Jag har varit på konferens igen. Alltsomoftast en fantastiskt rolig upplevelse, även denna gång... Men inte på grund av det jag ältar här.
Allas er Frida var musikansvarig. Det innebär att man måste förklara för gubbarna att spotify är lagligt i ungefär 20 minuter, sen ägna ungefär 20 minuter till åt att göra en playlist som man tror att dom kan dansa bugg till, för ja, det är vad folket tycker är roligt på mina konferenser. När det sedan dansats 4 buggar väljer dom att sätta en låt på repeat resten av kvällen. Nämligen den gamla ma baker med boney m.
Själv tänkte jag att jag ska lära av mina gamla synder och inte bli den där som förstår männen på ett sätt som deras fruar inte gör och sedan behöva tacka nej till hångel och därefter pliktskyldigt lyssna när de ber om ursäkt för sitt beteende medan jag egentligen hellre vill skjuta mig själv i foten. Så jag drack endast lite vin till middagen och sedan gick jag och la mig tidigt. Först av alla. Klockan var inte ens midnatt. Dessvärre innebär mitt rykte att folk inte riktigt tror att jag gått och lagt mig och dagen efter fick jag ett flertal gånger försöka hitta en trolig förklaring till var den hemliga efterfesten som jag höll var. (ingen verkar ha tänkt på att ALLA andra stannade kvar på den ickehemliga festen. kul efterfest)
Anyway. Efter att ha gått på toaletten och insett att ingen kan hindra mig från att gå till mitt rum om jag smiter genast tog jag vägen ut genom dörren istället för uppför trappan till dansgolvet och la mig i min hotellsäng och kollade på heroes.
20 minuter senare knackar det på dörren. Jag vill inte öppna så jag låter bli.
...fortsätter knacka...
...knackar hårdare...
jag virar en filt runt min halvnakna lekamen och öppnar dörren.
Därute står dansken. En av de få som faktiskt är i min ålder och som jag litar på.
"sov du?" frågar han och försöker titta över min axel in i rummet (så här med facit i hand ville han väl kolla om jag hade den hemliga efterfesten) han räcker fram en gin & tonic och frågar om han får komma in. Jag skålar hans öl och flyttar mig åt sidan för att släppa in honom utan att berätta att jag inte gillar gin & tonic. Besvikelsen över att inte få kolla på heroes i fred skjuter jag undan och tvingar istället fram en tanke att det är trevligt att snacka en stund. Även om jag knappt förstår vad han säger.
Det är trevligare än jag tänkte att det skulle vara. Jag kommer på mig själv med att vilja vara hans vän på riktigt. Vi pratar om jobbet. Om våra chefer och om Företaget. Han berättar om sin hund och sina två katter. Jag säger att jag inte dansade en dans innan jag gick och la mig. Han säger att han dansade med alla kvinnor utom den han ville dansa med. (för den som inte förstod det så menade han mig hrm hrm... ;o) ) jag blir lite generad och tittar ner på kudden under min arm. På datorn har man just fått se Sylars ansikte för första gången och genom fönstret strömmar partyljuden in.
Dansken håller sig på sin kant när han säger att jag är den vackraste pigen på Företaget. Jag rodnar och skrattar. Tar det inte på allvar. För även om det finns undersköna starka vackra kvinnor på mitt jobb så är jag den enda som är under 40. Och jag vet att han är gift, jag litar på att han inte menar något med det.
"Tack... tror jag..." "Jag menar det" säger han och lutar sig fram. När hans läppar nuddar mina tänker jag att danska kyssar är precis så mjuka som dom ser ut på tv. Hans fräknar är plötsligt skrämmande nära mina och jag drar mig bakåt. Lägger en hand på hans bröst och säger anklagande
- Men! Du är ju gift! Han, sårad min, visar upp sin vänsterhand. Tycker inte att han är gift. Tycker att Frida är fint exemplar av kvinna. Har längtat efter att kyssa henne så länge han kan minnas.
Frida, sårad av att hennes nya vän vill hångla, tror fortfarande att han är gift. Vet inte vad hon ska göra. Säger åt honom att gå.
Han, tittar i marken, tror att det kanske är lika bra. Det kan ändå inte bli något. Frida bor i Stockholm. Dansken i Danmark. Och Frida är ändå för lång. Ljusår längre än honom. Ljusår längre bort än han kan tänka sig köra. Grötig i halsen. Frida förstår inte vad han säger. Bara ikväll. Antagligen för att han försöker prata svenska. Kanske för att han egentligen inte vill prata nåt, bara kroppsspråket.
Jag säger åt honom att gå igen. Och den här gången lyder han.
Minuter senare knackar det igen.
"Jag glömde nåt" viskar han och ger mig två mjuka danska kyssar och en hand på min axel som "av misstag" nuddar mitt bröst innan den återvänder till att hänga längs hans sida.
Ensam, äntligen. Jag släcker lampan och lägger mig i sängen som jag upptäcker lutar en aning. Telefonen piper.
02:37
"Var är du? Är det efterfest eller? Är du ensam?"
Annan man. Jag suckar och vänder mig om. Vill inte ha man hög på Fridapiller. Vill ha nåt äkta.
