ungdomen och dess dekadens

Idag hade jag anledning att ringa upp en tjej som går på gymnasiet. Hennes mobilsvar var ASroligt! Och då påmindes jag om att jag en gång var den som talade in på mammas och pappas telefonsvarare (anno 94) att den som ringde var ställd i telefonkö och min morbror ringde om och om igen tills bandet var fullt och han satt tyst och andades och väntade. Väntade och andades. Och ingen var hemma. Han var inte nådigt arg efteråt.

Nu talar jag om att jag heter mongobongo och är jätteviktig och jobbar på företaget. Allt med myndiga rösten. Lyckligtvis hör jag inte de där meddelandena så ofta. Men när jag gör det blir jag lite deprimerad.

om kontrollbehovet

Nytillagde fejjankillen hörde av sig och vill ses.

Och jag ba: shit, han är ju rödhårig, varför har jag inte tänkt på det förut?

Jag ser ju liksom redan ut så här:



Tänk på de stackars barn vi eventuellt skulle få, dom skulle ju bränna sönder sig HELT!

eller se ut så här:



brrr....

Happy

nu börjar det verkligen ordna upp sig!

Gamla bilen gick igenom besiktning utan anmärkning idag. Så nu är det bara att lämna bort den och hämta nya orangea monstret!! brumbrum

Jag har hittat en häst att rida på. Ramlade just in efter två fantastiska timmar i skogen. Love it.

Blev tillagd på fejjan av man jag tror att jag eventuellt kan bli intresserad av. (låter som en sure deal eller hur!!? ;o) han kanske dessutom bara vill vara vänner, vad vet jag? men det känns ganska härligt att jag inte tappat det helt...)

Det är fortfarande ganska varmt ute.

och jag tycker fortfarande att jobbet är ganska roligt.

livet är helt enkelt inte så tokigt just nu.

Det är något magiskt med att ligga...

...med någon ny de där första skälvande gångerna. När man knappt kan sova för att attraktionen fortfarande är så stark. När man inte riktigt vet vad man ska göra för att det ska bli bra. När man övar övar övar för att det ska bli bra. När natten är fingrar och tungor och manliga axlar och tafsa tafsa tafsa.

Om det inte vore för att jag så desperat vill ha ett liv tillsammans med någon så skulle jag inte ligga med samma person mer än 3-4 gånger. Eller.. jag tar tillbaka det. Om det inte vore för att jag är så fruktansvärt monogam så skulle jag alltid ha någon ny att ligga med.

Det låter inte heller riktigt bra. Jag lägger ner. Skulle just nu vara glad för lite standard-treårsförhållande-jufs på en lördagkväll.

Innan resten av världen vaknar

Igår vaknade jag av mig själv kl 04:00. och kunde inte somna om.

Först tänkte jag den helt psykotiska tanken att jag skulle åka till jobbet och få sluta jättetidigt istället. Tänk. Börja halv 5, då har man ju jobbat sina 8 timmar halv 1. För det är ju ingen mening att äta lunch vid 12 och sen jobba en halvtimme. Och vad effektiv jag skulle vara när ingen annan var där... (Självklart är Frida så populär att hon har en skara personer som följer efter henne när hon är på office... ;o) or not.)

När paniken lagt sig lite hämtade jag datorn och satte på ett avsnitt av heroes och lät katten ligga på min mage medan jag långsamt lät mig vakna och bli en normal människa.

Blod är tjockare än vatten

nyss hemkommen efter en hel eftermiddag+kväll med lillebror. Jag vet nog ingen annan människa som jag är så avslappnad med. Jag ältade bilköp till förbannelse och vi kollade på 11 avsnitt av en tv-serie utan att yttra ett ord. Middagen han bjöd på bestod av att vi delade på tre påsar micropopcorn och en halv påse chips.

Jag älskar verkligen min bror.

I think I'm in love

Snart kommer ni kanske se mig susa omkring i den här.



Godkänt?

att jag på allvar tror att jag är smart...

...nyss satt jag en ganska lång stund och funderade på om det kanske är så att dygnet består av 12 timmar...

....


...eller kanske 14...

hmmm....

blogganalys

Har insett en grej. En könsgrej. Och en blogggrej (ja, det stavas med tre g)

tjejer bloggar mest om hur de mår. Killar bloggar mest om grejer runtomkring dom. Tjejer kommenterar andra tjejer med stöttande kommentarer. Må bättre. Skit i honom. Grattis till att du är bra. Tjejer kommenterar killar mest med bekräftande kommentarer. Du finns. Du är bra. Killar kommenterar stöttande och framåtseende på tjejer. Det kommer bli bättre. Lycka tilll. Killar kommenterar inte andra killar. Jag får nästan inga kommentarer. Undrar vad det beror på? Jag kommenterar å andra sidan inte så ofta på andra. Stöttar i det tysta.

Hoppas ni känner mitt stöd.

alkoholism är inte en sjukdom det är en fiende

Och medan hon berättar om nina och stina och kånken och burken och bruden och jossan och keso hör jag inte ett ord för jag tänker att hon drack vatten till middagen. Att kanske har jag och min bror överdrivit hela grejen och ser hon inte fräschare ut än på länge? Och samtidigt som jag tänker hur vet jag det? Kanske är det här bara en show. Kommer hon hälla upp en glas vin samtidigt som jag sätter mig i bilen och kör härifrån? rycker hon till och tittar förvånat på mig. Sårat, kanske till och med bestämt. Sen fortsätter hon historien.

Ibland är jag inte helt säker på att hon inte kan läsa mina tankar.

Som den gången hon gladeligen påminde mig om igår, då hon plockat en fästing från en hund när vi var i skogen, och hånade mig lite för hur feg jag är som inte vågar ta i fästingar. Och jag säger det till henne samtidigt som jag inser det. Jag träffade inte dig igår. Jag träffade bästisen igår, vi gick i skogen med hennes hund. HON plockade en fästing från hunden. Och hon protesterar först. Hon minns det så tydligt. Tills jag frågar henne vilken hund det var hon plockade fästingen från. Vilken skog vi gick i. Det vet hon inte. Det finns ingen hund och ingen skog.

Och plötsligt finns det inget mer att prata om.

Jag hjärta sylar = sant

Han har till och med en katt som ser ut som min.

Ingenjören filosoferar

Eftersom jag just nu är inne i ett heroesmaraton så måste ju en del handla om det.

1. Jag är fortfarande kär i sylar. Det är helt emot min karaktär, jag gillar oftast snälla killar på tv. (Och när Peter Petrelli har tröjan av så visst gillar jag honom mer) Men de här känslorna jag har för sylar... det är liksom äkta. Eller så är det håret. Jag är svag för sånt hår. Dessvärre har de flesta killar som kommer upp i min ålder inte så mycket hår alls kvar.

2. Adam Monroe blev nyss levande begravd. Ett ganska hemskt öde för den som aldrig kan dö. För evigt fast med sig själv 6 foot under. Men! Det är inte det jag tänker på. Istället undrar jag hur det egentligen fungerar med dom som lever för evigt. Går dom upp och ner i vikt som andra människor? Dom kan ju inte dö av svält, men blir dom utmärglade? Kommer adam bli något av ett skelett i sin kista under marken? Och kommer han behöva bajsa? Bajsar över huvudtaget dessa människor? Om dom inte behöver mat borde dom ju inte behöva bajsa?

Kan någon förklara detta för mig?

the greatest love of all

På min gata bor en transvestit. Jag har aldrig sett honom in action, men ryktet går att han ibland kommer ut ur sin lägenhet som en tvåmeters fabulös glittrande kvinna. Jag vet inte vad han heter eller vad han jobbar med. Men ibland försvinner han iväg i sin lilla skåpbil och ibland hämtas han av någon som kör en bil med en rörmokarlogo på sidan. Han har alltid snickarbyxor och på huvudet har han tjockt brunt hår med självfall som räcker nedanför hakbenet.

När hans barn inte är här på gatan och leker (han har två, jag gissar att dom ibland bor hos sin mamma) så har han alltid en kompis som hänger på bänken utanför och väntar. Dom verkar göra allt tillsammans. Det är mycket ryggdunkande, bilmekande och allmänt grabbigt beteende. Båda i sina blåbyxor, vandrandes fram och tillbaka på gatan i blåklockan.

Häromdagen insåg jag att dom ju förstås är ett par. Den lilla fågeln som viskade i mitt öra om tvåmetersglittret berättade även att det på hennes arm satt en aningen kortare karlakarlig karl. Jag har inte tänkt på det förut. Men tecknen är ju där. Han är alltid här. Dom delar sina liv tillsammans. Halvt i hemlighet. Inte när du har barnen, kan jag tänka mig att mamman sa när de gjorde slut. Och pappan lyder.

Det här är förstås bara spekulationer, men i mitt huvud är det sant. I mitt huvud har de båda männen det bästa förhållandet jag kan tänka mig. Best friends på dagen. Fotboll, bilar, bygga saker, dricka öl och dunka i ryggen. Lovers på natten. Där den kortare manliga mannen får sin mastodontkvinna att hålla om. Och hon får känna sig åtrådd som hon längtat efter hela dagen. När ljuset släcks släpps alla hämningar och föreställningar om hur livet borde vara. Bara kärlek kvar.

under temat motsättningar

Romantiskt: Som jag tidigare nämnt att jag är desperatare än någonsin, ändå vill jag inte att någon ska ta på mig. Längtar efter kärlek, passion, värme, glädje, dansa tryckare, skämta snuskiga skämt, bråka om menlösa saker. Men om någon erbjuder mig närhet är min första impuls att skriva om det på bloggen istället för att uppleva det.

Vänskapligt: Jag känner mig ensam nästan jämt. Men när jag umgås vill jag bara åka hem. Kärleken som fanns för mitt crew är som bortblåst. När de anstränger sig för mig blir jag bara irriterad. Samtidigt är jag mot dom som Douglas beskriver den ensamma flickvännen. Kommenterar, konfronterar och ger dåligt samvete. Det är inte min mening. Det var en perfekt sommar med dom. Men sommarförälskelsen är över och jag känner inte likadant för dom längre. För ett par veckor sedan hade jag fruktansvärd ångest över att bli mitt vanliga jag. Den som går till jobbet och pratar med allvarliga rösten och ringer arga samtal och domderar över männen. Nu är förvandlingen komplett och det gör ingenting. Istället passar inte omogenheterna längre. Människor som inte klarar att ta ansvar, planera ens en liten tillställning eller är livrädda för att vara vuxna. Även om det är precis så jag har agerat hela sommaren så föraktar jag det nu. Jag ljuger för att slippa umgås med dom. Och samtidigt som sommarförälskelsen sakta lägger sig så infinner sig saknaden efter mina gamla vänner. Jag lägger till ett nyårslöfte: nu ska jag anstränga mig för att vinna tillbaka gammal vänskap.

en vit lögn senare...

...fick jag en lugn och skön hemmakväll utan störningar

och så kom solen fram...

och på balkongen mitt emot kom vältränad man utan tröja fram

dags att ta sig ut!

idag känner jag mig...

the beast

Americano skrev en gång i sin status på fejjan att han gillar Abba. Jag kommenterade självklart att all good things come from Sweden, why so surprised?a varpå han kontrade If all good things come from Sweden how come you are so bad, as in the evil sense of the word?

Jag tänkte inte riktigt på det. Har aldrig riktigt uppfattat mig själv som en sån person som människor automatiskt inte gillar. Jag mördar inte djur i källaren när jag är själv. Jag lurar inte andra på pengar. Jag hamnar nästan aldrig i slagsmål.

Ändå... Sidekickens nya pojkvän verkar tro att jag gör det. Av outgrundlig anledning så tror han att allt jag säger betyder något ont. Han tror automatiskt att jag är elak. Och jag vet inte hur jag ska hantera det. Det är uppenbart att det handlar om att vi inte förstår varandras ironi. Och jag vet att vi hade problem i början, men vi har pratat ut på fyllan och kommit överrens om att vi gillar varandra. Trots detta har vi alltså börjat om från början och hans känslor för mig har regresserat till ogill.

Problemet skulle antagligen kunna lösas med lite engagemang och tala ut. Men jag vet inte riktigt om jag orkar. Jag känner mig för gammal för att behöva bevisa mig för någon kille som uppenbarligen redan bestämt sig. Dessutom gillar jag mig själv som jag är!! Och jag tror och hoppas att de flesta andra gör det också så det kanske inte spelar någon roll om han gör det? Hoppas bara att detta inte blir en situation där sidekicken måste välja mellan honom och mig.

falling out of love...

Den sommaren...

Hela den här sommaren har varit som en smekmånad för mig. Allt jag har tagit i har förvandlats till guld i mina händer. Alla jag har pratat med har visat sig vara vackra människor. Alla platser har varit de bästa jag någonsin sett. Solen har fräknat min hud och blekt mitt hår. Jag har inte velat att det ska ta slut. Min kropp har gjort ont när jag tänkt att hösten är på ingång och sommaren är slut.

En stor anledning till sommarlyckan har varit mitt "nya gäng". En grupp personer som avslappnat kryssar sig fram genom livets fällor och leker med möjligheten att aldrig växa upp. Som jag har älskat dom. Jag har hängt med dem i mystiska trädgårdar. Druckit öl med vänsterhanden. Diskuterat feminism och politik och himlens blåhet och ölets kallhet. Och världen har varit rosa.

När hösten kom! Sa du att nu känns det som det börjar om, men jag var bara tyst och tom...

Nu har förälskelsen lagt sig. Allt de säger och gör irriterar mig. Allt som varit rosa har blivit...gråbrunt...
...och jag tror jag vill ha ett uppehåll. Kanske kan vi älska varandra igen. Kanske inte. Men vi kommer alltid ha den här sommaren...

vuxenpoäng?

I helgen ska jag provköra bilar. Inte köpa bil. BYTA bil. Det är vuxenpoäng. Jag som knappt kommit över att jag har körkort. Fastän jag haft det i 11 år.

Jag ska återigen tampas med bilförsäljare. Mer sexistiska personer finns inte. *förbereder boxningshandskarna*

Kanske göra mig av med Mr B. snyft och suck och jag kommer sakna honom.