of human bondage

Jag läser just nu en bok från sekelskiftet. (asså 1900, inte 2000, det är förvirrande det där) och tycker den är extremt intressant ur den där gamla analysera-killar-vinkeln... Den handlar om en man och hans liv. (på den tiden kunde böcker handla om riktigt ingenting hur länge som helst...) han kommer från england, bor i tyskland ett tag, sen i london, sen i frankrike ett tag och sen i london igen. Jag har visserligen läst på omslaget att författaren visade sig vara homo efter att boken blev klar, men jag tänker ändå på detta. När huvudpersonen ska bli av med sin oskuld har han uppvaktat en kvinna aningen nervöst men samtidigt väldigt framåt. På den tiden var det knappast kvinnan som tog några steg... Till slut går hon med på att han ska få komma till hennes rum på kvällen medan alla andra i huset är i kyrkan.

När han kommer till hennes rum står hon vänd mot fönstret iklädd sin nattdress och med det långa håret utsläppt. "Får jag komma in?" frågar han och hon nickar, vänder sig om. Hon är fullständigt grotesk! Och det vrider sig i hans mage, men nu är det för sent, och tänkt vad han skulle ångra sig om han drog sig ur nu.

Så han går in och gör sin business... Är det så här ni killar tänker? (för mig veterligen är det iaf ett par som dyker in här då och då) Det är tvärtomversionen av att tjejer tror att dom måste ligga bara för att dom gladeligen ätit/druckit något mannen har bjudit på...

Just "nu" i handlingen bor han i london för andra gången och har dumpat en kvinna han inte riktigt var kär i pga "hennes fula lilla ansikte" och ovana att sitta i hans knä för en annan kvinna med platt bröst och smala elaka läppar. Och när flat chest dumpar honom så ångrar han sig bittert. Tänker att han hade varit lycklig i sitt kärlekslösa förhållande till det fula lilla ansiktet för att hon inte skulle behandlat honom illa.

Jag kan inte låta bli att dra paralleller. Själv ogillar jag starkt att bli sådär head over heels-förälskad. Det var extremt länge sen jag blev det, men jag inbillar mig att såna förälskelser inte är på riktigt. För hur ska jag kunna veta tillräckligt om en person när jag precis lärt känna den för att älska den på ett sånt sätt? Jag misstänker (iaf i mitt fall) att jag blir så förälskad av valfri ego anledning. Oftast att jag inte kan få personen ifråga och jag gillar att plåga mig själv och ha en anledning till att svälta mig själv ner i vikt. Dessutom blir jag bara så förälskad i personer jag inte skulle kunna vara lycklig med. Någon jag inte kan prata med, eller som har någon form av alkoholproblem, är helt humorlös, allmänt korkad eller på annat sätt socialt missanpassad och aningen otillgänglig.

Med sk8ter är det på inget sätt en blixtförälskelse. Jag oroar mig konstant för vad jag egentligen tycker om hans lite nördiga sätt att skratta, hans smak i ytterkläder, att vi inte passar ihop, att han är rödhårig osv osv. Men samtidigt skiter jag fullständigt i det. För jag trivs med honom, han är en helt vanlig normal person utan psyko-egenskaper likt alla de andra jag dejtat i år, han känns singel på riktigt, han har inte onödigt bråttom in i något, han är inte onödigt seg heller. Och framförallt så tror jag att han skulle kunna avguda mig och få mig att känna mig trygg och lycklig. Och då skiter jag egentligen i vad alla andra tycker.