jag hängt lite på tradera... Sålt av lite skit som legat i källaren ett tag. Även passat på att köpa ett par nya spel till mitt gamecube, eftersom de plötsligt inte finns att köpa längre. Det är... kul! Jag kan inte komma över att jag tycker det! Men det är också kul för att det säger så mycket om människor...

Det finns dom som måste köpa upp enorma mängder marimekkotyg och sy upp små börser, lampskärmar etc etc

Det finns dom som säljer precis vad som helst för att få in några spänn. Ett klistermärke. En nyckelring, fröer, bildelar, kepsar...

Tydligen kan man sälja vad skit som helst om man kallar det shabby chic.

Jag lyckades sälja en ganska otymplig grej för en krona. I annonsen hade jag tydligt märkt ut att man måste komma och hämta den om man vill ha den. Jag ville egentligen inte ha pengar för den, men jag fick den en gång i avskedspresent från ett gammalt jobb och jag har inte hjärta att slänga den oanvänd. Tjejen som köpte den (för en krona!! wohoo, jag kan sluta jobba!) verkar inte ha fattat att jag inte orkar anstränga mig för en krona. Hon vill att jag ska undersöka olika sätt att skicka den på. Hon vill att jag ska möta henne i fucking upplands väsby och lämna den till henne. Till slut skickade jag ett mail och sa att hon fanimig får pallra sig hit om hon vill ha skiten. Det fick jag inget svar på. Hon kommer säkert hämnas och ge mig dåligt betyg på tradera. förstöra mitt perfekta omdöme. *shaking*

nu ska jag ge mig på kartongerna... mitt mål är att förrådet ska bli nästan tomt.

Visst att folk ibland messar fel...

Men jag fick just inbjudan till värsta hallaballoofesten från nån som jag inte vet vem det är. I posten...

mystiskt.

of human bondage

Jag läser just nu en bok från sekelskiftet. (asså 1900, inte 2000, det är förvirrande det där) och tycker den är extremt intressant ur den där gamla analysera-killar-vinkeln... Den handlar om en man och hans liv. (på den tiden kunde böcker handla om riktigt ingenting hur länge som helst...) han kommer från england, bor i tyskland ett tag, sen i london, sen i frankrike ett tag och sen i london igen. Jag har visserligen läst på omslaget att författaren visade sig vara homo efter att boken blev klar, men jag tänker ändå på detta. När huvudpersonen ska bli av med sin oskuld har han uppvaktat en kvinna aningen nervöst men samtidigt väldigt framåt. På den tiden var det knappast kvinnan som tog några steg... Till slut går hon med på att han ska få komma till hennes rum på kvällen medan alla andra i huset är i kyrkan.

När han kommer till hennes rum står hon vänd mot fönstret iklädd sin nattdress och med det långa håret utsläppt. "Får jag komma in?" frågar han och hon nickar, vänder sig om. Hon är fullständigt grotesk! Och det vrider sig i hans mage, men nu är det för sent, och tänkt vad han skulle ångra sig om han drog sig ur nu.

Så han går in och gör sin business... Är det så här ni killar tänker? (för mig veterligen är det iaf ett par som dyker in här då och då) Det är tvärtomversionen av att tjejer tror att dom måste ligga bara för att dom gladeligen ätit/druckit något mannen har bjudit på...

Just "nu" i handlingen bor han i london för andra gången och har dumpat en kvinna han inte riktigt var kär i pga "hennes fula lilla ansikte" och ovana att sitta i hans knä för en annan kvinna med platt bröst och smala elaka läppar. Och när flat chest dumpar honom så ångrar han sig bittert. Tänker att han hade varit lycklig i sitt kärlekslösa förhållande till det fula lilla ansiktet för att hon inte skulle behandlat honom illa.

Jag kan inte låta bli att dra paralleller. Själv ogillar jag starkt att bli sådär head over heels-förälskad. Det var extremt länge sen jag blev det, men jag inbillar mig att såna förälskelser inte är på riktigt. För hur ska jag kunna veta tillräckligt om en person när jag precis lärt känna den för att älska den på ett sånt sätt? Jag misstänker (iaf i mitt fall) att jag blir så förälskad av valfri ego anledning. Oftast att jag inte kan få personen ifråga och jag gillar att plåga mig själv och ha en anledning till att svälta mig själv ner i vikt. Dessutom blir jag bara så förälskad i personer jag inte skulle kunna vara lycklig med. Någon jag inte kan prata med, eller som har någon form av alkoholproblem, är helt humorlös, allmänt korkad eller på annat sätt socialt missanpassad och aningen otillgänglig.

Med sk8ter är det på inget sätt en blixtförälskelse. Jag oroar mig konstant för vad jag egentligen tycker om hans lite nördiga sätt att skratta, hans smak i ytterkläder, att vi inte passar ihop, att han är rödhårig osv osv. Men samtidigt skiter jag fullständigt i det. För jag trivs med honom, han är en helt vanlig normal person utan psyko-egenskaper likt alla de andra jag dejtat i år, han känns singel på riktigt, han har inte onödigt bråttom in i något, han är inte onödigt seg heller. Och framförallt så tror jag att han skulle kunna avguda mig och få mig att känna mig trygg och lycklig. Och då skiter jag egentligen i vad alla andra tycker.

on the radio

Det är en historia om två kvinnor. Julie har tappat gnistan i livet och bestämmer sig för att starta ett helt nytt projekt.

- I have decided to cook every last recipe in this cookbook

Julia har skrivit kokboken med alla de svåra recepten

-You can never do this. You are a horrible cook

Två kvinnor med motsättningar...

Gud var jag måste se den filmen. Äntligen har författarna använt upp alla ideér och nu måste de visa galenskaper.

om att vara kvinna på 2000-talet

Jag har bröst, jag har långt lockigt hår, jag har ungefär ett ton smink, blommor i badrummet, långklänningar i garderoben, högklackisar i hallen, mjukdjur i sängen, rosalila böcker om kärlek i bokhyllan, längtan efter att bli omhändertagen och ständig viktångest.

Jag är också sjukt mycket bättre än honom på att spela guitar hero, köra bil och hantera borrmaskinen. Han har lagat middag åt mig två gånger, jag åt honom noll. När vi sover är jag i ytterskeden. Inte oftast, men tillräckligt ofta.

Jag förstår om jag hotar hans manlighet och skrämmer bort honom. Men jag vill inte...

Morgontankar

Sitter i bilen, segar fram emot en ny vecka i samma spår som allt annat. Tänker på det här med att en del människor identifierar sig med sin musiksmak och minns den stund i helgen då jag pratar med två personer om min nya bil

”so… vad lyssnar du på för musik i den nya bilen?”

Ibland skrämmer jag mig själv med att vilja berätta den hemska sanningen

“I den här bilen gillar jag att lyssna på techno, för det känns som att jag kör mycket fortare då”

De båda skruvar lite på sig och tittar ner i marken. Så jag försöker rädda situationen

”…fast på morgonen lyssnar jag alltid på Bandit”

Gillande nickar och inte lika undvikande blickar.

Jag undviker att berätta att det är för att jag är hemligt kär i Bollnäs-Martin. Som för övrigt i samma sekund berättar att Comhem höjt avgiften på på hans kabel-tv och sen drar på världens kanske sämsta guitar hero-låt – no sleep till brooklyn, med beastie boys.

3+4 = 1?

I helgen hade jag dejt nummer tre och dejt nummer fyra med sk8terboi. Om man nu kan räkna det så. Nummer tre var på fredagkvällen och nummer fyra hela lördagen förutom kvällen. Alltså utan uppehåll, är det då två olika eller bara en?

anyway. Trean innehöll vin och guitar hero hemma hos mig och under fyran hann vi både avverka IKEA och en dagsutflykt med lunch i Trosa. Det känns bara så himla... bra. Vi har massor att prata om. Han förstår mig direkt. min ironi. han är seriös men oseriös. Jag bara... gillar. Vill hålla handen mer, ändra min status på fejjan, gå ut och dansa med honom, stanna hemma och äta middag med honom. Jag vill uppenbarligen bli galen och skrämma bort honom. Och jag vill inte erkänna det här, inte ens här, för jag vill inte att bubblan ska spricka.

Tager du...

Idag gifter sig en av mina allra bästa äldsta vänner och en av världens bästa personer med en annan av världens bästa personer. Dom är dom som skulle hamna högst upp på listan om vi någon gång beslutade att vi ska utrota ondskan och endast lämpliga personer får skaffa barn (ni har kanske vid det här laget förstått att jag tror på att kriminella våldsamma personer har formats till kriminella våldsamma personer av sin omgivning snarare än att de har fötts onda). Människor jag tror och hoppas kommer finnas i mitt liv för alltid även om jag inte träffar dom så ofta som jag skulle vilja allra just nu.

Anyway... Av denna lyckliga anledning så befann jag mig tidigare i veckan i Blåklockan centrum tillsammans med resten av backslickmaffian (nu räknar ju inte jag mig själv dit, men ni fattar) och plötsligt insåg jag.

Vad kan man möjligtvis ge i present som uttrycker att jag är så extremt glad för att de här personerna finns och hur varm i hjärtat jag blir av att tänka på att dom är en legitim liten familj? Jag skulle kunna lägga alla pengar jag har på det och ändå inte lyckas... Och vilken ångest sådana tankar ger... Så jag intalade mig själv att det är ok att inte ge den perfekta presenten. Människor som gifter sig har fått konstiga presenter som de samlat på hög och gett tillbaka till affären i alla tider. Jag bara hoppas att mina älskade vänner slipper känna ångesten att de måste ta fram just min present varje gång jag kommer och hälsar på. ;o)

en till crush...

som jag glömde berätta om... Jag har börjat lyssna på bandits morgonshow, för där huserar en viss Bollnäs-Martin... Hans norrländska smälter mig. Hans mörka röst och hur han svänger med orden... Det pirrar till, det pirrar till... Fram till nu har jag inte sett hur han ser ut. Men för det här inlägget har jag googlat hans bild, och...



...långhåriga killar är ju inte riktigt min grej... men... han står fortfarande på önskelistan. Om han var min skulle vi ligga i sängen en hel dag och jag skulle blunda medan han berättar om saker.