Verklighetsflykt

Jag hade en kärkär vän på besök igår. Och hon påpekade en sak för mig som jag inte själv tänkt på. Nämligen att min senaste tids kill- (och för den delen: tjej-) konsumtion faktiskt inte har med ren desperation att göra. Utan vad de ger mig är en glimt ut genom ett fönster från mitt fängelse av jobb, trångsynta människor, en mamma som ständigt vill sätta dit mig och allmän tristess. Verklighetsflykt helt enkelt. Och damn it.

Hon känner mig.

igen

jag har inte heller rätt att inte längta efter att stå i vit klänning och bli beundrad. Och jag kommer inte förstå varför förrän jag träffat en person jag vill bo med.

vid fikat

är jag den som inte har rätt till mina åsikter. Om man är en kvinna har man inte rätt att tycka om jämställdhet förrän man fått barn och förstått att moderskänslor är större än jämställdhet och att jag bara kommer vilja vara hemma och gulla med åbäket

Jag försöker hitta tillbaka till mina ord just nu. Dom verkar ha gått och gömt sig. Ändå är jag förbannad mest hela tiden på jobbet och har andra saker att tänka på. Men i fingrarna är det tyst.

This is the end

Sent igår kväll, 4 dagar senare kom svaret via sms. Det var långt och det var från Red. Hur han har svårt med sig själv och vad han vill. Hur han gillar mig och inte vill vara som han är, hur han ska skärpa sig. Men...

Jag har bara ett svar.

Lycka till med det. /F

Leta upp honom i telefonboken. Delete.

And that's the end of that chapter.

solsken och förgätmigej

Idag vaknade jag inte av bultande huvudvärk utan av en solstråle som kittlade mig i ögat. Överoptimist som jag är började jag fantisera om att äta frukost på balkongen och rusade därefter ut... bara för att inse att det fortfarande är snö överallt och minusgrader... Men den är på väg! Den är på väg...

Några saker jag insett över de senaste dagarna:

1. Jag längtar söder om stan. Jag saknar mitt gamla område så det gör ont. Alla små villor, löven på tunnelbanestationen, crazy catlady i mitt hus (hon brukade bjuda in mig på hennes katts födelsedag och då kom även alla hennes andra vänner med sina husdjur, det var helt galet. men god tårta) ICA med turkshopskomplex och tusen porslinsgrejer på undervåningen. Skogen runt hörnet och det faktum att massor av mina vänner bor i närheten. Blå kommunen har bara jättevillor och miljonprogramskomplex och roslagsbanan som en gång dödade en gammal klasskamrat till mig. Och ett asdyrt coop nära som inte ens har den apelsinjuice jag gillar.

Dock kan jag inte flytta så länge jag har det jobb jag har. Restiden är bara för mycket för mig att hantera. komplicerat

2. Jag måste sluta vara så himla äcklig! Jag har liksom använt ursäkten att jag är nyinflyttad för att slippa dammsuga i flera månader nu. Inte ok. Som en vis bloggare sa är det bra att åtminstone låtsas att man är renlig om man skulle få med sig ett hemsläp.

om inte de vackra männen kommer till frida kanske frida måste göra något åt det

så jag har just beslutat mig för att inte ha linser på mig när jag går ut ikväll. Det är det absolut billigaste och enklaste sättet att göra de flesta snygga. Det är också billigare eftersom jag tror att jag är full fortare.

Ibland är det ju faktiskt tragiskt att jag är så desperat. Men det kommer ju gå över om jag får nåt, så varför kämpa emot?

bakisångest

Vrider mig i sängen... munnen är torr... huvudet känns som att det är fastspikat i kudden...

det är inte ens helg.

kollar utboxen i sms-lådan.

sms1 till tjejen från i måndags

Vaken? Vill ha sällskap?

memo to self: är INTE lesbisk. Krävs det verkligen bara 4 öl för att jag ska glömma det?

sms2 till Red

Jag gav dig chansen att vara ärlig mot mig, hur svårt kan det vara?

Får jag gå och lägga mig igen?

Eller förresten...

Så tycker jag att det för människor som jag - som tycker att ett jämställt land inte borde använda sina skattepengar för att försörja dom som står högst upp på samhällsstegen som något slags omvänt robin hood-syndrom men som också kan acceptera att andra faktiskt gillar kungen- borde införas en möjlighet att gå ur monarkin, ungefär som man idag kan gå ur kyrkan.

Man skickar ett brev till slottet och säger tack för den här tiden men jag tror inte på kungen som medfött bättre än alla andra och vill gå ur monarkin. Sen görs ett litet avdrag på min skatt och jag slipper betala för kungens dyra kostymer samtidigt som dom som gillar honom kan fortsätta göra det. Alla nöjda, alla glada. Eller vad tror ni?

Monarkin är död, länge leve monarkin

Det här är en sån grej som jag lovat mig själv att hålla käften om så mycket jag bara kan. Men

jag

kan

bara

inte

fatta

att hela Sverige stannar upp för att en människa förlovat sig. Att nyheterna sänder uppdateringar tre gånger i timmen trots att inget mer kan hända men någon reporter kanske har åkt ut i obygden och pratat med någon vars mans systers kompis pojkvän en gång gick i samma klass som Daniel, vår blivande prins. Eller att någon annan reporter räknat ut hur mycket bröllopet kommer kosta. Eller att vår statsminister kallar till presskonferens för att säga "kärleken har segrat" (vilket iofs är lite rörande och vackert, men det tänker jag inte erkänna just nu. För jag är förbannad) och att gubbarna på jobbet säger sig inte bry sig om skvaller men ändå har uppdateringar om detta inprogrammerat på mobilen och bilder på kungafamiljen på datorns skrivbord. För kungafamiljen är ju så extremt bra reklam för sverige. "Tänk om vi inte hade kungafamiljen, då skulle vi ju behöva lägga ut jättemycket pengar på reklam."

Jag tycker vi istället ska tvinga alla blonda brudar åka jorden runt och vara slampiga och plantera in isbjörnar i stockholms innerstad, för det är ändå det vi är mest kända för. Inte många utlänningar jag har träffat har vetat om vi är en monarki eller en republik.

Första intrycket

Igår skulle Frida vandra ut på ett fält och hälsa på ett gäng äldre män hon aldrig träffat förut. Ni som har läst lite i den här bloggen vet att jag bestämt mig för att vara hård och aldrig visa svaghet! Alltid professionell och alltid redo att möta gubbarnas fördomar...


Så, för att se viktig ut har jag ett hetsigt telefonsamtal på gång medan jag med bestämda steg kliver nedför den lilla sluttningen i mina tighta jeans och vinterstövlar under kommunistrocken. Under vänsterarmen har jag den viktiga svarta lädermappen med papper och en pärm med andra viktiga papper. Då händer det.

Marken försvinner under mina fötter och jag halkar ca 4 meter på rygg nedför sluttningen. Männen slutar arbeta och tittar under tystnad. Och då kommer frågan, kan man ha värdigheten kvar efter att ha gjort en sådan entre? Jag reser mig upp och avslutar telefonsamtalet medan jag borstar av mig så mycket snö jag kan. Räcker över skrynkliga blöta viktiga papper och droppar viktiga ord innan jag vänder om och går därifrån. Fnisset är så illa dolt att jag hör det innan jag kommer runt hörnet.

Fan också. Frida = -3 poäng.

Men ganska roligt.

Hur gick det till?

Jag skulle ju bara ta en öl. Inte stappla hemåt på morgonkvisten med doften av hennes hår dröjandes kvar. Och just det. Jag är ju inte lesbisk och det hade jag ju bestämt. Did she not get the memo?

Vad är det för fel på sjukhuspersonal?

Frida - Hur länge kommer jag få vänta?
Bröstsyster - Det är svårt att säga så jag säger inget
Frida - Men tror du att det kommer bli mer än en timme? Jag har bara betalat p-automaten så länge.
Bröstsyster - Jag vågar faktiskt inte säga något.
Frida - Inte ens om det är 5 minuter eller två timmar?
Bröstsyster - Jag är lessen, men jag vet faktiskt inte.

Lite irriterad går jag mot väntrummet och börjar knäppa upp jackan.

En tant kommer in och ropar upp mig. Det har gått två minuter. Varför var bröstsyster tvungen att bete sig som ett... *piiip*?

Återigen får jag klä av mig på överkroppen. Doktorn kommer in och smörjer in mina bröst med blå smörja. Gör ultraljudsundersökning. Pratar om knutor och cystor och cancer och möjligheter att operera bort knölar som irriterar. Smörjan är kall och apparaten är hård. Jag är frisk och kommer antagligen leva mycket längre än tre månader till. Tur.

När jag kommer hem tar jag av mig kläderna och tittar på mig själv i spegeln. Visst. Dom är olika stora och sitter inte där dom en gång satt. Dom skulle kunna vara lite mindre och behändigare. Men guess what, dom är mina och dom är hela och jag har två och dom är friska. Och det är allt som räknas.

Om fåfängan

När jag tristessar runt på internet i min söndagsmorgonsuttråkan hittar jag något som finner mitt intresse. Jag läser en blogg som pratar om en viss Mikael Parkvall som är lingvistiker och har skrivit någon bok. Först ringer klockan, jag känner igen namnet. Sen minns jag mina dagar på universitetet och den långhåriga föreläsaren som höll allas intresse i sin hand. Först läser jag artikeln om honom och boken han tydligen gett ut. Kul för honom! Sen läser jag bloggen i länken ovan och ser att han faktiskt svarat på åsikterna om honom själv.

Först blir jag irriterad på bloggaren som pratar illa om någon som jag själv tycker om

Sen blir jag irriterad på Parkvallen för att han tar åt sig av vad någon i bloggosfären säger om honom

Sen blir jag bara jävligt glad över att jag själv inte har ett sånt yrke där folk bloggar om mig. Med tanke på hur liten jag känner mig redan skulle jag antagligen gå sönder om någon började tycka saker om mig på internet.

Med bara tre månader kvar...

...vad skulle du göra?

(jag har uppenbarligen för mycket tid för mig själv. Varför lyssnar jag på den där mia som faktiskt inte skriver ut sina "så" även om hennes språk är ganska kravligt. Varför är jag så provocerad av henne? Hon är bara en människa som kämpar för att må bra. Precis som jag. Hmm... det är kanske bara hypen om henne som jag faktiskt hatar. Eller så påminner hon om mig på sätt som jag inte vill tänka på? I vilket fall som helst: urk)

Jag skulle antagligen sälja så mycket jag bara kan av det jag äger och försöka få med mig så många som möjligt till något varmt land och spendera mina sista dagar med att ta det lugnt och dricka paraplydrinkar.

En vinterpromenad senare

Har nya reseplaner börjat smidas. Världen ska ses och jag vet inte hur lång tid jag har på mig så det är ingen mening att vänta. På måndag hägrar bröstdoktorn igen. Vem vet, kanske har jag bröstcancer och 3 månader kvar att leva. (Mia med självkänslan frågade mig nämligen i sin bok: "Om du bara har tre månader kvar att leva och inga ekonomiska problem, vad skulle du göra då? Vem skulle du umgås med? Skulle du jobba?" Svaret vet jag inte, men jag skulle antagligen inte planera en resa till i juli. Det är nämligen det jag gör nu) Lyckligtvis har jag en vän som är lika relationshandikappad som jag och dessutom har en lika stor längtan ut i världen som jag. För när jag nu börjar närma mig 30 och nästan alla jag känner lever i ihopparad (och i vissa fall även parad och fortplantad) bliss inser jag vilken ångest det är med semester. Man har ingen självklar att planera semestern med och man vill inte riskera att ta ut ledighet för att sedan sitta själv i sitt kök och sörpla kaffe medan alla man känner nuppar eller byter blöjor utan min hjälp.

Just nu längtar jag efter våren så att det gör ont

En riktig bloggare

är jag nog inte... jag önskar jag kunde lite mer så jag kunde göra det lite hemtrevligare för er här på min sida.. Men nu har jag i alla fall bytt färg och lagt in några taggar. Alltid något!

Inget inskrivet i kalendern

Inte en enda liten grej, inte på hela helgen. Det ger mig lite ångest samtidigt som jag blir nöjd. Inga måsten. Jag kan sitta i min nyinredda walk-in closet och vara nöjd med mig själv. Tvätta alla mina kläder så att det doftar rent i den. Hämta thaimat vid stationen och titta på tapeter som jag funderar på om jag ska försöka sätta upp själv eller tvinga hit nån som kan. Dessutom skiner solen, jag kanske borde ta en liten promenad?

Ensam en fredagkväll

Och jag har proppat i mig så mycket vitlök att jag mår illa. Hoppas för guds skull att ingen vill hooka upp för spontant fredagsmys. Just ikväll är jag så upptagen med att sitta i min röriga röriga lägenhet och undra vad meningen egentligen är att jag verkligen inte har lust med något annat.

En vän och ärkeältare rekommenderade mig att läsa hemska hemska mia törnbloms bok självkänsla nu. Jag vet inte varför hon gjorde det efter alla våra samtal där jag pratat om hur liten jag känner mig på jobbet och hur det fortplantas till hur jag känner mig i mitt umgänge med folk av det andra könet som jag vill ligga med. (suck) I vilket fall är det en vän jag verkligen lyssnar på och jag stängde av den del av mitt sinne som säger HATA MIA och hennes sätt att avsluta varje mening med ordet "så" och öppnade boken. En sak mia säger som jag verkligen känner igen mig i, är att en människa med dålig självkänsla ofta känner att han eller hon lurar omvärlden. Så har jag känt ofta och mycket. När jag fick mitt jobb. När jag blev civilingenjör. När en vän tycker att jag är fantastisk. Men jag insåg också att jag inte känt så på länge. Faktum är att ganska många av dom tecken Mia räknar upp är saker jag lagt av med. Jag pratar inte skit om folk längre. Bara dom jag absolut inte tycker om. Jag vet att även om jag är dum i huvet som väljer att dejta mongon så är det faktiskt inte mig det är fel på. Bara någon konstig beslutsväg i huvet som jag har. Jag känner faktiskt inte att jag lurar någon längre. Men jag behöver ändå prata ut rätt mycket, annars skulle jag ju inte ha den här bloggen.

Jag behöver liksom inte Mia, så.