Har du tänkt på att han kanske är gift?

Jag pratade med min mamma om Red, berättade hur han beter sig och att han är lite mystisk, och som den visa kvinna hon är frågade hon frågan som jag fortfarande känner mig för ung för att ens tänka, för att det känns omöjligt att någon är sån... "Har du tänkt på att han kanske är gift?" För han vill inte sova över, han vill inte ses så ofta, vill ta det onödigt lugnt och svarar sällan i telefon.... Men kan det verkligen vara så? Jag har ju varit i hans lägenhet, och den verkade onekligen som att det var hans. Han hade förstås ca 15 tandborstar i sitt skåp, men inga smink-grejer eller hudkrämer (förutom de vanliga varje metrosexuell man har).

Igår kom han förbi och gav mig middag innan han var tvungen att gå på något han tackat ja till för länge sen. "För att han ville träffa mig trots att han egentligen inte kunde" Men vem vet, kanske var han tvungen att rusa hem till frugan. För han kanske egentligen bor i ett hus i nynäshamn och har sin lilla lägenhet centralt som övernattningslägenhet? Eller den kanske inte ens är hans? Han bara lånade den medan han skulle övertyga mig om sin singeldom?

stark partyprinsessa

Idag har jag varit på företagshappening med ungefär 100 snygga hantverkare varav 2 jag fick se naken. dang... Den ena har tydligen sysslat med ultimate fighting... mmmhm

återigen, vem är det som försätter mig i dessa frestande situationer... inte fan är det jag i alla fall

finns det något som kan kallas ödet?

Jag har spenderat ett par dagar åt att fundera på Red och alla de vackra männen som plötsligt finns överallt.

En anledning till att dom finns där kan vara för att testa mig och se om jag håller mig till Red. Då är det nämligen ödet att jag inte vill ha någon annan, och då kan vi leva lyckliga för evigt.

Den andra anledningen kan vara att Red faktiskt är, som jag har trott, icke-redo och bränd. Då är det nämligen ödet att männen ska stå där på rad när jag går förbi och jag ska känna att livet inte är så dumt i alla fall.

Vart sjutton tar kattkisset vägen?

Jag har bytt kattsand. Och förutom att min ena katt äter den nya kattsanden så är allting frid och fröjd. Helt ärligt så litar jag så mycket på hans omdöme att jag inte ens funderar över om det är onyttigt för honom, jag är bara irriterad på att knapret låter så högt att jag vaknar av det om han gör det på natten.

Men det konstiga med den här kattsanden är att den knappt behöver göras ren. Man får plocka bort bajset, men kisset är som försvunnet. Vart tar det vägen egentligen? jag känner mig rätt säker på att katterna inte går någon annastans, för då skulle det nog ha börjat lukta nu

Jag har bokat en tid nu

Jag tog mig slutligen mod och ringde till en bröstmottagning. Bara namnet gör en ju lite nervös. På den positiva sidan kan man ju säga att jag kommer få visa brösten för någon och det händer ju inte varje dag.

ha
ha

... hmm... Jag känner mig faktiskt inte särskilt orolig. Jag är mer orolig för att bröstsköterskan ska tycka att jag är paranoid än att hon faktiskt ska tala om för mig att jag har cancer. Om jag nu skulle ha cancer så är det väl inte så mycket mer med det. Då kommer jag få veta det förr eller senare. För nu är hjulet satt i rullning.

Ketchup-effekten

Hur kommer det sig att när jag bestämt mig för att vänta på Red så bestämmer sig någon för att börja kasta långa bredaxlade män med spännande accenter efter mig. Damn you, någon, varför nu?

och bostadsmarknaden ja...

När jag kom hem från köttmarknaden mitt i natten. När taxichauffören hade erbjudit sig att sitta kvar och se till att jag kommer in ordentligt och jag tackat nej. När jag precis bestämt för att att skriva ett blogginlägg och sedan förkastat tanken. När jag låst upp porten och klivit in. Då ser jag honom. En man som ligger och sover i trappan ner mot tvättstugan. Vad gör man då? Jag vill ringa bostadsföretaget och säga åt dom att låsen´inte fungerar, eller polisen och anmäla att han ligger där. Men jag beslutar mig för att göra ingenting. För det är kallt ute.

Men vad borde man egentligen göra? Väcka honom och fråga om han är ok? Det kanske är någon som bor i huset och glömt sin nyckel, eller som ramlat i trappan och svimmat? Men han låg för bekvämt för det. Och han hade för mycket grejer med sig. Han var antagligen hemlös.

köttmarknad och bostadsmarknad

Jag hamnade återigen på den stora köttmarknaden igår, och något slog mig denna gång. Folk är faktiskt där för att dom letar efter kärlek. Jag trodde att när jag hittade Red där så var det någonting annorlunda. Men det var det inte. Han är en av många. Förutom att jag gillar honom. Jag kan stå i baren och driva med boysen, men det är inte på allvar. När någon gör ett närmande går jag därifrån. Och varför?

För att jag ska kunna gå hem och sitta bredvid en telefon som inte ringer.

Men jag tror på Red. Jag tror att om han skulle vara hemma lite mer, om allt lugnar ner sig, så kan allting bli bra. Jag måste tro den där lilla rösten jag hörde när vi fikade tillsammans för första gången. Den där rösten som viskade "Det är lite stelt, vi har inte mycket att prata om, inte samma humor och han är rödhårig. Jag gillar inte rödhåriga, men vet du, this could actually be him"

Varför går det så långsamt?

Min tonårscrush... Vi kan kalla honom Red. Har gjort klart för mig att han vill ta det lugnt och bygga på något riktigt. Inte falla hän för passionen... Men måste verkligen allt gå långsamt? Det kan ta många dagar innan han hör av sig. Och om jag skickar ett sms kan det gå två timmar innan jag får svar. Om jag har tur. När han väl svarar kan han skriva jättegulliga saker...

Vad betyder det? Kan han vara intresserad ändå eller är det bara lätt att skylla på att man vill ta det lugnt, när man egentligen bara vill att det ska rinna ut i sanden?

The beauty of facebook

Häromveckan lyckades jag övertala en man på jobbet att skaffa facebook. Han börjar närma sig 50 och undrade vad allt ståhej om det där facebook är, så jag visade honom. Nu har han tio vänner och är enormt stolt. För den enda av hans riktiga vänner som han hittat där har tydligen bara en vän. Så han vinner. Med hästlängder.

Men det är ändå ganska intressant att se hur han tänker när det gäller ansiktsboken. Han vågar inte lägga till killar som är yngre än honom, till exempel hans bekantas barn eller yngre killar på företaget, för då tror han att dom kommer tro att han raggar på dom. Tjejer som är hans släktingars barn går däremot bra. Han frågar mig också väldigt mycket. Som om något ragg skulle gå in på min sida på facen och se att jag har snygga killkompisar, vad skulle hända då?

Ja, vad skulle hända då? Förhoppningsvis ingenting. Man får väl ha bekanta som ser bra ut, eller? I mitt fall skulle nog en presumtiv pojkvän kanske ha mer att oroa sig för en varm sommardag när jag åker ut och tittar på snickare än när jag lägger till vänner på facebook.

Black wednesday

Det hände en rätt intressant grej idag. Jag upptäckte en knöl i mitt högra bröst. En ganska stor sådan, så uppenbar att det förundrar mig att den gått mig förbi. Jag misstänker att den är rätt ny, för det händer ändå att jag duschar och tvättar mina bröst. Och jag har inte märkt den förut. Jag vet inte riktigt vad jag ska tro om den. Sjukvårdsrådgivningen skriver:

"Om man upptäcker en knöl i bröstet kan man bli orolig. Men knölen behöver inte vara farlig. Ofta är det en ofarlig cysta eller en förtjockning av bindväven. Däremot ska alla förändringar i brösten tas på allvar och undersökas av läkare. Då kan man passa på att ställa frågor och det kan kännas skönt att diskutera sin oro med läkaren."

Men det står också att det kan vara cancer. 2/3 av alla upptäckta knölar är tydligen inte cancer. Det betyder att jag just nu har en tredjedels chans att ha cancer.

Det knäppaste är att jag inte riktigt kan ta det på allvar. Visst har tanken slagit mig att jag kan DÖ. Jag får minnen av min mormor som ligger i sin säng och kämpar mot smärtan under de sista dagarna i hennes liv. Lukten i hennes och morfars hus. Hur allting tog slut och lugnet spred sig genom rummen. Och blomman på hennes nattduksbord torkade trots att den hade massor av vatten. Jag tror morfar har den än och den är lika vacker idag.

Jag vill inte dö, inte nu när jag precis kommit förbi allt det jobbiga. Jag kämpar inte längre med csn som min enda inkomst. Saker börjar lösa sig och jag trivs med livet. Kreditkortsbolagen skickar ut ansökningar med förbeviljad kredit. Plötsligt är jag en önskad kund.

Jag måste gå till läkaren förstås. Det är lika bra att göra det på en gång. Men det är svårt att motivera sig när man inte kan ta det på allvar.

Fotograferad

Det finns en man som delar min kärlek för betong. Vi hittade varandra på internet. På en typ av intressesajt där man absolut inte pratar om cement blandad med sten, men mest om okonventionella sätt att (inte) föröka sig. Du kan ju gissa vilken. Vi har länge haft varandra som kontakt på msn, jag kan inte ens minnas hur länge, kanske två år? ett år? Och aldrig träffats. Inte för att jag inte har velat, men det har aldrig känts som att det varit läge. Förrän idag.

Det hela började egentligen för några månader sedan när mitt företag beslutade att det var dags att ta nya foton på alla anställda för publicering på internet. Jag hade semester när den anlitade fotografen kom till kontoret och slapp alltså ställa mig framför hans kamera och låtsas att jag tycker det är okej när någon trycker upp ett objektiv i ansiktet på mig. Förutom att jag hatar att titta på bilder av mig själv så har jag jättesvårt för att stå framför en kamera om jag inte får göra V-tecknet samtidigt. Jag trodde att jag skulle komma undan. Jag trodde att kvinnan som ansvarar för hemsidan skulle glömma bort det. Jag trodde till och med att jag kanske skulle hinna byta jobb innan det uppdagades att min nuna inte stirrar tillbaka på betraktaren ovanför mitt telefonnummer och min emailadress.

Jag hade fel.

Och det är här den redan nämnda betongintresserade mannen kommer in i historien. Han är nämligen fotograf. En riktigt duktig sådan dessutom. Jag har googlat på honom och sett hans bilder. Han kan få vem som helst att bli snygg, och om jag inte varit jag hade jag definitivt förstått att jag vill att han ska fotografera mig istället för den andra, redan anlitade mannen, vars största bedrift tydligen är att han lyckats ta ett foto på en ko som ligger i en soffa (vilket i och för sig borde betyda att han skulle kunna ta kort på mig också. he... he... he... suck).

Så en dag när vi satt och pratade om betong på msn beklagade jag mig över att jag skulle behöva gå till någon av hans kollegor och få min själ fångad av den svarta lådan. Jag sa: "jag är extremt obekväm framför kameran - om jag hade gillat att bli fotograferad hade jag ju blivit fotomodell!" smiley, he... he... Och han svarade "Jag kan ta kort på dig, du behöver inte oroa dig, jag kan göra dig snygg". Och plötsligt kände jag mig lugn. Det var faktiskt inte bara en ursäkt för att få träffa denne långe mörke man, det kändes ungefär som att jag skulle till tandläkaren och hittade en med utbildning för att hantera människor med tandläkarskräck. Vilket förstås inte hindrade en helt enorm nervositet inför själva plåtningen, men det hade nog mest med hela grejen att träffas på internet att göra, och det faktum att jag misstänkte att han är extremt snygg.

Så, efter att ha hittat parkering mitt inne i stan, hittat ett cafe där jag kunde köpa en mut-latte och hittat den hemliga dörren bakom vilken det gömde sig en studio så började hela schabraket. Jag fick sitta på en stol framför en skärm, bakom en skärm, bredvid en skärm och ovanför nåt som var tillverkat av aluminiumfolie (för att jag skulle få en glimt i ögat minsann). Och jag var extremt stel. Det finns inget sätt att ursäkta mig själv. Jag är antagligen världens sämsta fotomodell. Men vilken upplevelse det var. Jag förstod plötsligt varför kvinnor i allmänhet är så svaga för fotografer. Det är ganska sexigt när en man ger en sin fulla uppmärksamhet på det där sättet. När han talar om för mig hur jag ska hålla huvudet, och armen, och hur jag ska luta min överkropp, att håret borde ligga på det ena eller andra sättet samtidigt som han behandlar sin kamera med ömhet och respekt. mmmm-hm. väldigt intressant

men damn it, aldrig mer. Jag var typ kallsvettig efteråt. Mycket osexigt.

Tunnelbanevisdom

En natt träffade jag en vis dam på tunnelbanan. Hon sa att internet är ett ställe för stor diskretion, och jag lyssnade. Hon sa att här finns alla möjligheter att uttrycka sin frustration, sina känslor och sin längtan. Jag tog det till mig

Och nu tog jag bort mitt foto från denna blogg

Längtan efter en ring på fingret...

Jag vet vad du tänker... men du har fel. Igår blev jag ÄNTLIGEN den jag har känt mig som länge nu. Nämligen civilingenjören slackerfredag. Civilingenjören slackerfredag är en bättre person en den slackerfredag vi har känt hittills. Civilingenjören skänker pengar till wwf och amnesty och köper situation stockholm varje månad. Civilingenjören ställer upp med bil och mankraft när lillebror flyttar. Civilingenjören byter lampor på bilen själv, rensar avloppet utan att ringa pappa en enda gång. Civilingejören kanske inte får alla killar hon vill ha nu heller, men nu behövs inte killar längre. För nu har jag en ring att ge till mig själv och det är så, mina vänner, man hittar en kärlek som varar för evigt. Idag bjöd jag ut mig själv på middag och gav mig själv dyra presenter. Med lite tur kommer jag ha en ring på mitt finger om två veckor.

Sexist - javisst

Nu har boysen på jobbet kommit på mig.

"Du är ju värsta sexisten, erkänn att det inte var huset du tittade på utan mig"

Men men...

Fan också

Jag är stolt över mig själv!

Jag har idag bytt lampa på bilen. Alldeles själv! Det var inte helt lätt heller. Man måste ta sig in genom hjulhuset vid framdäcket och ta loss en massa lock inuti utrymmen där man knappt får in armen, och så får man känna sig fram efter en bristfällig beskrivning i servicemanualen. Det kändes ungefär som att jag försökte förlösa en ko där kalven inte riktigt lagt sig rätt. Jag var svart upp över armbågen, men när lampan lös så var det jag som mös

Efter lite google (som vanligt) inser jag att jag inte är ensam om att tycka det är jobbigt. Söker man på "byta lampa", som jag inte tycker automatiskt borde handla om bilar, så är nästan alla träffar bilrelaterade. Och om jag tyckte det var jobbigt att stoppa in armen i ett okänt hål likt en fångar-på-fortet deltagare så ska jag i alla fall vara glad att jag slapp montera ner hela fronten på bilen som man tydligen behöver göra med vissa andra bilmodeller...

Utmanad, tydligen

Inte för att jag vet hur man vinner denna utmaning, det får MammaCita delge en annan gång

Reglerna:
* Svara på alla frågor
* Välj ut 4 personer som du vill ska svara och utmana dem i deras bloggar, be dem läsa din.
* Låt personen som utmanade dig veta när du svarat på utmaningen!

1. Vilken mat äter du ofta?

snabbmakaroner och frysköttbullar, eller biff, eller fet lunch-sushi

2. När du är på kalas, är du den person som sitter eller du hjälper till att duka av?

Av någon anledning vill folk helst inte att jag hjälper till... Mkt underligt

3. Var sitter du helst när du bloggar?

Framför datorn

4. Köper du ofta Triss?

Ja, då och då. Det brukar sammanfalla med att jag handlar något annat omoraliskt på någon liten lokal kiosk med få kunder och personen bakom disken ser så bekymrad ut att jag blir orolig att dom ska gå i konken.

5 . Vilket land eller stad har varit din bästa semester?

Hmm... svårt att särskilja, tycker att olika semester ger olika upplevelser. Älskar att äta chorizo i spanien. När jag tänker på det vill jag aldrig äta något annat. Gillar också att vara ensam i en skog på andra sidan jordklotet. Men om jag ska hålla på så kommer detta bli alldeles för komplicerat. Listar istället mina favoritstäder utan inbördes ordning:
Hong Kong, Melbourne, New York, Paris, Stockholm.

6. Vilken Tv-kanal tittar du på mest?

Tv?

Sen ska man tydligen skicka vidare denna utmaning, men jag känner ingen så nu har jag nog förlorat...

Det kanske krävs en kvinna

När jag sitter och slögooglar lite på en av de som utsetts till en av de mäktigaste kvinnorna i sverige i år hamnar jag snart på en tråd av internet-inlägg som visar vad olika mäktiga kvinnor har att säga om jämställdhet. Det vettigaste som gick att läsa var “skaffa en jämställd man för att kunna ha en rik karriär själv” och det minst vettiga var moderaternas gamla dänga om att en väg till jämställdhet är att underlätta för familjer att skaffa hemhjälp. För moderaterna har insett att det aldrig kommer att gå att få männen rumsrena nog att kunna bära halva bördan i hemmet. Istället måste man hitta någon annan som kan ta över halva ansvaret över hemmet och barnen.

Själv har jag aldrig fattat hur man kan uppnå jämställdhet genom att anställa en barnflicka som tvättar och städar och hämtar barn och lagar mat åt dom. Vilken människosyn ger man sina barn egentligen? Den att mammor är jämställda och unga kvinnor är dom man kan köra över och prata skit om? För man har ju hört hur kidsen pratar om “sina” barnflickor. “Vet du, jag kan få henne att hämta det här och det där, för hon är MIN”.

Unga kvinnor äger man.

Jag minns fortfarande när en äldre man som anser sig jämställd först bjöd in mig att vara med på ett viktigt möte (yesss, jag är viktig!!) och sen fortsatte med att förklara att när männen talar så är det bäst för små tjejer att ha stora öron och liten mun. (!!!!) Jag minns fortfarande hur häpen jag blev, hur jag fantiserade om att jag gav honom en rak höger, och hur jävla paff han blev när jag efter några fler liknande kommentarer sa åt honom att jag inte tänker tolerera hans nedlåtande behandling av mig. Han var tyst i flera minuter, sen kom han springande efter mig och förklarade att om man jobbar i en mans värld så ska man minsann tåla att bli behandlad som en man.

Enda problemet var att han inte behandlade mig som en man. Han behandlade mig som en ung kvinna.

Lilla gumman

Du har fan inte rätt att kalla mig det. Gubbjävel.

nu är det semester!

Förra veckan såg mest ut så här! långa tomma vägar och hot om att stämma mig. Fan vad skönt det ska bli att dra till Spanien ett tag. Adios everyone

crazy cat lady

Jag trodde aldrig att jag skulle gilla att ha två katter, men damn it, det gör jag. Snart kommer jag skaffa 15 till och sen kommer jag bli arresterad för att min lägenhets tapeter är förstörda för att kattkisset räcker upp 1,5 m över golvet och alla mina katter kommer hamna på katthemmet och de frivilligarbetande gamla damerna där kommer säga "vi tror att det är en tjej som har ägt dessa katter förut, om hon bara hade kastrerat dom så hade dom sluppit bli så många"